💿 Claires knä (1970)

Så han bestämmer sig för Claires knä. Han kan inte vara förälskad i Claire själv, för hon är bara barnet, och han själv är på väg att gifta sig. Sommaren prunkar. Tiden går sin stilla gilla gång. Claire spelar badminton. Han ser henne från sin solstol. Tidigare har han sett henne på en stege, intill ett äppelträd, där hon stått och plockat med en korg. Där såg han, och vi såg att han såg, Claires knä. Det får bli hennes knä han åtrår.

Så. ”Varför heter filmen Claires knä?” frågade man Eric Rohmer när det begav sig. ”För att filmen slutar med att mannen rör vid Claires knä” svarade han. Hon gråter vid tillfället, även om det inte hör till saken. Hon är likgiltig inför hans beröring.

Men vi går händelserna i förväg.

Och i efterhand är de inte alldeles lätta att sätta fingret på. Filmen gjordes i en tid som var långt mer naiv än vår, men den var också långt mer intelligent. En vuxen man bör inte vara attraherad av mycket unga kvinnor, säger filmen å ena sidan, men att han kommer att vara det är å andra sidan oundvikligt. Ska vi nu leva i tvåsamhet måste vi ju hitta ett sätt att organisera våra begär, dirigera om lusten. Vår tids filmer spelar ogärna med så öppna kort, vill jag mena. De vill visa att de ”hänger med” i vad som är ”viktiga frågor” men de vill inte få skit under naglarna genom att hypotisera, göra det till riktigt. En regissör som knäcker ägg för sin omelett måste ju stå till svars, och i vår tid vill alla komma undan ansvaret som kommer med att föda originella tankar, stå för personliga åsikter, vara redo att bli ifrågasatt också av ens lierade, bita den hand som håller en i den här fina ringen vi verkar stå i… med kallsvettiga händer.

Idag hade alltså en film som Claires knä blivit helt uppåt väggarna kritiserad, troligen redan på förhand, och den hade blivit det helt i onödan, för att den gör det en bra film ska göra – den inte bara kommenterar fenomen, utan vänder på perspektiven, petar på tabun, gör oss obekväma, tvingar oss att överväga, omvärdera, inse våra egna svagheter och på riktigt (inte bara ”typ”) möta våra rädslor.

Ändå är det verkligen att förminska filmen att börja i den här förutsägbara änden. Det storartade med filmen är inte att den är rebellisk eller oerhört in your face, som något slags chict moraliskt barbari, för det är den inte alls. Inte i något avseende är det här en brutal eller omoralisk film. Den är tvärtom taktil, finkänslig, drömsk.

Ta bara inramningen, lite tillgjord och forcerad på det där sättet som gör att alla sådana här filmer blir inte-helt-på-riktigt. Mannen, som heter Jerome, är ”i filmen”, som om han lever i bilden lite mer än han är i någon slags verklig människa i någon slags uppriktigt menad verklighet. När filmen börjar är han där han är, vart det nu egentligen är, som på genomresa i ett litterärt ingenmansland, där så många europeiska arthousefilmer från den här eran älskar att utspela sig i. Tydligen bor han till vardags i Sverige, för att han ”gillar vädret”. Ändå träffar vi honom i en roddbåt på glid under den där bron i Paris där de har alla hänglåsen. Där träffar han Aurora, en kvinna som han en gång hade ett förflutet med. Nu har hon någon slags lek hon vill leka med honom. På tal om ingenting har Jerome bjudit in sig själv ut på landet. Där Aurora bor, typ. Som sagt, dessa karaktärer är sådär outgrundliga fria fåglar som verkar existera där de befinner sig, utan att riktigt ”bo” eller ”leva”, i konventionell mening, någonstans.

Men, hursomhelst, dagarna går. Jerome ska gifta sig när han återvänder hem och hans väninnas lek har något med det här att göra. På orten de bor finns två flickor – Aurora avslöjar att den ena, Laura, är förälskad i honom. Han inte i henne – även bortsett från faktumet att hon bara är ett barn anar vi att han dras till henne av mestadels platoniska orsaker. Ändå accepterar han experimentet, vad det nu går ut på, att närma sig henne – som för att se om han kan låta bli, kanske, eller vem vet.

Andra bullar är det dock med Claire, Lauras halvsyster. Claire är ljus och välbyggd där Laura är spinkig och pojklik. Claire rör sig slött från en punkt till en annan utan att verka speciellt intresserad av något särskilt. Jerome kan inte förneka att han är oerhört attraherad av henne. Bortsett från Lolita-nerven, som vi på något franskt sätt måste utgå från helt enkelt är där från början, är hon den typ av kvinna som han alltid vill närma sig men inte kan. Claire har förmodligen inga svåra, djupa tankar att vare sig komma med eller lyssna på. Hon är den typ av till synes helt normala person man måste prata om med vädret med. Hennes pojkvän är en barbröstad yngling som kör moped och inte tar nån skit. Kanske är det just denna otillgjorda enkelhet, hennes självklart extroverta personlighet, som gör att han dras till henne så. Kanske han suktar den stöt i bröstet som orsakar den där tunghäftan. Kanske han drivs av en längtan att täppa till sin egen trut. Kanske hon krasst taget bara kan tilltala honom av en enda anledning, och kanske det definitiva i sakens natur är vad som gör henne oemotståndlig.

Det visar sig att Jerome kan nöja sig med hennes knä. Alla förlösningar är okej, antar jag. Men detta är fortfarande ingen punchline på någon slags filosofisk komedi. Ju mer man förklarar vad som händer i en film av Rohmer desto mer av poängen tycks gå förlorad.

Det bästa sättet att förklara det på är att säga att filmen, i någon konkret mening, är enkel, för att inte säga direkt platt: Det du ser i den är vad du får. Rohmer berättar i tablåer, raka scener mestadels fotade i helbilder och enstaka närbilder för dialoger, inte alls olikt vår tids arthouse-kinematik, Haneke, Lanthimos, Ruben Östlund, och så vidare. Faktiskt ganska exakt. Scener presenteras till oss med datum, som rubriker ur en dagbok, men vissa dagar blir bara någon minut lång. När Rohmer klipper från en scen till en annan så är det alltid från en händelse till en annan, i det här fallet från en hel dag till en annan. Det kan vara den vackra utsikten av ett berg från en motorbåt. Klipp, dagen därpå. En scen vid bryggan. En dialog. Klipp, nästa dag. Det är absolut inte det amerikanerna döpte till kontinuitetsklippning, detta som fransmännen skydde så, även om vi onekligen tar oss fram ett steg i taget. Vi hoppar bara över väldigt mycket, ibland för lite.

Till skillnad från de moderna marodörerna, som nöjer sig med att använda den raka stilen till att attackera publiken med feel bad-vibrationer och en slags fetischering av verkligheten eller den så kallade realismen (alltid sliriga begrepp att använda i film ändå), har Rohmers estetik flera effekter samtidigt. Någonstans frågar han oss vad som är viktigt att ha med i en berättelse överhuvudtaget – sovrandet är en del av hela filmens poäng. Vissa av scenerna, eller vinjetterna kanske man ska kalla dem, är korta nog att visa sina poänger på uppenbara sätt. Andra slingrar sig fram, och det finns en överhängande känsla av att de starkaste känslorna som Jerome har (till exempel de för Claire) kommer i korta scener, liksom som i stötar ur vardagen. Hans ambivalenta uppvaktning av Laura i början av filmen, där han försöker komma underfund med att han inte är intresserad av henne, är däremot långa och tämligen utdragna, som en trevlig och harmonisk, om än inte direkt upphetsande, söndagseftermiddag.

Det är förstås i tomrummet mellan alla dessa elipser och brottstycken som filmens kontext (eller, om man vill, mening) stiger som en spöklik närvaro i frånvaron. Vi får inte se hela berättelsen, kanske för att nästan ingenting händer i den. Jerome försöker filmen igenom att inte göra något. Det är istället på insidan, i tankarnas och känslornas värld, som filmen utspelar sig. Klippningen ger oss meningen att leta efter, då, i det som på ytan inte har en form.

Claires knä lämnar efter sig en märklig känsla av att något väldigt stort kommit från något väldigt litet. Kanske eftersom filmen tilltalar vår subjektivitet, det vi tänker och känner när vi är här, där vi är, inlåsta i våra egna huvuden, med våra ögon som tittar ut ur det. Inga ord kan riktigt beskriva eller definiera våra tankar och känslor, så upplevelsen av att bara vara vid liv, att se, sukta, ängslas, avstå, pejla in, överväga… den känslan framstår som så outgrundlig, medan orden låter så enkla, dumt konkreta, som en studsboll som obevekligt studsar ner för en trappa; Claires knä, till exempel.

FREDRIK FYHR

PS.
Trots att ord inte kan göra känslor rättvisa pratas det väldigt mycket i den här filmen – huvudpersonen vänder ut och in på det mesta han tänker och känner och går igenom, och vi får filmen serverad på ett silverfat. Detta är tveklöst filmens svagaste sida och tycks härröra från den franska traditionen att hela tiden gå tillbaka till litteraturen, ett behov av att alltid filosofera och diskutera och förklara i ord, med den korrekta grammatiken, snarare än att i en film förlita sig på bilderna. Det faller sig som en naturlig del av hur filmen är gjord, så det skadar den inte, men det hindrar den samtidigt från att bli ännu bättre.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *