💿 Hämnden är rättvis (1947)

Ack ja, så becksvart var aldrig svärtan som i de grynigaste noirfilmerna.

Just de första åren efter kriget var dessutom solkiga nog som det var.

Att kliva ner i filmåret 1947 är som att befinna sig mitt i tunneln – man ser ljuset på håll men det är en bra bit kvar och det är inte kul att vara vid liv.

Crossfire, som fick den typiskt jättekonstiga svenska titeln ”Hämnden är rättvis”, handlar om ett par soldater som är hemma på permission. Nej, de är inte glada de heller. Den mesta delen av tiden hemma spenderar de i baren. Ibland dricker de visserligen kaffe, men det är bara för att den amerikanska censuren inte accepterade en film där soldater bara dricker alkohol hela tiden.

En av dessa blöta nätter begås ett mord. En man tas av daga i sin lägenhet efter en session på en hotellbar. Soldaterna var där. Mannen hette Samuels. Polisen heter Finlay (Robert Young) och medger tidigt att han börjar bli för gammal. Han gnuggar sina fingertoppar mot pannan och tänder på sin lämpligt långa pipa, och påminner om Martin Beck – i böckerna, alltså, och i Mannen på taket, ingen annanstans – medan han säger: ”Alright, let’s go over it one more time.”

En rå, knarrig sublimitet vilar över filmen. Den innehåller inte mycket musik utan knarriga tystnader som om den egentligen är mycket äldre. Trots att det rör sig om en b-film som ser rätt billig ut är den iögonfallande skickligt gjord rent visuellt – det leks med ljuskällor och vinklar redan i den första scenen, och det Wellesianska fotot (J. Roy Hunt) fortsätter överraska filmen igenom.

Det var, åtminstone om man ska tro Wikipedias definition, den första b-filmen som nominerades för en Oscar för bästa film. Det var rentav en av fem nomineringar det året, och det är ingenting man skulle kunna ana utan facit. Det är en ovanligt bra film för att vara en b-film i mängden, men den erfarne vet att ganska många b-filmer i mängden faktiskt är ovanligt bra.

Den förärade noblessen hade troligen att göra med att filmen efterhand börjar handla om antisemitism, vilket även det årets Oscarsvinnare för bästa film (Kazans Tyst överenskommelse) gjorde. Temat var brådmoget för tiden, men efter kriget oundvikligt att tala om. Ironiskt nog baserades filmen på en bok där mordoffret var homosexuell. Men medan man börjat rucka på antisemitism fanns det ingen chans att en Hollywoodfilm år 1947 öppet (eller ens fördolt) skulle handla om homosexualitet.

Så, man får ta det som det kommer antar jag. Filmens budskap är sympatiskt och lite idealistiskt naivt: Allt hat är dumt! Finlay, vår kommissarie, får tillfälle att hålla i flera övertydliga tal om saken. Jo fördomar sprider sig genom ignorans och sedan blir det hat – ”till slut kan du bli dödad för att du har en ful slips!”

Jag är nu inte helt säker på att boken var lika generell om saken, eftersom de mordmisstänkta ju är soldater. En berättelse om mordmisstänkta soldater och ett homosexuellt offer vittnar om sexualpolitiska insikter och verkliga humanistiska problem, formulerade långt innan någon annan gjorde dem.

En film om mordmisstänkta soldater och en judisk man…? Efter andra världskriget vore det såklart en poäng. Om det varit poängen. Men nu är det mest något man får acceptera som vilken annan idé som helst, vilket ju tyvärr går lite emot poängen.

Hursomhelst. Whodunnit-deckaren går sin gilla gång. En av de misstänkta är särskilt osympatisk; han heter Monty och spelas av Robert Ryan (som blev Oscarsnominerad för rollen). Monty är övertygad om att den mördade kommit undan från kriget, för ”somliga kan ju lyckas med sånt.” Ibland heter de Samuels, säger han; ”sometimes they’ve got funnier names…”

Monty verkar ju vara den mest misstänkte i gänget, men man vet aldrig. En av soldaterna spelas av en ung Robert Mitchum. Han verkar dessutom rätt schysst. Kan väl inte vara bra tecken? Den huvudmisstänkte är naturligtvis en ängslig konstnärssjäl som ser ut att när som helst kunna måla en tavla som heter ”Villospår”.

Hämnden är rättvis är inte en perfekt film. Den har något oskönt och ryckigt över sig, en känsla av att vi först och främst måste komma i mål, strunt samma vad vi gör på vägen. Den skyldige uppdagas utan vidare fanfarer och haffandet av honom sker också utan mycket till uppbyggnad.

Samtidigt är den här lite trasiga känslan också del av filmens säregna kvalité. Den andas en sådan känsla av posttraumatisk utmattning efter kriget att den nästan känns som en neorealistisk film. Några passager är obligatoriska – Gloria Grahame (också Oscarsnominerad) spelar en lömsk femme fatale som kanske eller kanske inte vill hjälpa polisen hitta den skyldige – men det finns också mycket i filmen som bara ”är”, som om den förstår värdet i att ibland låta en cigarr vara en cigarr. Eller ett pistolskott ett pistolskott rättare sagt. När det ekar ut över den svarta gränden vet alla vad som hänt.

FREDRIK FYHR


Crossfire. 1947 USA 86 min. sv/35mm/1.37:1. R: Edward Dmytryk. S: Robert Young, Robert Mitchum, Robert Ryan, Gloria Grahame, Paul Kelly, Sam Levene, Jacqueline White, Steve Brodie, George Cooper, Tom Keene, William Phipps, Lex Barker, Marlo Dwyer.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *