Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den sÄ kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen frÄn 1980 Àr inte sÄ mycket en berÀttelse om honom och hans liv som det Àr en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om mÀnniskans förmÄga att vÀnda sin blick och finna det i en sjÀlv som orsakar vÀrme och medkÀnsla; empati för en annan.

Det Ă€r lĂ€tt att börja leta konst i filmen. Freddie Francis’ svartvita foto Ă€r bĂ„de stiligt och rĂ„tt, och kommer pĂ„ vad som brukar kallas New Hollywoods sista Ă„r, jĂ€mte Scorseses Tjuren frĂ„n Bronx, ocksĂ„ den en vuxensaga i blixtrande elegant svartvitt.

Vi kanske ocksÄ tror att filmen, eftersom den Àr svartvit, frÀmst Àr en historisk skildring. Nog för att miljöerna Àr hyggligt realistiska, och nog för att historia alltid finns i filmens förförstÄelse, men Elefantmannen handlar om nÄgot annat Àn att gestalta förfluten tid. Den vill skapa en angelÀgen kÀnsla hÀr och nu. Det hör ihop med det melankoliska rastret som ligger över filmen, en mÀrklig och vemodig lÄgmÀldhet, och det kulminerar tidigt, i scenen dÀr doktor Treves (Anthony Hopkins) för första gÄngen fÄr syn pÄ Merrick. Kameran zoomar lÄngsamt in pÄ hans förstenade ansikte; han stirrar med munnen vidöppen medan en tÄr glider ner för hans kind. Det Àr en ledtrÄd till vad filmen egentligen handlar om, och vad mig betrÀffar dess starkaste ögonblick.

Vi vet inte vad doktor Treves tĂ€nker eller helt kĂ€nner i det dĂ€r ögonblicket, och det mesta som hĂ€nder i Elefantmannen stannar i insidan av karaktĂ€rernas huvuden. Merrick Ă€r sĂ„ vanskapt att Treves visar upp honom inför publik i stora seminarium. Var det dĂ€rför han grĂ€t? För att Merrick var sĂ„ himla ful? Eller för att han nu hittat ett akademiskt scoop? ”Jag hoppas vid gud att han Ă€r en idiot” sĂ€ger han vide ett tillfĂ€lle, som om han inser att om Merrick Ă€r kapabel till samma tankar och kĂ€nslor som normala mĂ€nniskor sĂ„ har han begĂ„tt ett enormt etiskt övertramp. (Allt detta fĂ„r sĂ„klart övervĂ€gas mot 1800-talets trösklar och nivĂ„er).

Men Merrick Ă€r ingen idiot. Han visar sig kunna tala och tĂ€nka som vem som helst. Vad Treves tĂ€nker nĂ€r han nu vĂ€l inser det? Återigen, filmen Ă€r stum. Vi vet inte heller hur det kommer sig att Merrick blev sĂ„ pass bildad som han – enligt filmen – var; han kan tydligen recitera stycken ur ”Romeo och Julia” utantill.

Att den verkliga berÀttelsen om Merrick sÀkert var mycket mindre idealisk tror jag sÀkert, men det hör inte hit. PoÀngen Àr inte Merrick utan alla andra karaktÀrer. Elefantmannen handlar, liksom Tod Brownings Freaks (1932), om mÀnniskans relation till det fula och till synes Àckliga. Liksom i Brownings film utmanas vi implicit hÀr. Vad har vi för förutfattade meningar om en groteskt ful person? Rent intellektuellt kan vi förstÄ att Merrick var lika begÄvad som vem som helst, men nerven att andrefiera honom sitter i.

Vi ser sedan det tveeggade svÀrdet som Àr uppmÀrksamhet. FrÄn att vara cirkusfreak blir Merrick snabbt ett nyhetsstoff och i en scen undrar Treves om hans gÀrning egentligen varit vÀrd nÄgot. En uppmÀrksam ÄskÄdare stÀller samma frÄga frÄn början. Merrick blir kÀnd; societetsmÀnniskor vill trÀffa honom för te och kaka (dÀr gÀsterna darrar pÄ hÀnderna nÀr de sörplar). Bara en altruistisk skÄdespelare (Anne Bancroft) Àr Ànglalikt glad nÀr hon trÀffar Merrick, liksom mer vÀn och harmonisk Àn hon nÄgon skulle vara mot nÄgon annan. Hur ska vi förstÄ de hÀr sakerna?

Filmen ger oss inte mycket att gÄ pÄ, men en given sanning Àr att mÀnniskan Àr kapabel till goda och grymma gÀrningar, ofta med tanken att den grymma handlingen Àr av godo och vice versa. Innan Treves tar hand om Merrick Àr han pryglad och förnedrad av cirkusgubben som skor sig pÄ honom, och senare i filmen hittar andra skrupelfria svin sina sÀtt att utnyttja situationen, ta sig in i Merricks liv och fortsÀtta förnedra honom. Ska vi förstÄ filmen som sÄ enkelspÄrig att gott Àr gott och ont Àr ont?

Enstaka kritiker, till exempel Roger Ebert, tyckte faktiskt att filmen var för enspÄrig och sentimental. Jag kanske hade tyckt samma sak om jag sett filmen 1980. Det vore ett enkelt missförstÄnd eftersom tonerna som David Lynch signalerar Àr sÄ mörka och suggestiva att de Àr lÀtta att missa. (Liksom det Àr lÀtt att missa att Lynch faktiskt gjorde den hÀr filmen, mer eller mindre som ett karriÀrsteg efter den mödosamma debuten med Eraserhead).

Den som vill damma av det gamla p-ordet (#problematisk) kan anklaga Lynch för att bĂ€ra pĂ„ en destruktivt naiv syn pĂ„ gott och ont; ett slags magiskt tĂ€nkande dĂ€r mĂ€nniskan Ă€r nĂ„got slags heligt djur som pendlar mellan djĂ€vul och Ă€ngel beroende pĂ„ vad för andar som besitter vilken kropp. I Lynchs filmer finns inga strukturella orĂ€ttvisor eller nĂ„gon komplicerad psykologi – allt handlar om hemliga dimensioner ute i skogarna, och vĂ„ld (sĂ€rskilt mĂ€ns vĂ„ld mot kvinnor) paketeras om till Hela VĂ€rldens Hemska Ondska och förklaras, liksom den görs hos Stephen King, av övernaturliga vĂ€sen, nĂ„got som drabbar mĂ€nniskan och som inte hör till hennes mest elementĂ€ra natur.

Den mest uppenbara lynchianska ledtrĂ„den i Elefantmannen Ă€r sĂ„klart inledningen, en expressionistisk drömsekvens (?) dĂ€r Merricks gravida mamma attackeras av vilda elefanter, och den nĂ€stan helt absurda slutklĂ€mmen dĂ€r vi far genom rymden och hör en vĂ€n stĂ€mma förklara att ”ingenting dör”. Det Ă€r utan minsta överdrift som att se pĂ„ ”Twin Peaks” tio Ă„r i förvĂ€g; pĂ„ samma sĂ€tt kan ”Twin Peaks” hjĂ€lpa en att placera Elefantmannen i en lite mer korrekt synvinkel; som en skenbart sentimental eller direkt kitschig melodram, men hela tiden inramad (Ă€ven nĂ€r den inte visar det) av nĂ„got slags kosmiskt perspektiv, de transcendentala karmar som ramar in sjĂ€lva konstverket i all sin naivism.

Man kan heller inte förneka att Lynch gör det han gör, och att det hela sker genom outgrundlig, pÄtrÀngande och oemotstÄndlig begÄvning. Hans bÀsta effekter gÄr inte att sÀtta fingret pÄ, eftersom de rör sig i obegripliga skÄror mellan bild och ljud. Jag blir inte klok pÄ dissonanserna i Elefantmannen, till exempel. SÀttet den Àr sÄ mystiskt tyst. Ibland kÀnns det som att skÄdespelarna befinner sig pÄ en teaterscen, men nÄgot stÀmmer inte riktigt med den hÀr scenen; ekot Àr för högt, eller för litet, som om de i sjÀlva verket Àr instÀngda i en dockteater. Eller, sÄklart, nÄgon mycket pÄtrÀngande mardröm, pÄ jakt efter nÄgot objekt man aldrig riktigt minns betydelsen av nÀr man vaknat.

PÄ samma sÀtt som man inte kan förneka Lynchs talanger kan man heller inte undvika Merrick, i John Hurts lidelsefulla gestalt. Det Àr omöjligt att inte drabbas av honom nÀr han försöker göra sitt bÀsta mot omvÀrlden. Det Àr omöjligt att inte lida med honom nÀr man ser vÄldet han utsÀtts för. Det hör till att mÄ dÄligt av att se vÄld, sÀrskilt vÄld som utförs av starka mot svaga, av de med makt mot de oskyldiga. Det Àr lika omöjligt att inte ta till sig det goda bemötandet han fÄr, mÀnniskans förmÄga att se det vackra i det fula, punkten dÀr vÄra kÀnslor möter vÄrt förnuft.

Jag menar, allt det dÀr Àr ju sant. Man kan vara cynisk mot filmen, sÀga godhet schmodhet, idka pÄ realism och att man ska sköta sig sjÀlv, skita i andra och hÄlla sig till sin privatkÄta vilja till makt. I andra Ànden kan man anklaga filmen för att vara för orealistisk i sin moralism; kan det inte vara sÄ att utilitarism Àr en dygd för de som har rÄd, medan de fattiga mÄste göra vad de kan för att fÄ mat pÄ bordet? Och vad för tröst har vi egentligen av en kosmisk mamma som vÀser mumbo jumbo bakom en skÀrmslÀckare frÄn Windows 95?

Dessa röster kan kasta sina pilar pÄ en film som Elefantmannen men den stÄr kvar, upprÀtt, skinande och hel. Lynch visar som han alltid gör hur en sann vision, en verkligt sann vision inte bara i tanke utan i utförande, bildar ett konstverk som stÄr robust och obrutet. Filmen kan helt enkelt inte klandras för vad den inte Àr.

Elefantmannen Ă€r en saga, men som alla goda sagor bĂ€r den pĂ„ en sensmoral som Ă€r viktig att lĂ€ra sig om och om igen: Att vi kan lindra de som lider, vi kan vĂ€lja att ge hjĂ€lp och kĂ€rlek till vĂ„r omgivning. Vi kan ocksĂ„ vĂ€lja tystnad och ignorans, vĂ€lja att sko oss; vi kan vĂ€lja vĂ„ldets vĂ€g, lĂ„ta sjĂ€len bli korrupt, svika vĂ„rt samvete och försöka intala oss att det Ă€r det enda vettiga
 men vad Ă€r vi för mĂ€nniskor dĂ„?

FREDRIK FYHR


The Elephant Man. 1980 USA/STORBRITANNIEN 124 min. sv/35mm/2.35:1. R: David Lynch. S: Anthony Hopkins, John Hurt, Anne Bancroft, John Gielgud, Wendy Hiller, Freddie Jones.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *