Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 In Good Company (2004)

Jag vet fÄ andra filmer som Àr sÄ avslappnat 2004 som In Good Company. Det Àr filmen man ska se om man av nÄgon anledning vill fÄ en ögonblicksbild av hur en typisk bild av vÀrlden sÄg ut.

Det Àr ju inte  de stora budskapsfilmerna som definierar sin samtid, eller ens de stora klassikerna. Det Àr tvÀrtom de smÄ filmerna som blir avslöjande. De som passerar. De som alla tar för givet.

Filmer som In Good Company; en post-”Ally McBeal” och American Beauty-melodram som Irakkriget inte hunnit ikapp. För att inte tala om finanskrisen. Det Ă€r den typ av film som handlar om romantiska problem i den övre medelklassen. Huvudpersonerna Ă€r affĂ€rsmĂ€n. Det finns inte mycket satir i filmen, men den har Ă€ndĂ„ mage att kosta pĂ„ sig att inleda alltihop med en lĂ„t av David Byrne. De harmoniska xylofonerna i ”Glass, Concrete & Stone” hĂ€nger kvar i hela soundtracket (efter American Beauty skulle alla filmer ha det dĂ€r vagt transcendentala plonk-plonketi-plonk-soundet).

Filmen lanserades som en romantisk komedi i mĂ€ngden, men det ska pĂ„pekas att det faktiskt Ă€r en riktig film. Den skrevs och regisserades av Paul Weitz och man mĂ€rker att han i grunden Ă€r pjĂ€sförfattare, för han vet hur man konstruerar en mĂ€nniskointrig – alltsĂ„ en intrig med mĂ€nniskor som hamnar i mĂ€nniskoproblem.

Nu rÄkar de vara reklambyrÄkrater men det ligger pÄ grÀnsen till att vara nÄgon slags quirky ironi; tekniskt sett jobbar de pÄ ett företag som ger ut en fisketidning, men det Àr egentligen helt ovidkommande. Huvudpersonen Dan (Dennis Quaid) Àr en medelÄlders veteran som fÄr möta sin försenade femtioÄrskris nÀr hans nya chef Àr en rookie vid namn Carter (Topher Grace) som halkat in pÄ en rÀkmacka via sin smörade kÀft och nu lobbats in frÄn högre höjder för att ta över företaget. Dan fÄr nöja sig med att degraderas till ynglingens sidekick.

Det Ă€r Old Capitalism vs New. Dan mĂ„ vara kostymnisse men han skulle kunna passera för en sosse i en Frank Capra-film. Han tror pĂ„ mĂ€nniskorna i hans arbetslag och pĂ„ framgĂ„ngarna företaget kan nĂ„ genom att sĂ€lja en god produkt. Carter Ă€r den typ av unga kille som fĂ„r anledning att sĂ€ga, som om tanken aldrig slagit honom: ”You actually believe in this stuff?”

Filmen Àr som bÀst i början, nÀr vi fÄr tid pÄ oss att se de hÀr tvÄ rollfigurerna mejslas ut. Likt nÄgon annan Joe Biden anno 2020 försöker Dan kÀmpa med att försöka förstÄ att hans era Àr över och att hans enkelspÄriga tro pÄ systemet inte kommer att hÄlla nÀr systemet blivit sÄ barbariskt i sin strÀvan efter tillvÀxt att han mÄste börja sparka sina gamla kollegor. Under tiden visar det sig att Carter Àr en rÀtt hopplös typ som skrattar sitt sÀljarleende Àven nÀr hans fru lÀmnar honom och tar ut skilsmÀssa. Han vill ha familj. Hon pÄminner honom om att hon sa redan andra dejten att hon inte ville ha barn.

Carter strĂ€var ömkligt och behjĂ€rtansvĂ€rt efter mĂ€nniskor att komma nĂ€ra. Han Ă€r plĂ„gsamt ensam men försöker, likt en tragisk klant, göra sig till lags för andra. Problemet Ă€r naturligtvis att han Ă€r en nyliberal smörare som ingen vill ha med att göra. I filmens bĂ€sta scen försöker han desperat klĂ€nga sig fast vid kollegorna efter att ett möte Ă€r slut. Bara Dan, nĂ€r han sĂ€ger att han ska hem och Ă€ta middag med sin familj, drar nitlotten. ”I can come!”

Topher Grace Ă€r en sĂ„dan dĂ€r skĂ„despelare som hade oturen att tidigt typecastas som nördig loserkille, vilket inte verkar vara den perfekta grogrunden för en HollywoodskĂ„dis; det ledde till en tunn karriĂ€r dĂ€r han fick gestalta filbunkar som till sin natur var svĂ„ra att respektera. Men jag gissar att Carter Ă€r den mest lyckade rollfigur som Grace nĂ„gonsin gestaltade. HĂ€r har vi en figur som verkligen Ă€r svĂ„r att tycka om – inte pĂ„ grund av vem han Ă€r utan pĂ„ grund av vad han Ă€r. Han Ă€r en valp med pengar, en som bara vill ha en karriĂ€r för karriĂ€rens skull och som bara har ett vagt hum om att han egentligen inte alls vet vem han Ă€r.

Hans goda vilja Àr vad som gör honom hopplöst oemotstÄndlig, och det Àr nÄgot som vi förstÄr inte minst genom Alex (Scarlett Johansson), den unga tjej han trÀffar i en hiss och senare mÀrker att han har en oresonlig oförmÄga att ljuga eller smöra för.

Problemet Àr sÄklart att hon Àr Dans dotter. Att Dan har vissa beskyddande problem stÄr klart redan i första scenen, nÀr han hittar ett graviditetstest i soptunnan i köket. Han blir minst lika stÀlld nÀr det visar sig att det Àr hans egen fru (Marg Helgenberger) som Àr gravid.

De hÀr intrigtrÄdarna Àr mindre intressanta, och kÀnns lite hÀmtade frÄn en konservburk konflikt och dilemma, men Weitz karaktÀrsgestaltning Àr fortfarande skarp. Manuset kan studeras som ett rÀtt flÀckfritt exempel pÄ hur man konstruerar karaktÀrer som driver handlingen framÄt bara genom att vara de mÀnniskor de Àr. Jag Àr övertygad om att Weitz sjÀlv inte visste vart berÀttelsen var pÄ vÀg nÀr han satte sig ner och skrev filmen. Det hÀr Àr figurer som bÀr pÄ en egen autonom lekfullhet; de verkar leva sitt eget liv, som om de kommer frÄn en plats inuti författarens oövervakade undermedvetna.

Det Ă€r mindre noga med storyns nĂ€r, var och hur. SĂ„ Ă€r det ofta med duktigt skolade manusförfattare. Vad som helst – till exempel intriger i ett storföretag – blir bara en symbolisk mark för mĂ€nniskor med mĂ€nniskoproblem.

Det finns svagheter med den hĂ€r godtyckligheten. In Good Company tar sig ocksĂ„ in i en tredje akt som Ă€r vĂ€ldigt rosig och lĂ„ngsökt – jo, Carter och Dan slĂ„r sina kloka huvuden ihop för att rĂ€dda företaget undan den cyniska expanderingen som planeras av den Rupert Murdoch-liknande Ă€garen. Han spelas av Malcolm McDowell, sĂ„ hur schysst kan han vara?

SÀrskilt efter finanskrisen Àr den hÀr skildringen av high finance som nÄgon slags feel good-lekplats svindlande naiv, men det sÀger ocksÄ en hel del om den blindhet som fanns i mainstreamkulturens utkablingar pÄ den hÀr tiden. Att bubblan sprack kom inte som en överraskning för den som bemödat sig med att ha koll, men koll kostar; för den som bara satt och sÄg pÄ filmer som In Good Company kan det inte ha varit annat Àn en chock.

FREDRIK FYHR


2004 USA 109 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Paul Weitz. S: Dennis Quaid, Topher Grace, Scarlett Johansson, Marg Helgenberger, David Paymer, Clark Gregg, Selma Blair, Philip Baker Hall, Frankie Faison, Ty Burrell, Kevin Chapman, Amy Aquino, Zena Grey.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *