Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 The 36th Chamber of Shaolin (1978)

Man skulle kunna tro att den heliga munken som bor uppe pĂ„ ett högt berg Ă€r en konstruktion för filmens vĂ€rld. Men det finns faktiskt munkar i tempel i höga berg. En gĂ„ng sĂ„g jag en fascinerande dokumentĂ€r pĂ„ History Channel om ett tibetanskt kloster dĂ€r man drĂ€nkte handdukar i isvak; munkarna svepte de iskalla filtarna om sig och med bara kroppsvĂ€rmen blev de torra. Inget skĂ€mt. Detta Ă€r möjligt, tydligen. Det rör sig inte om ”the force”.

DĂ€rför accepterar jag helt de som sĂ€ger att en film som The 36th Chamber of Shaolin bestĂ„r av tusenĂ„rig kinesisk historia, trots att det bara verkar vara en fĂ€rgstark saga om en kille som lĂ€r sig slĂ„ss vĂ€ldigt bra. Jo, det finns ett högt berg och munkar i tempel och han mĂ„ste lĂ€ra sig göra saker som verkar helt omöjliga – typ Ă€ta en skĂ„l rinnig gröt med hĂ€nderna samtidigt som han balanserar pĂ„ en dyblöt stock i en böljande vallgrav. Men sĂ€g det till de dĂ€r munkarna som gjorde handdukarna varma.

FrÄgar man de som vet sÄ Àr The 36th Chamber of Shaolin den viktigaste, och kanske den bÀsta, kung fu-film som nÄgonsin gjorts. Den kom i en tid dÄ genren börjat dippa i popularitet internationellt, fyra Är efter Enter the Dragon och Bruce Lees död. Men den blev en sÄdan hit att den var en av de första kung fu-filmerna att spridas pÄ VHS. Wu-Tang Clan döpte berömt sitt debutalbum efter filmen och resten Àr en legend ocksÄ i vÀst.

I efterhand kĂ€nns det som en film nĂ€stan designerad för att bli en klassiker. DĂ€r mĂ„nga kung fu-filmer frĂ„n 70-talet kan kĂ€nnas fragmenterade – de bestĂ„r av en massa hĂ€ftiga akrobatkonster och historisk dramatik som Ă€r mer eller mindre obegriplig – bygger The 36th Chamber pĂ„ en mycket tydligare mytologisk grundstomme, nĂ€stan som om Shawbröderna sĂ„g StjĂ€rnornas krig (1977) och tĂ€nkte ”vĂ€nta lite!”

Gordon Liu, genrens Brando, spelar San Te, den olycklige studenten som hamnar i korseld nĂ€r mongolerna tar över hans by; som sagt, be mig inte att bli för tydlig med den historiska kontexten hĂ€r. Huvudsaken Ă€r att han fĂ„r anledning att fly, med hĂ€mnd i hjĂ€rtat. FĂ€rden tar honom upp till berget och de 35 kamrarna. Dessa Ă€r kreativt uttĂ€nkta plĂ„gor. En av prövningarna gĂ„r ut pĂ„ att bĂ€ra tunnor med vatten uppför höga trappor – naturligtvis med svĂ€rd bundna runt armarna, inĂ„tvĂ€nda och riktade mot midjan. Han lĂ€r sina fötter bli lĂ€tta, hans nĂ€var hĂ„rda, hans blick följa ljusets hastighet; han blir kort sagt en Master Killer, för att parafrasera den fĂ„niga USA-titel man fortfarande hittar The 36th Chamber under pĂ„ gamla DVD:er.

San Te fĂ„r sig allt ett par hĂ„rda förödmjukelser men efter en lite trevande start visar det sig att han Ă€r en hejare pĂ„ Shaolinstilen och han slĂ„r rekord efter rekord i templet (munkarna praktiserar strikt stoicism men har tydligen en inofficiell rekordbok vid sidan av). Munkarna Ă€r dĂ€remot fundersamma över San Tes sjĂ€l. Det moraliska bryderiet ligger i hans hĂ€mndiver; munkar ska inte hysa hĂ€mnd och de ska inte heller lĂ€ra ut sina konster till vem som helst. San Te Ă€r dĂ€remot sugen pĂ„ att öppna en trettiosjĂ€tte kammare som gĂ„r ut pĂ„ just detta, att sprida lĂ€ran till folket
 nĂ€rmare bestĂ€mt hans gamla kompisar i hembyn, för att leda dem till en revolt mot den onda generalen som nu styr och stĂ€ller.

Det hade han kanske inte behövt, eftersom San Te vid laget han Ă€r klar med sina prövningar förvandlats till en praktiskt taget övernaturlig hjĂ€lte som kan förutse varje fiendes rörelse och dansant slĂ„ undan, och tillbaka, varje attack. Som tur Ă€r visar det sig ocksĂ„ att exakt de prövningar han stĂ€llts inför i templet ocksĂ„ visar sig komma nĂ€r han Ă„tervĂ€nder. TĂ€nka sig att nĂ„gon skulle försöka fĂ„ honom att ramla av en bambubro genom att sparka bort bĂ€ringen – dĂ„ hade de inte rĂ€knat med att den hĂ€r killen bokstavligt talat Ă€ter frukost balanserande pĂ„ blöta tunnor.

San Tes hÀmnd, och maktfullkomlighet, mÄ ha nÄgot skamlöst sadomasochistiskt över sig men The 36th Chamber Àr ocksÄ en mÀrkligt elegant film. Scopefotot (ShawScope!) tar ingen del av bilden för givet utan hittar hela tiden sÀtt att rama in dramatiken sÄ att vi alltid har nÄgot att titta pÄ, om det nu rör sig om en arm som balanserar mellan sylvassa tÀnder av stÄl, en balettliknande attack i skyn eller bara slÄende landskap.

Filmen har ocksÄ, till skillnad frÄn mÄnga andra av samma slag, en tillfredsstÀllande helhet. HjÀltens arketypiska vÀg frÄn oskuldsfullhet till vishet Àr hÀr skildrad pÄ ett sÄ konsekvent och slÄende sjÀlvklart sÀtt att jag inte för en sekund tvivlar pÄ att berÀttelsen Àr resultatet av tusentals Är av sagor och myter, alla som grundat sig pÄ ungefÀr samma idéer och som hÀr sammanstrÄlar till ett blixtrande skillingtryck.

MÄnga moderna sagor misslyckas med att bibehÄlla det Àr fokuset som The 36th Chamber har. Jag kom nÄgot otippat att tÀnka pÄ Disneys Lejonkungen (1994), dÀr Simba ÄtervÀnder till Lejonklippan utan att egentligen ha lÀrt sig nÄgot frÄn sin tid med Timon och Pumbaa, varför finalen kÀnns lite godtycklig. Det Àr, vad mig betrÀffar, den enda svagheten i den filmen, som hade varit mÀsterlig hade Simbas flykt lett honom till en insikt som inte dikterades av det han flydde frÄn (det vill sÀga Mufasa, den symboliske fader som fÄr sin vilja igenom Àven efter döden).

Motsvarigheten hade varit att lÄta San Te komma tillbaka till sin by, utplÄnat skurkarna och sedan suttit sig ner för att börja plugga igen. Men fÀrden som började som hÀmnd har istÀllet lett honom till en upplysthet som Àr högre Àn han rÀknat med. Denna idé, att hjÀlten inser nÄgot som Àr mycket viktigare Àn vad för problem han nu började med, Àr nyckeln till ett starkt slut. Vi börjar pÄ en punkt men slutar pÄ en helt annan. Om vi sÄ börjar pÄ lejonklippan mÄste vi i slutet nÄ en Ànnu högre punkt.

Simba hade kunnat lÀra sig kung fu, helt enkelt, och skapat ett nytt kungarike byggt pÄ hakuna matata. Mellan vidunderligt vinande armbÄgar, smalben och nunchucks sÄ Àr det, pÄ ett ungefÀr, vad som hÀnder i The 36th Chamber.

FREDRIK FYHR


Shao Lin san shi liu fang. 1978 HONGKONG 115 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Liu Chia-liang. S: Liu Chia-Hui (Gordon Liu), Wang Yu, Yu Yang, Hsu Shao-Chiang, Wu Hang-Sheng, Hoi Sang Lee, Lieh Lo, Chia Yung Liu, Chang Wu-liang (John CHeung) Tang Wei-cheng (Wilson Tong), Tung-Kua Ai, Lung Chan, Shen Chan, Szu-Chia Chen, Wah Cheung, Billy Chan.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *