💿 The Wild Ride (1960)

Det finns en typ av heligt skräp som The Wild Ride representerar. Den kommer med muzak av xylofoner, bongotrummor och hippieflöjtar, samt slirigt beatniktugg där folk slutar sina meningar med ”dig, maan?” Kidsen kör hot rods och är utanför lagen. Ledaren kallas för en ”far out top stud”. I början av filmen jagas han av en polis, som kör av vägen och dör, varpå vår ”top stud” får span på sig. I övrigt går han mest runt och väntar på att filmens 60 nådfulla minuter ska nå sitt obligatoriska klimax, där folk förstås kör ett race och någon måste dö en tragisk död för att vi ska förstå hur hemskt det är att vara en ”top stud”.

Top stud har ett namn, naturligtvis heter han Johnny [djani]. Han spelas av en tjugotreårig Jack Nicholson, vilket måste vara den enda rimliga anledningen till att ens överväga att se den. Som ledare över gänget måste han ha attityd. Det innebär att driva med snuten, såklart, men det innebär också att se över sina bros. Hans närmaste heter Dave. Johnny tänder snett när Dave hookat upp med sin nya tjej Nancy. Nancy klär sig propert och, som Johnny konstaterar, ”ain’t down with us”.

Faktiskt går hela filmen ut på att Johnny försöker övertala Dave om att göra slut med Nancy. Nancy, i sin tur, försöker övertala Dave om att han inte borde riskera liv och lem för att vara ute och köra rally som om det inte finns någon morgondag. Utdragna scener kommer och går och den där xylofonmuzaken är på repeat och loop. Absolut ingenting av intresse händer i filmen – man kan vara snäll och kalla den anonym, man kan vara krass och kalla den amatörmässig. Om någon skulle säga att ”du, till och med du måste erkänna att den här filmen är inget att ha” så skulle jag inte ha något att sätta emot.

Men jag kan ändå gå så långt som att kalla filmen för heligt skräp. En gång i tiden gick det här som skval på drive in- och grindhouse-biografer. Oundvikligen måste den ha ha gått på Öppna kanalen någon gång. Tydligen finns en film från år 2000 som heter Velocity, där man färglagt The Wild Ride och klippt in hela filmen i narrativen, för att på så sätt använda den som en flashback.

Harvey Berman var regissören i båda fallen. Han var en dramalärare (och skådespelarna hans elever) som aldrig gjorde en till film igen (inte ens när han gjorde det, då). Naturligtvis kom den från b-filmskungen Roger Corman. Allt det här är måttligt intressanta fakta, förstås.

Men det finns, som skval betraktat, något behagligt över filmens skruttiga obetydlighet. Den stör åtminstone inte ens ögon eller öron. Det tuffa tugget från de unga rebellerna låter gulligt idag, även om jag har svårt att tro att det ens 1960 var speciellt ruffigt att kalla någon för ”chicken” genom att flaxa med låtsasvingar och säga ”cheeep-chep-chep-chep!” Faktiskt har jag bara sett det i Tommy Wiseaus odödliga The Room förut.

Det jag däremot saknar från den här eran, även om jag aldrig upplevde den själv, är den där xylofonmusiken. Det tål att upprepas. Det är sådan där musik man kan slå på när som helst, var som helst, i vilken situation som helst, och världen känns plötsligt lite mer drömsk, som om man egentligen bor i en bungalow och hör hemma i en oklar existens utan veckodagar eller helger, där folk kallar varandra för top stud eller chicken och solen har sin gång.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *