💿 Väninnorna (1960)

När den franska nya vågen blommade ut var Claude Chabrol med i startelvan – Truffaut och Godard var förstås forwards men Chabrol höll ställningarna i försvaret med Vänninorna (Les bonnes femmes) den typ av film som utgjorde vågens själva massa, dess kött och blod, orsaken att det inte bara var en kort, trendig fas utan en central punkt i filmhistorien.

Liksom många av Chabrols filmer var den lite mer konventionell än Truffauts och särskilt Godards – faktum är att Vänninorna idag passerar som en nästan helt vanlig film. Den handlar om fyra unga kvinnor i Paris och deras framtidsutsikter. De jobbar på en teknikaffär, där de alla är mer eller mindre uttråkade. De längtar efter att leva loppan på kvällen, även om så mycket intressant egentligen inte händer. En av dem är förlovad medan en annan har erfarenhet av många baksäten i bilar. En tredje är i hemlighet konstnärssjäl, så att säga. Den fjärde förföljs av en mystisk man på motorcykel. Borde hon oroas? Vad ska hon då göra med sin nyfikenhet?

Filmen handlar om dessa kvinnors situationer mycket mer än den handlar om något som specifikt händer dem, även om filmen har ett par nyckelsekvenser, särskilt det berömda slutet som tycks komma från ingenstans samtidigt som vi efteråt inser att det varit oundvikligt. Filmen ger en praktiskt taget dokumentär inblick i hur Paris såg ut på den här tiden – liksom alla nya vågen-filmer spelades den in på genuina gator och platser i staden, men det finns också fler platser här än i någon annan film från eran jag kan komma på. Förutom att åka på de typiska raggarsvängarna genom staden går vi på zoo och sitter i publiken på ett sådan där idag utdöd varitéteater. Det hjälper oss inte bara att förstå dessa kvinnor som autentiska varelser i sin autentiska miljö, det förtydligar också deras plats i historien.

Ur den obligatoriska feministiska kontexten är filmen intressant. Man kan inte säga att filmens syn på kvinnornas liv är speciellt optimistisk, men den saknar också den cynism och tendens till objektifiering (intellektualiserat eller ej) som Truffaut och Godard hade. Det Chabrol förlorade i konstnärlig våghalsighet tog han igen i konkretion och seriositet. Han var saklig av en anledning och såg till att låta sina filmer verkligen handla om det de handlade om. Han var inte flyktig och drömmande, som Truffaut, eller myllrande och kryptisk, som Godard. Han hade ett öga för det han faktiskt såg på.

I Vänninorna hade han ett öga för kvinnorna han gestaltade. Deras utsikter är för all del begränsade – du kan stå på en scen och sjunga och kanske bli berömd och älskad, om än i en ytlig bransch; du kan bli någons fru och finna en livslång besvikelse; du kan ut och leva loppan men snart finna dig själv besudlad och urholkad på mänskligt värde, kanske rentav någon finner dig död i en gränd någonstans.

Det är hårt men, år 1960, kanske inte oärligt. Filmens allra sista ögonblick utspelar sig på ett dansgolv och avslöjar Chabrols slutgiltiga välvilja, hans stoiska rimlighet, i vilken lycka och harmoni också kan ingå. Vem vet hur, men kärlek är på riktigt och då måste även livet kunna levas utifrån någon form av romantik, kanske i trots mot världens elände och verklighetens livlösa overklighet.

Scenen, liksom filmen, är typisk för nya vågen i det att den bär på en formell öppenhet och en visuell poesi; det finns många sekvenser i filmen som vi bara kan förstå emotionellt och visuellt, men då kan vi också verkligen förstå dem.

Det är däremot svårt att föreställa sig Chabrol år 1968, som förespråkare för någon revolutionär ideologi. Tvärtom bärs hans filmer av ett rastlöst lugn, känslan av att vad som än sker kommer att ske just här, i det vi kallar vår värld. Det är kanske inte den enda, men det är den vi har framför ögonen, och därför den som är värd att gestalta.

FREDRIK FYHR


Vänninorna är del av filmåret 1960.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *