LĂ„ngt ifrĂ„n alla filmer Ă€r enkla att recensera om man vill göra dem rĂ€ttvisa. Man bör alltid vara skeptisk nĂ€r nĂ„gon sĂ€ger ”vad finns det mer att sĂ€ga?” om en film, för det finns nĂ€stan alltid mer att sĂ€ga. Ännu mer skeptisk bör man vara om detta kommer i kombination med en positiv recension, som nĂ€r nĂ„gon sĂ€ger att en film Ă€r en enkel feel-good ”helt enkelt”, en film som roar för stunden och, Ă„terigen, ”vad mer finns det att sĂ€ga?”

Ibland hĂ€nder det dock att filmer slĂ„r en home-run av enkla nöjen. Miss Pettigrew Lives for a Day Àr en enkel feel-good som roar för stunden och jag vet för mitt liv inte vad jag ska sĂ€ga mer. Finns det nĂ„gonting korrupt med den? NĂ„gon slags ironisk undersida som de inblandade inte tĂ€nkt pĂ„? Är den politiskt tveksam? Osmakligt nostalgisk? Överdrivet kĂ€ck eller för menlös?

Jag tycker inte det. Det Ă€r den typ av film dĂ€r nĂ„got oftast slinter mot nĂ„got annat och skapar nĂ„gon form av dissonans nĂ„gonstans, nĂ„gon slags filosofisk motsĂ€gelse, men man har tĂ€nkt pĂ„ det mesta hĂ€r. Till den mĂ„n det gĂ„r att klaga pĂ„ filmen kan man anklaga den för att vara sĂ„ pass bra som den Ă€ndĂ„ Ă€r utan att vara mer betydelsefull. Men dĂ„ klagar man pĂ„ att filmen Ă€r vad den Ă€r – jo, en enkel feel-good som roar för stunden.

Den melodramatiska intrigen Àr plockad frÄn en roman med samma namn frÄn 1938 och handlar om guvernanten Guinevere (Frances McDormand) som fÄr sparken frÄn det ena jobbet efter det andra eftersom hon Àr för strÀng och pryd för att kunna ta hand om andra mÀnniskor. Fattig och hungrig tar hon ett desperat steg och snor nÄgon annans uppdrag, nÀr det verkar som att hon sjÀlv ska fÄ sparken.

Uppdraget visar sig heta Delysia Lafosse (Amy Adams) och det visar sig Àven att hon sökt en socialsekreterare, inte en guvernant. Men det Àr inte hur svÄrt som helst för Guinevere att smÀlta in i Delysias vardag, för Delysia visar sig vara en virrig jazzsÄngerska vars liv styrs av obeslutsamhet och allmÀnt kaos. Guinevere visar sig komma till anvÀndning hÀr, för Delysia har karlar pÄ trÄden som bjuder in sig sjÀlva hur de behagar; liksom Marilyn Monroe hade sin jÀrnlady till manager, Inez Melson, fÄr Delysia nu Guinevere. Just som en fager snobb slinker in i lÀgenheten för att tillfredsstÀlla sina behov med den alltför omdömeslösa Delysia stÄr Guinevere dÀr som en sur skurmopp och konstaterar att fröken Delysia har viktiga Àrenden att tillmötesgÄ, thank you very much.

Pitchen Àr alltsÄ en situationskomedi ihop med ankungesaga. Delysia ska ha huvudrollen i en West End-pjÀs och har naturligtvis problem med att vÀlja vem av sina hetlevrade Àlskare hon egentligen vill vara med, medan vi undrar vem av dem som ska bli svartsjuk pÄ vem; det Àr inte sÄ noga, för filmen mÄste ju handla om nÄgot.

Guinevere hamnar i sin tur i Delysias förnĂ€ma, glassiga kretsar och mĂ„ste försöka smĂ€lta in – i glamorösa, cigarr- och champagne-glimmande salonger mĂ„ste hon dölja faktumet att hon egentligen Ă€r lusfattig och hungrig, vilket leder till smĂ„ obetalbara ögonblick som nĂ€r hon i smyg Ă€ter upp gurkskivorna pĂ„ skönhetssalongen (hon genomgĂ„r sĂ„klart en sĂ„dan dĂ€r obligatorisk make-over). En sniken antagonist kĂ€nner till hennes hemlighet och vi vet alla att filmen oundvikligen mĂ„ste komma till den dĂ€r punkten dĂ„ Guinevere mĂ„ste erkĂ€nna att hon Ă€r dĂ€r pĂ„ falska grunder och Delysia.

Men filmen lÀgger ingen större tyngd pÄ sin konflikt och det Àr bara ett exempel pÄ hur den spelar korten rÀtt. Regissören Bharat Nalluri förstÄr att publiken för den hÀr filmen vill se ett sÄ lÀttflytande drama som möjligt, nÄgot som inte kommer i vÀgen för bildsköna 30-talsmiljöer och kostymer, romantisk jazz och eskapism med smak av roséfrukost och irish coffee-kvÀllar. Det Àr en ofantligt enkel film att se, och den ger sig sjÀlv all rÀtt i vÀrlden att vara det.

SÄ lÄngt talar vi om en habil uppvisning, men det som ger filmen en ordentlig motor Àr ensemblen. Amy Adams, som vid det hÀr laget kom direkt frÄn Förtrollad (2007), Àr en Àppelkindad Betty Boop-kliché som hon genomför med en konstskridskoÄkares sjÀlvklarhet; Frances McDormand Àr naturligtvis utmÀrkt i rollen som den hÀrdade-men-ej-utslagna Guinevere och nÀr Ciarån Hinds slinker in i jazzlokalens dunkla vrÄr som hennes potentiella kÀrleksobjekt sÄ har man verkligen inget att klaga pÄ.

Filmens farligaste balansgÄng finns i andra vÀrldskriget, som precis Àr pÄ vÀg att bryta ut. Allvaret som mullrar nÀr jazzlokalens glitter och glamour avbryts av larmsignaler och spitfires i skyn hotar att slÄ in en sÄdan dÀr kil i filmen, skapa en tonmÀssig förvirring mellan historiskt allvar och fluffig eskapism. Men filmen hÄller stilen förundransvÀrt bra. Tonen skÀr sig inte. Orsakerna krÀver en överkurs som vi spar till en annan dag.

Det Ă€r samma sak, kan tillĂ€ggas, med originalromanens screwballtradition. Ofta har Hollywood i modern tid försökt Ă„terskapa 30-talets Cary Grant- och Jean Arthur-magi och bara lyckats Ă„stadkomma krystade och desperata uppvisningar som man inte kan se pĂ„ grund av handflatan man har i ögonen. Men Ă€ven om Miss Pettigrew börjar pĂ„ en vĂ€ldigt speedad ton, och man kan kĂ€nna att Amy Adams plottriga dixie kommer vara vĂ€ldigt pĂ„frestande sĂ€llskap i resten av filmen, sĂ„ drar den sakta men sĂ€kert ner intensiteten tills filmen vilar i den vaggande soundet frĂ„n Cole Porter och Johnny Mercer. Samma Amy Adams sjunger mot slutet ”If I Didn’t Care”, som framfördes i original av Bill Kenny och The Ink Spots.

NĂ€, jag vet ingenting om dem egentligen, men det lĂ„ter bra pĂ„ tungan. PĂ„ samma sĂ€tt finns inte sĂ„ mycket mer att sĂ€ga om den hĂ€r filmen, tro’t eller ej, men den Ă€r skön att vila ögonen pĂ„.

FREDRIK FYHR


Miss Pettigrew Lives for a Day. 2008 STORBRITANNIEN/USA 92 min. fÀrg/35mm, DI/2.35:1. R: Bharat Nalluri. S: Frances McDormand, Amy Adams, Ciarån Hinds, Lee Pace, Tom Payne, Mark Strong, Shirley Henderson, Christina Cole, Stephanie Cole.