💿 En hunds testamente (2000)

Ett problem nĂ€r man pratar om ”utlĂ€ndsk” film (förutom att man vanligen inte rĂ€knar in amerikansk film i begreppet) Ă€r att den utlĂ€ndska filmen existerar pĂ„ nĂ„der av exportens ekonomiska verkligheter. Filmer som exporteras Ă€r oftast undantagsfall. LĂ€nder som har en nationell filmindustri gĂ„r till stor del runt (i bĂ€sta fall) pĂ„ inhemska komedier som inte lanseras nĂ„gon annanstans Ă€n i hemlandet. Alla har sina Tills Frank skiljer oss Ă„t, kort sagt. De filmer som blir exportvaror Ă€r utvalda, som vinnare i Melodifestivalen pĂ„ vĂ€g till Eurovision. De fĂ„r en klapp pĂ„ axeln och ett ”Kom igen nu, Britt-Marie!”

Det hela Ă€r ett inneboende problem för filmkonsten och vad mig betrĂ€ffar har det sĂ„ varit sedan 1910-talet. Varför accepterar vi, till exempel, att svenska folket klappas pĂ„ huvudet av ett gĂ€ng halvbegĂ„vade ankdammselitister som nonchalant tror sig förstĂ„ hur pöbeln ska roas? Den stĂ€ndiga svenska filmkrisen har pĂ„ sistone vacklat i sin tro pĂ„ sjĂ€llösa high pitch-idĂ©er och Peter Magnusson fĂŒr alles, men för det första sĂ„ förtjĂ€nar det en större diskussion och för det andra sĂ„ har dĂ„liga filmer sĂ„lt som smör lĂ€nge och vĂ€l och det Ă€r lika illa. Är det sĂ„ att folk inte begĂ€r mer Ă€n lite frĂ€ckisar och dassiga medelklassklichĂ©er och att det Ă€r dĂ€rför man slentrianmĂ€ssigt gör en drös slöa fisfilmer vart och vartannat Ă„r? Vart Ă€r i sĂ„ fall hönan och Ă€gget?

Jag tycker inte att den brasilianska komedin En hunds testamente Ă€r en speciellt bra film men den gör mig i alla fall nyfiken. Detta Ă€r nĂ€mligen en brasiliansk film som tydligt gjorts för en brasiliansk publik först och frĂ€mst, men som Ă€ndĂ„ tog sig modet att leva nĂ„got slags eget liv. Publiksiffror Ă€r ett svar pĂ„ varför – filmen var, Ă„tminstone nĂ€r det begav sig, den största publiksuccĂ©n i landets historia. De flesta som ser filmen idag verkar tycka om den. Skeptiker som jag Ă€r misstĂ€nker jag att det har att göra med att den verkar sĂ„ frĂ€mmande, och det som Ă€r frĂ€mmande kan lĂ€tt misstas för nĂ„got originellt, och att den Ă€r sĂ„ rapp och lattjo att man vill dela dess glĂ€dje.

Med rapp och lattjo menar jag egentligen manisk. En hunds testamente Àr en sÄdan dÀr tjipp-tjong-zing-komedi dÀr ljudet av krossade lÄdor och hönskackel alltid hörs i bakgrunden. Den handlar om tvÄ fattighjon i en by, den ene Àr en rimligt stilig ung man som tyvÀrr Àr fattig och elÀndig; hans kompis Àr en smart liten vessla som hela tiden har ena fingret i luften och ett illmarigt leende. pÄ lÀpparna. Deras vardag verkar gÄ ut pÄ att hamna i trubbel de sedan snÀrjer sig ut frÄn, pÄ diverse lÄngsökta och drÄpliga sÀtt.

Hade jag var lite mer lÀrd om saken sÄ hade jag förmodligen kunnat dra intelligenta kopplingar mellan filmen och modern brasiliansk historia. Brasilien styrs idag av en man som ogillar demokrati och föredrar folkmord framför tortyr, men vem som helst kan se att nÄgot i hans högerextrema populism gÄr igen i den nordliga byhÄlekulturen som En hunds testamente skildrar (och att den blev sÄ populÀr). Den bygger pÄ en fars av Ariano Suassuna, som ocksÄ var aktiv under landets tjugoÄriga era av militÀr diktatur, och lÄnar ett par tydliga grepp frÄn medeltidens groteska komedi, all folklig humors vagga.

NĂ„, filmen utspelar sig hursomhelst pĂ„ 1930-talet och JoĂŁo och ChicĂł – som de tvĂ„ vĂ€nnerna heter – ramlar alltsĂ„ in i diverse problem. Ingenting som hĂ€nder förĂ€ras nĂ„gra nyanser. BĂ„da figurer Ă€r entoniga dumhuvuden och alla andra i byn faller under sina respektive schabloner – den hycklande och stĂ€ndigt nervöse prĂ€sten, machomannen som egentligen har dĂ„ligt sjĂ€lvförtroende, det skrikande vĂ„pet som bara bryr sig om sin hund, den vackra unga donnan som en dag kommer in till byn och hennes arge gamle pappa, som bara lĂ„ter henne gifta sig med en rik man av god renommĂ©.

Naturligtvis mÄste João, duons straight man, trÀffas av blixten nÀr han ser henne och naturligtvis mÄste en rad missförstÄnd och sammantrÀffanden ske sÄ att han kan fÄ bekÀnna sin kÀrlek och pÄ nÄgot sÀtt fÄ hennes pappa att tro att han Àr nÄgon form av prins. Eftersom det hÀr kan pÄgÄ hur lÀnge som helst har vi Àven ett par banditer utanför stan. De vÀntar pÄ att attackera byn sÄ att vi kan ha en final.

Av alla kÀnslor som drabbar mig nÀr jag ser filmen Àr olust en av de mer Äterkommande. KaraktÀrerna viker inte en tum frÄn sina endimensionella stereotyper och varje scen bankar sig fram. Det Àr en provocerande monoton film som pÄminner om en iscensatt kasperteater.

VÀrt att pÄpeka Àr dock att filmen frÄn början var en miniserie i fyra delar och att den huggits ner (tÀmligen rÄtt) till en spelfilmslÀngd. Jag har lite svÄrt att tÀnka mig att man tagit bort andningspauser och mer eftertÀnksamma scener som ger oss karaktÀrsfördjupningar eller sÄ, det verkar helt enkelt inte vara den hÀr filmens mÄl, men det saboterar helt klart filmens tempo och tematik. NÄgon slags röd trÄd har absolut gÄtt förlorad, och det mÀrks sÀrskilt i filmens sista akt, som blanda annat utspelar sig i skÀrselden dÀr karaktÀrerna stÄr inför Satan, Jesus och Heliga Maria som gnabbas om huruvida de hör hemma i himlen eller helvetet.

Detta kanske lÄter som en spoiler men denna sekvens stÄr utskriven i alla synopsisbeskrivningar man kan hitta om filmen, fastÀn det bara rör sig om ett par scener mot slutet av filmen. Har du nÄgot intresse av den har du förmodligen redan lÀst det.

Jag lyckades inte bli klok pĂ„ exakt vad scenen har för betydelse för karaktĂ€rerna. Jag misstĂ€nker dĂ€rför att det har mer att göra med katolicism i allmĂ€nhet – Jesus Ă€r för övrigt afrikan, vilket det tar ett tag för en sekulariserad hedning att begripa Ă€r en stor grej – och kanske ocksĂ„ att vi bara ska förstĂ„ alltihop som nĂ„gon slags pajig, barock grisfest, inte lĂ„ngt ifrĂ„n Pasolinis lika tröga filmatiseringar av Boccaccio (hans sĂ„ kallade ”livets trilogi”).

SĂ„ kanske nĂ„gon nu sĂ€ger att nĂ€, det finns vĂ€l ingen större poĂ€ng med att se utlĂ€ndska filmer om de nu inte vunnit guldpalmer eller publikpris – men dĂ„ ska vi komma ihĂ„g att jag verkar vara i minoritet om att inte uppskatta den hĂ€r filmen sĂ„ mycket, och att den som vill se ”nĂ„got annorlunda” (sĂ„dĂ€r som folk dĂ„ och dĂ„ sĂ€ger) inte borde nöja sig med nĂ„gon gentrifierad exportvara.

Det skadar ingen att se en film som den hĂ€r, helt enkelt. Jag öppnar till och med för möjligheten att den har innebörder och poĂ€nger som det Ă€r omöjligt för mig att begripa. Min kĂ€nsla för filmen – att den Ă€r monoton, högljudd, rörig och tĂ€mligen jobbig att titta pĂ„ – kan vara ett missförstĂ„nd; jag kanske bara letar pĂ„ fel stĂ€lle, ser med fel blick.

Det har att göra med att jag inte lÀst nÄgra böcker om Brasiliens historia, och kanske aldrig kommer att göra det. Men vetskapen gör mig ÀndÄ glad att det görs filmer som ligger bortom ens horisont, som man kan uppleva som en frÀmling och faktiskt kÀnna sig genuint vilsen i, som en turist pÄ vift utan vare sig karta eller sprÄk.

FREDRIK FYHR


O auto da compadecida. 2000 BRASILIEN 104 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Guel Arraes. S: Matheus Nachtergaele, Selton Mello, Rogério Cardoso, Denise Fraga, Diogo Vilela, Luis Melo, Virginia Cavendish, Bruno Garcia, Enrique Diaz, Paulo Goulart, Maurício Gonçalves, Aramis Trindade, Marco Nanini, Lima Duarte, Fernanda Montenegro.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *