💿 Viaggio in Italia (1954)

Ibland hittar man lustiga vägskäl, punkter där man själv går åt ena hållet och plötsligt märker att man skilts åt från alla andra, som står och vinkar på en från andra sidan av en oöverstiglig åker. Det verkade som att vi var på väg åt samma håll. Vad gör jag på den här sidan av åkern? Vad har jag missat?

Jag vill, istället för att argumentera hit eller dit, försöka förstå. Hur kommer det sig att Roberto Rossellinis Viaggio in Italia är en så älskad och bedyrad film? Den avfärdades när det begav sig av en totalt likgiltig internationell kritikerkår – föregångaren Stromboli hade skapat rabalder, men nu var affären mellan Rossellini och Bergman gamla nyheter och ingen ville ge dem tjänsten som vore att ta deras filmer på allvar (en typ av kritikernas hämnd som man tyvärr fortfarande ser prov på då och då).

Liksom många 50-talsfilmer blev Viaggio in Italia emellertid återupptäckt, särskilt av fransmännen, och smyger nu runt som en usual suspect på kritikerlistor över världens bästa filmer.

Det är alltså en av världens bästa filmer, det här.

Fast nä.

Jag kan diskutera Studie i brott och Förföljaren, två andra återupptäckta 50-talsfilmer vars kanoniserade storhet jag tror mest har att göra med en typ av historisk slump, men jag kan inte överväga Viaggio in Italia. Det är, för all del, en fin och välgjord film. Men den är inte ens i närheten av förorten till världens bästa.

Men många håller såklart inte med, och det är ju det intressanta. Det kan inte bero på något annat än att man har olika sätt att se på film. Jag menar det inte på något svepande sätt. Jag pratar om direkt kognitiva skillnader i perception. Många ser filmen som en djupt kännbar, penetrerande film om kärlek och död. De ser en närgånget trovärdig skildring av två människor som inser att de inte kan leva utan varandra. De ser landskap som kommer till liv, inte bara som metaforer utan som någon slags gäckande närvaro i medvetandet. Jag har sett samma film som dem, om detta råder inget tvivel. Ändå har jag sett något helt annat.

Det här ska inte misstolkas som det självklara i att alla alltid ser olika filmer än en själv. Jo, konsten ligger i betraktarens öga, visst. Men när jag engagerar mig för den andres perspektiv, förstår hur de som älskar filmen ser på den, inser jag att det också handlar om att en filmupplevelse för många är en helt annan typ av upplevelse än vad den är för mig.

Filmens handling kan sammanfattas mycket enkelt. Ingrid Bergman och George Sanders är ett välställt men olyckligt par på plats för en slags semester i Neapel, där de ska sälja huset som ägts av en nu död släkting. Deras samliv är en trött rutin av vardagliga samtal, med illa dolda frustrationer, och det dröjer inte länge förrän några simpla gräl tagit dem på villovägar. Han är ute och far på jakt efter flirtar och förströelser. Hon försöker turista och går på guidade turer genom museer och dystra ruiner där det förflutna påminner henne om hennes egen dödlighet, ultimata ensamhet och faktumet att vår framtid alltid är oviss.

Rossellinis prosaistiska berättande är följsamt och väl avvägt. Varenda metafor och bit symbolism landar exakt där det ska. Det är såklart ingen slump att Bergmans blick gång på gång landar på gravida kvinnor och barnvagnar. I den sista scenen tar hon upp, som på beställning, det här med att de kanske borde ha skaffat barn ändå.

Det är skickligt gjort men, för mig, aldrig överraskande – liksom filmen i stort saknar greppet helt det typ av konstnärliga hugg som gör att man reagerar på det man ser. Filmen nöjer sig med att föreslå poängen och sedan glida över ytan som om den inte är intresserad av att bli för smutsig om händerna eller anstränga för många hjärnceller. Filmen saknar kontraster, utmaningar, genuin nyfikenhet och äkta mod.

Att paret har det illa ställt konstateras i första scenen, varpå resten av filmen är en tautologisk odyssé genom förutsägbara stämningar av existentiell ångest. Rossellini filmar de italienska miljöerna – återigen vill många ha det till att de bär på stort symboliskt djup och förvandlas till en klaustrofobisk närvaro för Bergman. Jag tycker bara att kameran filmar det den har framför sig, i det här fallet ett par platser i Italien; ofta slående platser, men ganska sällan fångade i någon vinkel som föreslår något särskilt.

Man har kallat filmen för grundbrytande men den här stela, polerade varianten av borgerlig skräck saknar helt den desperation och hungriga råhet som fanns i en film som Rom – öppen stad eller, för den delen, Stromboli eller Den stora kärleken (som Rossellini gjorde med Bergman alldeles innan denna). Och på tal om borgerlig skräck så gjorde Ingmar Begman En lektion i kärlek detta år, 1954, en avsevärt mycket mer komplex och utmanande film om relationer än Viaggio in Italia.

Den jämförelsen påminner mig också om att karaktärerna i Viaggio bara har några novellistiska anteckningar i bagaget. Ingrid Bergman och George Sanders kan bara bidra med deras personligheter, och det är faktiskt stelt värre – Bergmans klassiskt neurotiska sorg fungerar åtminstone så till vida att rollfiguren kan reagera som hon ska, men Sanders är inget annat än en mallig rövhatt som går omkring och saknar minsta lilla gnutta motivation. Vi har full förståelse för att hon stör sig på den här irriterande stroppen hon är gift med – frågan filmen däremot inte intresserar sig för är hur de blev gifta till att börja med, hur det kommit sig att de ramlat in i den uppenbara fälla som är deras äktenskap. Varför skulle någon bry sig om hur det ska gå för de här två statiska replikbärarna?

Men, som sagt, många tycker att de inte bara fungerar utan är direkt naturalistiska och trovärdiga och inte alls (som jag) stela skal, melodramatiska representanter för människor snarare än något liknande verkliga människovarelser. Inte ens i det omtvistade (lyckliga) slutet, som många också vill försvara, lik förbannat liksom, trots att det kommer från ingenstans och inte kan rättfärdigas genom något som hänt fram till den punkten.

Jag antar att det för många helt enkelt är tanken som räknas. Det har skrivits så många svepande, positiva recensioner på den här filmen – många adjektiv, många historiska och tematiska spekulationer, men få specifika kommentarer på innehållet – att jag måste utgå ifrån att många dras med i filmen och tar det för givet att den fungerar.

Själv envisas jag med att arbeta med det som filmen ger mig. Och det den har är fint. Den har tänkt igenom allt den vill ha sagt och den genomför sin plan med stil. Det finns inget ordentligt drama, symbolismen är platt och given och all tematik skulle kunna fördjupas i en mer ambitiös film. Men som en elegant novell pågår Viaggio in Italia tills den tar slut, och den lyckas sånär som på några tekniska skavanker och ytliga longörer snöra ihop rosetten på sitt skickliga paket.

Allt förblir dock, enligt mig, hypotetiskt och till största delen outforskat. Jag har ingen som helst aning om vart det transcendentala slinker in, eller på vilket sätt den enkla melodramen förhöjs till monumental filmkonst, och jag är nästan lite avundsjuk på de som förs med på den här filmens resa, en resa som jag uppenbarligen inte är med på.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *