Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 HĂ€mnden Ă€r rĂ€ttvis (1947)

Ack ja, sÄ becksvart var aldrig svÀrtan som i de grynigaste noirfilmerna.

Just de första Ären efter kriget var dessutom solkiga nog som det var.

Att kliva ner i filmĂ„ret 1947 Ă€r som att befinna sig mitt i tunneln – man ser ljuset pĂ„ hĂ„ll men det Ă€r en bra bit kvar och det Ă€r inte kul att vara vid liv.

Crossfire, som fick den typiskt jĂ€ttekonstiga svenska titeln ”HĂ€mnden Ă€r rĂ€ttvis”, handlar om ett par soldater som Ă€r hemma pĂ„ permission. Nej, de Ă€r inte glada de heller. Den mesta delen av tiden hemma spenderar de i baren. Ibland dricker de visserligen kaffe, men det Ă€r bara för att den amerikanska censuren inte accepterade en film dĂ€r soldater bara dricker alkohol hela tiden.

En av dessa blöta nĂ€tter begĂ„s ett mord. En man tas av daga i sin lĂ€genhet efter en session pĂ„ en hotellbar. Soldaterna var dĂ€r. Mannen hette Samuels. Polisen heter Finlay (Robert Young) och medger tidigt att han börjar bli för gammal. Han gnuggar sina fingertoppar mot pannan och tĂ€nder pĂ„ sin lĂ€mpligt lĂ„nga pipa, och pĂ„minner om Martin Beck – i böckerna, alltsĂ„, och i Mannen pĂ„ taket, ingen annanstans – medan han sĂ€ger: ”Alright, let’s go over it one more time.”

En rĂ„, knarrig sublimitet vilar över filmen. Den innehĂ„ller inte mycket musik utan knarriga tystnader som om den egentligen Ă€r mycket Ă€ldre. Trots att det rör sig om en b-film som ser rĂ€tt billig ut Ă€r den iögonfallande skickligt gjord rent visuellt – det leks med ljuskĂ€llor och vinklar redan i den första scenen, och det Wellesianska fotot (J. Roy Hunt) fortsĂ€tter överraska filmen igenom.

Det var, Ätminstone om man ska tro Wikipedias definition, den första b-filmen som nominerades för en Oscar för bÀsta film. Det var rentav en av fem nomineringar det Äret, och det Àr ingenting man skulle kunna ana utan facit. Det Àr en ovanligt bra film för att vara en b-film i mÀngden, men den erfarne vet att ganska mÄnga b-filmer i mÀngden faktiskt Àr ovanligt bra.

Den förÀrade noblessen hade troligen att göra med att filmen efterhand börjar handla om antisemitism, vilket Àven det Ärets Oscarsvinnare för bÀsta film (Kazans Tyst överenskommelse) gjorde. Temat var brÄdmoget för tiden, men efter kriget oundvikligt att tala om. Ironiskt nog baserades filmen pÄ en bok dÀr mordoffret var homosexuell. Men medan man börjat rucka pÄ antisemitism fanns det ingen chans att en Hollywoodfilm Är 1947 öppet (eller ens fördolt) skulle handla om homosexualitet.

SĂ„, man fĂ„r ta det som det kommer antar jag. Filmens budskap Ă€r sympatiskt och lite idealistiskt naivt: Allt hat Ă€r dumt! Finlay, vĂ„r kommissarie, fĂ„r tillfĂ€lle att hĂ„lla i flera övertydliga tal om saken. Jo fördomar sprider sig genom ignorans och sedan blir det hat – ”till slut kan du bli dödad för att du har en ful slips!”

Jag Àr nu inte helt sÀker pÄ att boken var lika generell om saken, eftersom de mordmisstÀnkta ju Àr soldater. En berÀttelse om mordmisstÀnkta soldater och ett homosexuellt offer vittnar om sexualpolitiska insikter och verkliga humanistiska problem, formulerade lÄngt innan nÄgon annan gjorde dem.

En film om mordmisstÀnkta soldater och en judisk man
? Efter andra vÀrldskriget vore det sÄklart en poÀng. Om det varit poÀngen. Men nu Àr det mest nÄgot man fÄr acceptera som vilken annan idé som helst, vilket ju tyvÀrr gÄr lite emot poÀngen.

Hursomhelst. Whodunnit-deckaren gĂ„r sin gilla gĂ„ng. En av de misstĂ€nkta Ă€r sĂ€rskilt osympatisk; han heter Monty och spelas av Robert Ryan (som blev Oscarsnominerad för rollen). Monty Ă€r övertygad om att den mördade kommit undan frĂ„n kriget, för ”somliga kan ju lyckas med sĂ„nt.” Ibland heter de Samuels, sĂ€ger han; ”sometimes they’ve got funnier names
”

Monty verkar ju vara den mest misstĂ€nkte i gĂ€nget, men man vet aldrig. En av soldaterna spelas av en ung Robert Mitchum. Han verkar dessutom rĂ€tt schysst. Kan vĂ€l inte vara bra tecken? Den huvudmisstĂ€nkte Ă€r naturligtvis en Ă€ngslig konstnĂ€rssjĂ€l som ser ut att nĂ€r som helst kunna mĂ„la en tavla som heter ”VillospĂ„r”.

HÀmnden Àr rÀttvis Àr inte en perfekt film. Den har nÄgot oskönt och ryckigt över sig, en kÀnsla av att vi först och frÀmst mÄste komma i mÄl, strunt samma vad vi gör pÄ vÀgen. Den skyldige uppdagas utan vidare fanfarer och haffandet av honom sker ocksÄ utan mycket till uppbyggnad.

Samtidigt Ă€r den hĂ€r lite trasiga kĂ€nslan ocksĂ„ del av filmens sĂ€regna kvalitĂ©. Den andas en sĂ„dan kĂ€nsla av posttraumatisk utmattning efter kriget att den nĂ€stan kĂ€nns som en neorealistisk film. NĂ„gra passager Ă€r obligatoriska – Gloria Grahame (ocksĂ„ Oscarsnominerad) spelar en lömsk femme fatale som kanske eller kanske inte vill hjĂ€lpa polisen hitta den skyldige – men det finns ocksĂ„ mycket i filmen som bara â€Ă€r”, som om den förstĂ„r vĂ€rdet i att ibland lĂ„ta en cigarr vara en cigarr. Eller ett pistolskott ett pistolskott rĂ€ttare sagt. NĂ€r det ekar ut över den svarta grĂ€nden vet alla vad som hĂ€nt.

FREDRIK FYHR


Crossfire. 1947 USA 86 min. sv/35mm/1.37:1. R: Edward Dmytryk. S: Robert Young, Robert Mitchum, Robert Ryan, Gloria Grahame, Paul Kelly, Sam Levene, Jacqueline White, Steve Brodie, George Cooper, Tom Keene, William Phipps, Lex Barker, Marlo Dwyer.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *