💿 The 36th Chamber of Shaolin (1978)

Man skulle kunna tro att den heliga munken som bor uppe på ett högt berg är en konstruktion för filmens värld. Men det finns faktiskt munkar i tempel i höga berg. En gång såg jag en fascinerande dokumentär på History Channel om ett tibetanskt kloster där man dränkte handdukar i isvak; munkarna svepte de iskalla filtarna om sig och med bara kroppsvärmen blev de torra. Inget skämt. Detta är möjligt, tydligen. Det rör sig inte om ”the force”.

Därför accepterar jag helt de som säger att en film som The 36th Chamber of Shaolin består av tusenårig kinesisk historia, trots att det bara verkar vara en färgstark saga om en kille som lär sig slåss väldigt bra. Jo, det finns ett högt berg och munkar i tempel och han måste lära sig göra saker som verkar helt omöjliga – typ äta en skål rinnig gröt med händerna samtidigt som han balanserar på en dyblöt stock i en böljande vallgrav. Men säg det till de där munkarna som gjorde handdukarna varma.

Frågar man de som vet så är The 36th Chamber of Shaolin den viktigaste, och kanske den bästa, kung fu-film som någonsin gjorts. Den kom i en tid då genren börjat dippa i popularitet internationellt, fyra år efter Enter the Dragon och Bruce Lees död. Men den blev en sådan hit att den var en av de första kung fu-filmerna att spridas på VHS. Wu-Tang Clan döpte berömt sitt debutalbum efter filmen och resten är en legend också i väst.

I efterhand känns det som en film nästan designerad för att bli en klassiker. Där många kung fu-filmer från 70-talet kan kännas fragmenterade – de består av en massa häftiga akrobatkonster och historisk dramatik som är mer eller mindre obegriplig – bygger The 36th Chamber på en mycket tydligare mytologisk grundstomme, nästan som om Shawbröderna såg Stjärnornas krig (1977) och tänkte ”vänta lite!”

Gordon Liu, genrens Brando, spelar San Te, den olycklige studenten som hamnar i korseld när mongolerna tar över hans by; som sagt, be mig inte att bli för tydlig med den historiska kontexten här. Huvudsaken är att han får anledning att fly, med hämnd i hjärtat. Färden tar honom upp till berget och de 35 kamrarna. Dessa är kreativt uttänkta plågor. En av prövningarna går ut på att bära tunnor med vatten uppför höga trappor – naturligtvis med svärd bundna runt armarna, inåtvända och riktade mot midjan. Han lär sina fötter bli lätta, hans nävar hårda, hans blick följa ljusets hastighet; han blir kort sagt en Master Killer, för att parafrasera den fåniga USA-titel man fortfarande hittar The 36th Chamber under på gamla DVD:er.

San Te får sig allt ett par hårda förödmjukelser men efter en lite trevande start visar det sig att han är en hejare på Shaolinstilen och han slår rekord efter rekord i templet (munkarna praktiserar strikt stoicism men har tydligen en inofficiell rekordbok vid sidan av). Munkarna är däremot fundersamma över San Tes själ. Det moraliska bryderiet ligger i hans hämndiver; munkar ska inte hysa hämnd och de ska inte heller lära ut sina konster till vem som helst. San Te är däremot sugen på att öppna en trettiosjätte kammare som går ut på just detta, att sprida läran till folket… närmare bestämt hans gamla kompisar i hembyn, för att leda dem till en revolt mot den onda generalen som nu styr och ställer.

Det hade han kanske inte behövt, eftersom San Te vid laget han är klar med sina prövningar förvandlats till en praktiskt taget övernaturlig hjälte som kan förutse varje fiendes rörelse och dansant slå undan, och tillbaka, varje attack. Som tur är visar det sig också att exakt de prövningar han ställts inför i templet också visar sig komma när han återvänder. Tänka sig att någon skulle försöka få honom att ramla av en bambubro genom att sparka bort bäringen – då hade de inte räknat med att den här killen bokstavligt talat äter frukost balanserande på blöta tunnor.

San Tes hämnd, och maktfullkomlighet, må ha något skamlöst sadomasochistiskt över sig men The 36th Chamber är också en märkligt elegant film. Scopefotot (ShawScope!) tar ingen del av bilden för givet utan hittar hela tiden sätt att rama in dramatiken så att vi alltid har något att titta på, om det nu rör sig om en arm som balanserar mellan sylvassa tänder av stål, en balettliknande attack i skyn eller bara slående landskap.

Filmen har också, till skillnad från många andra av samma slag, en tillfredsställande helhet. Hjältens arketypiska väg från oskuldsfullhet till vishet är här skildrad på ett så konsekvent och slående självklart sätt att jag inte för en sekund tvivlar på att berättelsen är resultatet av tusentals år av sagor och myter, alla som grundat sig på ungefär samma idéer och som här sammanstrålar till ett blixtrande skillingtryck.

Många moderna sagor misslyckas med att bibehålla det är fokuset som The 36th Chamber har. Jag kom något otippat att tänka på Disneys Lejonkungen (1994), där Simba återvänder till Lejonklippan utan att egentligen ha lärt sig något från sin tid med Timon och Pumbaa, varför finalen känns lite godtycklig. Det är, vad mig beträffar, den enda svagheten i den filmen, som hade varit mästerlig hade Simbas flykt lett honom till en insikt som inte dikterades av det han flydde från (det vill säga Mufasa, den symboliske fader som får sin vilja igenom även efter döden).

Motsvarigheten hade varit att låta San Te komma tillbaka till sin by, utplånat skurkarna och sedan suttit sig ner för att börja plugga igen. Men färden som började som hämnd har istället lett honom till en upplysthet som är högre än han räknat med. Denna idé, att hjälten inser något som är mycket viktigare än vad för problem han nu började med, är nyckeln till ett starkt slut. Vi börjar på en punkt men slutar på en helt annan. Om vi så börjar på lejonklippan måste vi i slutet nå en ännu högre punkt.

Simba hade kunnat lära sig kung fu, helt enkelt, och skapat ett nytt kungarike byggt på hakuna matata. Mellan vidunderligt vinande armbågar, smalben och nunchucks så är det, på ett ungefär, vad som händer i The 36th Chamber.

FREDRIK FYHR


Shao Lin san shi liu fang. 1978 HONGKONG 115 min. färg/35mm/2.35:1. R: Liu Chia-liang. S: Liu Chia-Hui (Gordon Liu), Wang Yu, Yu Yang, Hsu Shao-Chiang, Wu Hang-Sheng, Hoi Sang Lee, Lieh Lo, Chia Yung Liu, Chang Wu-liang (John CHeung) Tang Wei-cheng (Wilson Tong), Tung-Kua Ai, Lung Chan, Shen Chan, Szu-Chia Chen, Wah Cheung, Billy Chan.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *