💿 Viaggio in Italia (1954)

Ibland hittar man lustiga vÀgskÀl, punkter dÀr man sjÀlv gÄr Ät ena hÄllet och plötsligt mÀrker att man skilts Ät frÄn alla andra, som stÄr och vinkar pÄ en frÄn andra sidan av en oöverstiglig Äker. Det verkade som att vi var pÄ vÀg Ät samma hÄll. Vad gör jag pÄ den hÀr sidan av Äkern? Vad har jag missat?

Jag vill, istĂ€llet för att argumentera hit eller dit, försöka förstĂ„. Hur kommer det sig att Roberto Rossellinis Viaggio in Italia Ă€r en sĂ„ Ă€lskad och bedyrad film? Den avfĂ€rdades nĂ€r det begav sig av en totalt likgiltig internationell kritikerkĂ„r – föregĂ„ngaren Stromboli hade skapat rabalder, men nu var affĂ€ren mellan Rossellini och Bergman gamla nyheter och ingen ville ge dem tjĂ€nsten som vore att ta deras filmer pĂ„ allvar (en typ av kritikernas hĂ€mnd som man tyvĂ€rr fortfarande ser prov pĂ„ dĂ„ och dĂ„).

Liksom mÄnga 50-talsfilmer blev Viaggio in Italia emellertid ÄterupptÀckt, sÀrskilt av fransmÀnnen, och smyger nu runt som en usual suspect pÄ kritikerlistor över vÀrldens bÀsta filmer.

Det Àr alltsÄ en av vÀrldens bÀsta filmer, det hÀr.

Fast nÀ.

Jag kan diskutera Studie i brott och Förföljaren, tvÄ andra ÄterupptÀckta 50-talsfilmer vars kanoniserade storhet jag tror mest har att göra med en typ av historisk slump, men jag kan inte övervÀga Viaggio in Italia. Det Àr, för all del, en fin och vÀlgjord film. Men den Àr inte ens i nÀrheten av förorten till vÀrldens bÀsta.

Men mĂ„nga hĂ„ller sĂ„klart inte med, och det Ă€r ju det intressanta. Det kan inte bero pĂ„ nĂ„got annat Ă€n att man har olika sĂ€tt att se pĂ„ film. Jag menar det inte pĂ„ nĂ„got svepande sĂ€tt. Jag pratar om direkt kognitiva skillnader i perception. MĂ„nga ser filmen som en djupt kĂ€nnbar, penetrerande film om kĂ€rlek och död. De ser en nĂ€rgĂ„nget trovĂ€rdig skildring av tvĂ„ mĂ€nniskor som inser att de inte kan leva utan varandra. De ser landskap som kommer till liv, inte bara som metaforer utan som nĂ„gon slags gĂ€ckande nĂ€rvaro i medvetandet. Jag har sett samma film som dem, om detta rĂ„der inget tvivel. ÄndĂ„ har jag sett nĂ„got helt annat.

Det hÀr ska inte misstolkas som det sjÀlvklara i att alla alltid ser olika filmer Àn en sjÀlv. Jo, konsten ligger i betraktarens öga, visst. Men nÀr jag engagerar mig för den andres perspektiv, förstÄr hur de som Àlskar filmen ser pÄ den, inser jag att det ocksÄ handlar om att en filmupplevelse för mÄnga Àr en helt annan typ av upplevelse Àn vad den Àr för mig.

Filmens handling kan sammanfattas mycket enkelt. Ingrid Bergman och George Sanders Àr ett vÀlstÀllt men olyckligt par pÄ plats för en slags semester i Neapel, dÀr de ska sÀlja huset som Àgts av en nu död slÀkting. Deras samliv Àr en trött rutin av vardagliga samtal, med illa dolda frustrationer, och det dröjer inte lÀnge förrÀn nÄgra simpla grÀl tagit dem pÄ villovÀgar. Han Àr ute och far pÄ jakt efter flirtar och förströelser. Hon försöker turista och gÄr pÄ guidade turer genom museer och dystra ruiner dÀr det förflutna pÄminner henne om hennes egen dödlighet, ultimata ensamhet och faktumet att vÄr framtid alltid Àr oviss.

Rossellinis prosaistiska berÀttande Àr följsamt och vÀl avvÀgt. Varenda metafor och bit symbolism landar exakt dÀr det ska. Det Àr sÄklart ingen slump att Bergmans blick gÄng pÄ gÄng landar pÄ gravida kvinnor och barnvagnar. I den sista scenen tar hon upp, som pÄ bestÀllning, det hÀr med att de kanske borde ha skaffat barn ÀndÄ.

Det Ă€r skickligt gjort men, för mig, aldrig överraskande – liksom filmen i stort saknar greppet helt det typ av konstnĂ€rliga hugg som gör att man reagerar pĂ„ det man ser. Filmen nöjer sig med att föreslĂ„ poĂ€ngen och sedan glida över ytan som om den inte Ă€r intresserad av att bli för smutsig om hĂ€nderna eller anstrĂ€nga för mĂ„nga hjĂ€rnceller. Filmen saknar kontraster, utmaningar, genuin nyfikenhet och Ă€kta mod.

Att paret har det illa stĂ€llt konstateras i första scenen, varpĂ„ resten av filmen Ă€r en tautologisk odyssĂ© genom förutsĂ€gbara stĂ€mningar av existentiell Ă„ngest. Rossellini filmar de italienska miljöerna – Ă„terigen vill mĂ„nga ha det till att de bĂ€r pĂ„ stort symboliskt djup och förvandlas till en klaustrofobisk nĂ€rvaro för Bergman. Jag tycker bara att kameran filmar det den har framför sig, i det hĂ€r fallet ett par platser i Italien; ofta slĂ„ende platser, men ganska sĂ€llan fĂ„ngade i nĂ„gon vinkel som föreslĂ„r nĂ„got sĂ€rskilt.

Man har kallat filmen för grundbrytande men den hĂ€r stela, polerade varianten av borgerlig skrĂ€ck saknar helt den desperation och hungriga rĂ„het som fanns i en film som Rom – öppen stad eller, för den delen, Stromboli eller Den stora kĂ€rleken (som Rossellini gjorde med Bergman alldeles innan denna). Och pĂ„ tal om borgerlig skrĂ€ck sĂ„ gjorde Ingmar Begman En lektion i kĂ€rlek detta Ă„r, 1954, en avsevĂ€rt mycket mer komplex och utmanande film om relationer Ă€n Viaggio in Italia.

Den jĂ€mförelsen pĂ„minner mig ocksĂ„ om att karaktĂ€rerna i Viaggio bara har nĂ„gra novellistiska anteckningar i bagaget. Ingrid Bergman och George Sanders kan bara bidra med deras personligheter, och det Ă€r faktiskt stelt vĂ€rre – Bergmans klassiskt neurotiska sorg fungerar Ă„tminstone sĂ„ till vida att rollfiguren kan reagera som hon ska, men Sanders Ă€r inget annat Ă€n en mallig rövhatt som gĂ„r omkring och saknar minsta lilla gnutta motivation. Vi har full förstĂ„else för att hon stör sig pĂ„ den hĂ€r irriterande stroppen hon Ă€r gift med – frĂ„gan filmen dĂ€remot inte intresserar sig för Ă€r hur de blev gifta till att börja med, hur det kommit sig att de ramlat in i den uppenbara fĂ€lla som Ă€r deras Ă€ktenskap. Varför skulle nĂ„gon bry sig om hur det ska gĂ„ för de hĂ€r tvĂ„ statiska replikbĂ€rarna?

Men, som sagt, mÄnga tycker att de inte bara fungerar utan Àr direkt naturalistiska och trovÀrdiga och inte alls (som jag) stela skal, melodramatiska representanter för mÀnniskor snarare Àn nÄgot liknande verkliga mÀnniskovarelser. Inte ens i det omtvistade (lyckliga) slutet, som mÄnga ocksÄ vill försvara, lik förbannat liksom, trots att det kommer frÄn ingenstans och inte kan rÀttfÀrdigas genom nÄgot som hÀnt fram till den punkten.

Jag antar att det för mĂ„nga helt enkelt Ă€r tanken som rĂ€knas. Det har skrivits sĂ„ mĂ„nga svepande, positiva recensioner pĂ„ den hĂ€r filmen – mĂ„nga adjektiv, mĂ„nga historiska och tematiska spekulationer, men fĂ„ specifika kommentarer pĂ„ innehĂ„llet – att jag mĂ„ste utgĂ„ ifrĂ„n att mĂ„nga dras med i filmen och tar det för givet att den fungerar.

SjÀlv envisas jag med att arbeta med det som filmen ger mig. Och det den har Àr fint. Den har tÀnkt igenom allt den vill ha sagt och den genomför sin plan med stil. Det finns inget ordentligt drama, symbolismen Àr platt och given och all tematik skulle kunna fördjupas i en mer ambitiös film. Men som en elegant novell pÄgÄr Viaggio in Italia tills den tar slut, och den lyckas sÄnÀr som pÄ nÄgra tekniska skavanker och ytliga longörer snöra ihop rosetten pÄ sitt skickliga paket.

Allt förblir dock, enligt mig, hypotetiskt och till största delen outforskat. Jag har ingen som helst aning om vart det transcendentala slinker in, eller pÄ vilket sÀtt den enkla melodramen förhöjs till monumental filmkonst, och jag Àr nÀstan lite avundsjuk pÄ de som förs med pÄ den hÀr filmens resa, en resa som jag uppenbarligen inte Àr med pÄ.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *