Lite snuttebutt kan man ta. En och annan skröna kan dras lite för långt utan att det förtar charmen. Man kan till och med säga ”ameh, hallå, lite väl…!” men fortfarande känna sig hyggligt road av det man ser.

Låt säga att vi har en film om en sjuk gammal man som går ut i skogen för att leva sina sista dagar i vildmarken. Låt säga att han spelas av William Holden, åldrad med rulltobaks värdighet.

Låt säga att vi har en film om en pojke vars föräldrar dör medan de är ute på hajk och låt säga att denna pojke måste överleva i vildmarken själv.

Båda dessa berättelser är ”lite väl”, om ni förstår vad jag menar, men de skulle ju mycket väl kunna ligga till grund för två bra filmer. Man ser ju inte en film för att se en så realistisk verklighet som möjligt, för då hade man lika gärna kunnat gå ut i skogen själv.

Låt nu säga att vi har en film om en sjuk gammal man som går ut i skogen för att leva sina sista dagar i vildmarken, samtidigt som en liten pojke är där och råkar ut för en olycka där föräldrarna dör. Låt säga att gubben och pojken slår följe där ute i vildmarken, lite som 1980 års australiensiska version av Upp (2009).

Jo, lite väl. Mycket väl, faktiskt för mycket väl.

Det som håller stilen är naturen själv. The Earthling är en sådan där äventyrsfilm man sällan ser numera, filmad ute i den australiensiska landsbygden bland kängurur och kängurur och ännu fler kängurur och kanske en och annan koala. Det ser verkligen snorkallt ut och vyerna är verkligen fullständigt hisnande. Karaktärerna passar ihop med dessa miljöer som figurer i en målning. På en rent texturmässig nivå är filmen imponerande. Tonmässigt kan man ge den, som sagt, en del. Jo det är sentimentalt när den bittre gamle gubben ska känna sitt blod pulsera ändå; när pojken efter mycket om men gör om hans vresiga gamla hjärta till en öm pump.

Men hur bildskön filmen än är, och hur enkel den än är att se på, så är det hela tiden något som inte riktigt hänger ihop. Till att börja med är scenen när föräldrarna dör orimligt fasansfull; de möter döden när deras husvagn faller hundra meter ner i en ravin i en obruten tagning som ser ut som döden gånger hundra. Lika orimlig är pojkens reaktion – han är stum i några scener, men sedan får han anledning att skrika på gubben han träffar och därefter är det ungefär som om ingenting hänt.

En rimlig filmatisering av manuset skulle ha satt en äldre och mer nyanserad skådespelare. Vi kan inte tro att en så här pass liten gosse kan anpassa sig vare sig till sina föräldrars död eller till ett vildmarksliv; Holden ger honom tuffa läxor minsann. Vid ett tillfälle måste ungen klättra upp för ett berg medan hungriga hundar nafsar honom i hälarna. Det här ska på något sätt lära honom att bli en man och inte bara ännu mer traumatiserad.

Men de strukturella problemen tar inte slut där. Holdens figur, som introduceras som något slags mysterium, visar sig ha bra koll på skogarna de går i. I samma veva som vi får traggla igenom onödigt mycket bakgrundsinformation om hans ungdoms flydda dagar måste vi också försöka ignorera faktumet att om han nu hittar i skogarna kan han ju lika gärna ta ungen tillbaka till byn där de kommit från. Det är ju inte som att han har något bättre för sig.

Det ska sägas att filmen har ett visst retrovärde. Det går att föra argumentet att familjefilmer är för sterila nuförtiden och att det inte skadar att ha lite våld och fasa i filmer som vänder sig till barn. Men det måste fortfarande göras med tonkänsla, i en berättelse som är genomtänkt nog att hänga ihop såväl logiskt som emotionellt. The Earthling ser mäktig ut emellanåt, men det mest övertygande i den är också kängururna.

FREDRIK FYHR


1980 AUSTRALIEN/USA 97 min. färg/35mm/2.35:1. R: Peter Collinson. S: William Holden, Ricky Schroder, Jack Thompson, Olivia Hamnett, Alwyn Kurts, Pat Evinson, Redmond Phillips, Ray Barrett, Tony Barry, Allan Penney, Willie Fennell, Walter Pym, Cul Cullen, Dawn Gregg, Maggie Blinco.