💿 VĂ„r tids musik (2004)

Vinnarna skriver historien och förlorarna gör filmer som VÄr tids musik, dÀr helvetet Àr krig och himlen vaktas av amerikanska soldater.

Himlen Àr alltsÄ inget annat Àn hindrandet av kriget. Hindrandet som i sin tur kommer frÄn fingret som inte pressar avtryckaren. Fingret som tillhör USA. Vi Àr ockuperade av denna best i vÀst. Fred pÄ jorden Àr inget annat Àn en otÀnkbar vapenvila.

ÄndĂ„ Ă€r VĂ„r tids musik ovĂ€ntat harmonisk. För att vara en film av Jean-Luc Godard, sĂ€rskilt den senare, Ă€r den relativt lĂ€ttillgĂ€nglig. Mycket förstĂ„r man faktiskt första gĂ„ngen man ser filmen – uppdelningen i tre, till exempel; helvetet, skĂ€rselden, himmelriket. Godard Ă€r visserligen mest intresserad av limbot, men de övriga Ă€r inte obetydliga. Filmen börjar med prologen, helvetet, ett minst sagt tungt montage av (mestadels) dokumentĂ€ra inslag; krig, svĂ€lt, död, ni vet, planeten. Epilogen visar oss en variant av ett himmelrike, ett ockuperat himmelrike, en plats inte helt olik Palestina.

Större delen av filmen har förstĂ„s fötterna pĂ„ jorden. SkĂ€rselden Ă€r inte bara verkligheten, vĂ„rt vakna liv, utan Ă€ven en vaken moral. En ung akademiker (Nade Dieu) fĂ„r fungera som huvudperson. Hon söker ”en plats dĂ€r försoning Ă€r möjlig”. Den dundrande prologen ekar fortfarande i vĂ„ra huvuden och fĂ„r redan vĂ„r verklighet att kĂ€nnas som en postapokalyptisk zon. Hon trĂ€ffar Godard sjĂ€lv pĂ„ vĂ€g till en bokmĂ€ssa i Sarajevo, dĂ€r han ska hĂ„lla en förelĂ€sning till studenter. Hennes huvud kryllar av frĂ„gor om krig och fred, och i hjĂ€rtat undrar hon om livet Ă€r vĂ€rt att leva. Varför genomförs aldrig revolutioner av humana mĂ€nniskor? Godard: ”DĂ€rför att humana mĂ€nniskor inte startar revolutioner”.

Det finns andra figurer dĂ€r ocksĂ„, vissa fiktiva, andra autentiska. Det Ă€r som det brukar. Ju mer Godard man sett desto enklare Ă€r det att se hur trĂ„darna möts i slutet, men det Ă€r inte det lĂ€ttaste. Anledningen till att det Ă€r svĂ„rt att hĂ€nga med Ă€r vĂ€ldigt konkret: Godard avsĂ€ger sig det visuella sprĂ„k som blivit filmens, och som de flesta mĂ€nniskor lĂ€ser automatiskt. IstĂ€llet föds varje bild pĂ„ nytt i hans filmer. TrĂ„dar slĂ€ngs ut. De som plockas upp lider inte av kĂ€nslan av oundviklighet. HĂ€ndelser Ă€r trogna verklighetens slumpmĂ€ssighet mer Ă€n nĂ„gon given fiktions – lĂ„t sĂ€ga att du Ă€r pĂ„ jobbet, gĂ„r för att hĂ€mta kaffe. Kanske du inte mĂ€rkte nĂ€r nĂ„gon sa att han-eller-han gĂ„tt hem. Kanske du blir förvirrad nĂ€r du mĂ€rker att du Ă€r sjĂ€lv.

Om film verkligen har ett sprĂ„k, vilket jag vet att jag tror, sĂ„ Ă€r Godard dĂ€rför pĂ„ riktigt en filmpoet. Det Ă€r inget romantiserat flum, eller nĂ„gon slags kryptisk kodskrift för ”konstens” skull. Det Ă€r bara fött ur tanken att vilja ”börja om” med hela bildsprĂ„ket i sig.

Om det rÄder nÄgra tvivel sÄ Àr Godard ganska utÄtriktad i filmen. I den dÀr förelÀsningen han har förklarar han sitt kategoriska förakt mot det berÀttarsprÄk som Hollywood lÀrt oss bÀttre Àn multiplikationstabellen. Han visar Cary Grant och Rosalind Russell i Det ligger i blodet, var och en i varsin telefonlur.

Shot-reverse-shot, sĂ€ger Godard. En regissör signalerar, med denna teknik, att han inte vet skillnad pĂ„ en man och en kvinna. Den ena bilden jĂ€mstĂ€lls med den andra. Ingenting förklaras, allt presenteras i en enhet – och denna enhet Ă€r vĂ„ldsam, överrumplande, i sitt vĂ€sen ute efter att dominera publikens hjĂ€rna.

Klassen han pratar inför visar sig ha svĂ„rt att lyssna helhjĂ€rtat eller hĂ„lla tyst. Godard Ă€r allt om inte sjĂ€lvmedveten, och som nĂ„gon sĂ€ger i filmen ”förstĂ„r nĂ„gon vad jag försöker sĂ€ga sĂ„ har jag gjort nĂ„got fel”. Han bĂ€r pĂ„ insikten om att hans livsberĂ€ttelse ocksĂ„ till nĂ„gon mĂ„n Ă€r en berĂ€ttelse om ett politiskt och intellektuellt nederlag. Nederlaget blir del av Godards tematik sĂ„ tidigt som pĂ„ 70-talet, men det Ă€r i Ă€ldre dagar som den ocksĂ„ verkar bli del av honom sjĂ€lv, tynga ner honom som diskvatten i en tvĂ€ttsvamp, göra honom Ă€n mer introvert, Ă€n mer kryptisk.

Israel och Palestina. DÀr har vi en korrekt shot-reverse-shot, fortsÀtter Godard. Nya Jerusalems första bosÀttare, kontra deras nya, första flyktingar. Fiktionen kontra verkligheten. Fiktionen Israel, dÀr svaret Àr entydigt och tillstÄndet sjÀlvklart; verkligheten Palestina, dÀr inga svar stÄr oemotsagda och dÀr tillstÄndet Àr oklart. Fiktion Àr monoton, verklighet komplex.

Det Àr spÀnnande, pÄ sitt sÀtt, att följa Godard genom den hÀr filmen. VÄr tids musik Àr överhuvudtaget en av hans mÀrkligaste filmer, med tanke pÄ dess smÄskalighet och paradoxala harmoni. Det borde vara en deprimerande film men att se den Àr istÀllet befriande, som att slÀppa taget, ge sig hÀn och försöka plugga in i vÀrlden som den Àr.

Att det sedan inte Àr en av Godards bÀsta, det kan inte hjÀlpas. De rutiner han gÄr igenom gÄr han igenom. Helheten Àr, trots de stora frÄgorna, ganska skissartad och ansprÄkslös, en formell litenhet som stör ett par av Godards senare verk (For Ever Mozart Àr ett annat bra exempel).

Det skulle dröja tills 2010 innan Godard gjorde nĂ„got liknande en till ”feature”, dĂ„ med Film Socialisme, en film jag tycker introducerar en ”ny” Godard mycket mer Ă€n Leve kĂ€rleken (2001) som vissa ansĂ„g var hans revolt pĂ„ senare Ă„r. Leve kĂ€rleken och VĂ„r tids musik kom att bli de enda lĂ„ngfilmer han gjorde under 2000-talet och jag anar i dem bĂ„da nĂ„got avvaktande, som att kriget Ă€r över och att man inte bara kan gĂ„ ut och leta efter nĂ€sta.

Kanske det var tal om enkel, konsekvent överlevnadsinstinkt. MÄnga tunga mantlar kastades över vÀrlden under dessa Är, och trots de galenskaper som pÄgÄr just nu sÄ tror jag (och jag tror Godard skulle hÄlla med) att vÀrlden var en vÀrre plats dÄ, nÀr Bush gick loss pÄ Mellanöstern, och bubblan Ànnu svÀvade, och Bin Laden Ànnu var dÀr ute nÄgonstans, och ingen tordes sÀga nÄgot medan bomberna sken jÀmte solen över vÄra dagar. Efter 2008 kom ett annat kaos. Men det var ett kaos som, för Godard, var mer stimulerande att laborera med. VÄr tids musik framstÄr istÀllet som ett vykort frÄn mycket mer entydigt mörka dagar.

FREDRIK FYHR


PS.

Betyget sÀtts endast i förhÄllande till Godards samlade verk. Att ge betyg till en Godardfilm, för att försöka bedöma den enskilt, Àr ungefÀr som att debattera med en sÄpbubbla.


Notre musique. 2004 FRANKRIKE/SCHWEIZ 80 min. fÀrg/35mm/1.37:1. R: Jean-Luc Godard. S: Nade Dieu, Jean-Luc Godard, Sarah Adler, Rony Kramer, Simon Eine, Jean-Christophe Bouvet, George Aguilar, Ferlyn Brass, Leticia Gutiérrez, Aline Schulmann.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *