💿 A Private War (2018)

A Private War Ă€r en otypiskt bra biopic, en genre som nĂ€stan alltid undviker den typ av rĂ„a kĂ€nningar som den hĂ€r filmen efterstrĂ€var. Den handlar om Marie Colvin, som för den oinvigde var en inte helt mentalt stadig, och bokstavligt talat enögd, krigskorrespondent som tog sig frĂ„n den ena krigshĂ€rjade situationen till den andra – hon var den enda journalist som befann sig i det skövlade Syrien Ă„r 2012, och det var Ă€ven dĂ€r hon dog.

Hon spelas av Rosamund Pike, i vad som hade kunnat vara en muppshow – hon Ă€r absolut proffsig och intensiv, ja, men det Ă€r ocksĂ„ en sĂ„dan dĂ€r uppvisning av tics och manĂ©r som kan bli enerverande. Hon leder filmen, men de osynliga hjĂ€ltarna Ă€r de som manövrerar rummet hon upptar – regin frĂ„n dokumentĂ€rfilmaren Matthew Heineman, som hĂ€r gör sin spelfilmsdebut, fotot av Robbie Richardson (perfekt konsekvent), den sĂ€kra klippningen av Nick Fenton (som sĂ€tter ett ankare i den kaotiska berĂ€ttelsen); dessa saker Ă€r vad som gör att filmens emotionella styrka inte kommer frĂ„n krokodiltĂ„rar utan frĂ„n en genuin kĂ€nsla av att vi ser pĂ„ nĂ„got som har nĂ„gon form av kĂ€nnbar verklighet. Filmen har mĂ„nga stunder dĂ„ man lockas till tĂ„rar av helt rĂ€tt orsaker, och mĂ„nga ögonblick som visar hĂ€pnadsvĂ€ckande, dödsföraktande ting – men de flyger förbi sĂ„ fort att de ser sjĂ€lvklara ut, alldeles som om vi Ă€r dĂ€r i stormens öga.

Jag förestĂ€ller mig att Heineman Ă€r en ganska intensiv person att ha att göra med, för alla skĂ„despelare verkar vara helt pĂ„ hugget och redo att gĂ„ genom eld för vad de gör – det gĂ€ller Ă€ven för de skĂ„despelare som bara gestaltar redaktörer, kollegor och andra vars frĂ€msta uppgift det Ă€r att stĂ„ med kaffemuggar i hand och se nervösa ut. NĂ€mnas kan ocksĂ„ Jamie Dornan, som spelar Colvins fotograf – han agerar med sin Ă€kta irlĂ€ndska accent och visar sig vara en riktigt hygglig skĂ„despelare, nĂ€r han Ă€r i rĂ€tt sĂ€llskap och kontext.

Formellt sett bryter inte filmen nÄgon ny grund, och den fungerar pÄ grund av att den nöjer sig med ett relativt begrÀnsat perspektiv pÄ Colvins liv, men filmen gör vad en sÄdan hÀr film ska. Den sÀtter ett finger pÄ hur vissa intensiva mÀnniskor fungerar, och inte fungerar; den pÄminner oss om att vÀrlden inte Àr sÄ hopkopplad som vÀstvÀrldens sinnen glatt kan utgÄ ifrÄn varje dag, och framför allt att den typ av arbete som Colvin gjorde, oavsett vad hennes motivation var, hÄller vÄr uppmÀrksamhet som fÄ andra saker.

”You don’t need to do this” konstaterar hennes redaktör med relevant gravallvar. Vi vet det och hon vet det mer eller mindre. Men vi kan inte förneka att vi i som stĂ„r hĂ€r andra Ă€nden i slutĂ€ndan mĂ„ste vara tacksamma. Rapporter som de Colvin gjorde Ă€r lika viktiga och informativa som de Ă€r fascinerande – de visar mĂ€nniskans yttersta förmĂ„ga samtidigt som de visar mĂ€nniskans ultimata fragilitet, allt i samma skrĂ€mmande ögonblick. Pike tar vara pĂ„ Colvins dynamik, och Heineman placerar den pĂ„ en knivsedd – filmen fĂ„ngar den intensitet, den balans mellan liv och död, som aktiverar oss, fĂ„r oss att haja till och nĂ€stan kĂ€nna, nĂ€stan förstĂ„, hur det landskap ser ut som ligger alldeles pĂ„ grĂ€nsen till döden.

FREDRIK FYHR


2018 STORBRITANNIEN/USA 110 min. fĂ€rg/codex (ARRIRAW 3.4K), DI/2.39:1. R: Matthew Heineman. S: Rosamund Pike, Jamie Dornan, Stanley Tucci, Tom Hollander, Corey Johnson, Faye Marsay, Nikki Amuka-Bird, Greg Wise, Corey Johnson, Raad Rawi, Jesuthasan Antonythasan. Manus av Marie Brenner efter artikeln ”Marie Colvin’s Private War” av Arash Amel (Vanity Fair).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *