💿 Raketskeppet X-M (1950) & Flugan (1958)

Raketskeppet X-M (1950)

Flugan (1958)

Det finns nĂ„got ovĂ€ntat vemodigt över Flugan – originalet alltsĂ„, som visserligen trumfades av David Cronenbergs ökĂ€nt Ă€ckliga nyinspelning 30 Ă„r senare, men som Ă€ndĂ„ har sin givna plats i 50-talets Pantheon av monsterfilmer. Jag tror inte jag sett en liknande film som varit lika drypande av tröstlöshet. Den har nĂ„gra specifika punkter av direkt fasa, stunder dĂ„ biopubliken skulle sĂ€tta hĂ€nderna för ögonen och skrika av Ă€ckel, men i övrigt Ă€r det en ganska metodisk melodram, en som sakta men sĂ€kert blir mer och mer dyster innan den till slut ramlar ner i den totala tragedin.

Jag blev rentav ledsen av att se den, och inte blev jag gladare av tanken att regissören Kurt Neumann, nÀr han var klar med filmen, gick hem och tog livet av sig.

Sedan lĂ€ste jag att han inte gjorde det. Sedan lĂ€ste jag att det verkar rĂ„da delade meningar om saken. Dödsfallet rubricerades nĂ€r det begav sig som ett ”mysterium”. Neumanns hustru hade tidigare gĂ„tt bort och det givna skrönan har alltid varit att han pĂ„ grund av detta tog sitt eget liv. Men andra pĂ„stĂ„r att det var av naturliga orsaker. Exakt vilka naturliga orsaker verkar för tillfĂ€llet inte klart.

NĂ€r jag sett Flugan sĂ„g jag Raketskeppet X-M, en science fiction-film Neumann gjorde Ă„tta Ă„r tidigare och dĂ„ började jag skruva pĂ„ mig igen. Den hĂ€r filmen Ă€r ocksĂ„ ovĂ€ntat deppig! Kanske Ă€r det jag som Ă„kt pĂ„ en undermedveten vinterdepression, konstigare saker har hĂ€nt, men jag börjar tro att Neumann faller under min Ă€lskade kategori ”hantverksregissörer som i smyg blottade sina hjĂ€rtan i filmer ingen lade pĂ„ minnet”.

Neumann flydde Tyskland pĂ„ 30-talet och kom till USA ungefĂ€r samtidigt som ljudfilmen. Hans första gig var amerikanska nyinspelningar pĂ„ tyska filmer men han blev snabbt rutinerad regissör av ”programmers”, b-filmer som spottades ut pĂ„ löpande band för att a-filmerna skulle ha nĂ„got att gĂ„ med.

TvĂ„ av dessa har jag hĂ€ndelsevis sett – den mediokra Universal-thrillern BlĂ„ rummets hemlighet (1933) och Abbot och Costello-liknande komedin En flicka i knipa (1942), och de Ă€r inget att skriva hem om. Neumann fortsatte egentligen göra sĂ„dana hĂ€r filmer hela sin karriĂ€r, men med Ă„ren fick titlarna mer prestige; tvĂ„ Tarzan-filmer med Johnny Weissmuller till exempel (och en med Lex Barker).

Ingen kommer nÄgonsin skriva en bok om Neumann, tyvÀrr, men alla verkar överens om att han var en stor beundrare av science fiction. Detta föranledde Raketskeppet X-M, en knarrig lÄgbudgetfilm som var tidigt ute med att göra en science fiction-film med seriösa ansprÄk (ett Är innan Robert Wises Mannen frÄn Mars, till exempel, som brukar klassas som den centrala milstolpen).

Det Ă€r inte en stor film, men den envisas med att aldrig bli sĂ„ dĂ„lig som den skulle kunna vara. I början mĂ„ste man komma förbi den gravallvarliga stĂ€mningen nĂ€r ”den samlade pressen” Ă€r pĂ„ plats för att kunna rapportera att en besĂ€ttning pĂ„ fem pers ĂĄ la Jules Vernes hux flux ska Ă„ka till mĂ„nen. Bara sĂ„dĂ€r liksom!

Expeditionen leds av en högstĂ€md herre vid namn Eckstrom (John Emery) och med pĂ„ skutan ska Ă€ven en ”pilot” som förstĂ„s Ă€r tagen ur en westernfilm (han spelas av Lloyd Bridges, lĂ„ngt innan han blev kĂ€nd som parodigubbe) och nĂ„gon slags maskinist frĂ„n Texas, som sĂ„klart ocksĂ„ Ă€r som hĂ€mtad ur nĂ„gon western. BesĂ€ttningens enda kvinna (Osa Massen) Ă€r saklig och vetenskaplig och fĂ„r hela tiden stĂ„ ut med att pikas för att hon egentligen inte Ă€r en ”riktig kvinna”.

Men filmen har Ă€ndĂ„ nĂ„got. Jag tror det Ă€r integritet. Jag kan tĂ€nka mig att Neumann verkligen Ă€lskade genren, för han tar berĂ€ttelsen pĂ„ ett allvar som gör att vi inte kan förringa det vi ser. Dekoren pĂ„ rymdskeppet (dĂ€r alla ligger i dubbelsĂ€ngar fastspĂ€nda i bĂ€lten) har han tagit direkt frĂ„n Fritz Langs MĂ„nraketen (1929), men
 ja, det Ă€r klart han har. Han hade ju om inget annat sett den, tysk om han var.

Medan filmen pÄgÄr anar jag vad jag kanske borde kalla Neumannkurvan, eller nÄgot liknande. Först vÀnjer man sig vid tanken att det man ser inte Àr en fÄnig, stroppig gammal sci fi-skorv utan nÄgot slags seriöst försök att talla pÄ vÄr lÀngtan efter att utforska rymden. Sedan kommer en twist dÄ skeppet hamnar ur kurs och istÀllet nödlandar pÄ Mars. (Tur att de hade nog med brÀnsle).

Logiskt Àr det sÄklart helt absurt, men hÀromkring börjar man ÀndÄ kÀnna att de hÀr figurerna faktiskt tagit sig ut i en hjÀlplös ödemark och man börjar ocksÄ kÀnna att filmen inte kommer sluta sÄ lyckligt eller triumfatoriskt som man tror. Jag vill inte förstöra slutet, om inte annat sÄ av rena principskÀl, men jag hade i alla fall inte vÀntat mig att stÀmningen pÄ Mars skulle pÄminna om den i Apornas planet (1968) eller rentav Wes Cravens The Hills Have Eyes (1977). Filmen börjar allvarligt och stolt, men slutar pÄ en direkt deprimerande not.

Ju lĂ€ngre ut i det högnĂ€sta utforskandet som vĂ„ra hjĂ€ltar kommer, desto nĂ€rmare undergĂ„ngen kommer de ocksĂ„. Filmens budskap Ă€r att vi inte fĂ„r ge upp hoppet om att komma till mĂ„nen, men att vi ocksĂ„ mĂ„ste acceptera att mĂ„nga fĂ„r offra livet pĂ„ kuppen. Det vi trott varit en fĂ„nig film med daterade rymdklichĂ©er
 har visserligen varit det, till stor del. Men det har ocksĂ„ varit en otippat besk film, en som lĂ€mnar en med smaken inte av hjĂ€ltedĂ„d och mystik utan blek, karg, hjĂ€lplös tragik.

Samma sak hĂ€nder i Flugan. Det Ă€r lustigt i början, nĂ€r en kvinna ringer till Vincent Price och förklarar att hon mördat sin man i en hydraulisk press. ”Har du mördat
 men va?” sĂ€ger Vincent Price, sĂ„dĂ€r som att nej men vad Ă€r nu det hĂ€r för otrevligt.

Mysteriet fortsĂ€tter nĂ€r kvinnan i frĂ„ga verkar galen, eller spela galen, eller
 bzzzzzzz, dĂ„ och dĂ„ hör vi det skrĂ€ckinjagande ljudet av en fluga! Hon blir alldeles till sig och vill absolut fĂ„nga alla flugor hon ser. Men inte döda dem! Husets stĂ€derska, den omisskĂ€nneliga Kathleen Freeman, verkar tycka att herrefolket Ă€r bra knasiga.

Vi vet att kvinnan ska berĂ€tta vad som hĂ€nt och att hela filmen kommer vara en flashback, men vi kan notera att det tar nĂ€stan en halvtimme innan hon faktiskt gör det. Jag reagerade pĂ„ det hĂ€r i början och tĂ€nkte – felaktigt – att det inte hade nĂ„got att göra med berĂ€ttelsen. Varför sĂ€ger hon inte bara pĂ„ en gĂ„ng vad som hĂ€nt sĂ„ vi fĂ„r se huvudnumret? Filmen handlar vĂ€l om en galen professor som förvandlas till en fluga?

Jo, men vi sitter ocksÄ i Kurt Neumanns dystra karusell. Filmen berÀttas ur kvinnans perspektiv. Doktorn, som spelas av en smörig och vagt syntetisk David Hedison (han var senare Felix Leiter i nÄgra Bondfilmer), fÄr vi egentligen inte se mycket av. Han hÀckar nere i sitt laboratorium. Otroligt nog verkar han ha uppfunnit en maskin som kan teleportera saker frÄn en plats till en annan. I en genuint lÀskig scen prövar han maskinen pÄ sin katt och kommer pÄ att han behöver fixa lite till.

SĂ„ försvinner han verkligen och hustrun mĂ„ste undersöka saken genom att gĂ„ ner och knacka pĂ„. Vi fĂ„r dĂ€refter stifta bekantskap med en stum, hukad figur som gĂ„r runt med en handduk över hela huvudet; han hukar sig över en skĂ„l mjölk och surplar ljudligt. Hon försöker hjĂ€lpa sin ”man” sĂ„ gott hon kan. Sedan ser hon hans arm. Eller, hans ”nya” arm.

Jag kan inte tala för alla, men jag tycker sjÀlv att det finns nÄgot nÀstan stötande obehagligt över de hÀr scenerna. Professorn försvinner och ersÀtts gradvis av flugan, men det sker inte genom nÄgon dramaturgisk kraft utan genom att han helt enkelt bara skyler sig sjÀlv, liksom patetiskt, som nÄgon slags figur som kan gÄ omkring och tÀnka och till nÄgon mÄn kommunicera men som inte lÀngre har nÄgon funktion i vÀrlden.

Cronenbergs version Ă€r för all del full av grĂ€nslösa mĂ€ngder Ă€ckelpĂ€ckel, och de sĂ€tter sig i halsgropen, men det finns nĂ„got Ă€nnu Ă€ckligare i filmen frĂ„n 1958. Om Cronenbergs film gör att man vill spy rakt ner i popcornskĂ„len sĂ„ gör Neumanns film nĂ„got vĂ€rre – den fĂ„r en att vilja gĂ„ till toaletten, huka sig och vĂ€nta pĂ„ att det dĂ€r Ă€ckliga kĂ€nslan i magen ska ge ifrĂ„n sig nĂ„gon slags reaktion.

Återigen kan jag bara förklara det med regin. Neumann tog storyn pĂ„ fullaste allvar, varför filmens melodramatiska ansprĂ„k fĂ„r en djupare klang. Han mĂ„ste ha sympatiserat intensivt med karaktĂ€rerna i filmen, varför deras drama ocksĂ„ kĂ€nns mer angelĂ€get.

De sista scenerna i filmen Ă€r som nĂ„gra slags fasansfulla epiloger – en innefattar en oförglömligt vedervĂ€rdig sak (”Hhhhheeeeelp meeeeee!”) och en annan innefattar en vemodig pojke som vill spela boll med sin farbror. Desperat, desperat som bara en film frĂ„n 1958 kan vara, försöker filmen ha ett lyckligt slut men den fina bilden som allt slutar i dryper av sorg och en tung kĂ€nsla av att nĂ„gonting hĂ€nt som inte kommer lĂ€mna nĂ„gon i fred nĂ„gonsin.

Usch och fy, rent ut sagt.

FREDRIK FYHR


Rocketship X-M. 1950 USA 77 min. sv/35mm/1.37:1. R: Kurt Neumann. S: Lloyd Bridges, Osa Massen, John Emery, Noah Beery Jr, Hugh O’Brian, Patrick Aherne, Sherry Moreland, John Dutra, Kathy Marlowe.

The Fly. 1958 USA 94 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Kurt Neumann. S: David Hedison, Patricia Owens, Vincent Price, Herbert Marshall, Kathleen Freeman, Betty Lou Gerson, Charles Herbert.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *