Pierce Brosnan var en man ur led med tiden. Tydligen ska han ha förblivit lite bitter över att hans Bondfilmer inte blev så bra som han hade önskat. Han var en Liam Neeson som satt fast i en Spice Girls-värld, redo att ta vad som helst på hundraprocentigt allvar i ett 90-tal där allt var på låtsas. Pappväggen av ironi och hipsterism såg tunn ut men vek sig inte en tum.

Gud vet att han kämpar i Dante’s Peak, till exempel. Det ser ut att vara den perfekta katastroffilmen från 90-talet – en tydlig, opretentiös pitch omöjlig att missförstå där Pierce spelar Vetenskapsmannen Som Varnar För Att Katastrofen Kan Komma!

I det här fallet är det en vulkan. Som i en slasherfilm har ett nakenbadande par kokats i någon slags gejser och Pierce har hittat mystiska pH-värden i marken… men ingen i hans obligatoriskt käcka vetenskapsteam (se även Twister och The Lost World: Jurassic Park) håller med.

Nähä det är bara att vänta på det oundvikliga då… under tiden serverar Linda Hamilton kaffe.

Jo, det är ett av filmens stående skämt. Eller om det är en plot point rentav. Hon spelar borgmästaren i den lilla byn som ligger precis under vulkanen. Hon har två barn men ingen man – däremot ett mystiskt surkart till ex-svärmor som vägrar acceptera att något skulle kunna vara fel med vulkanen (datorn som sammanställde manuset verkar ha misstolkat vilken kliché som passar vart).

Som så ofta i katastroffilmer är uppbyggnaden bättre än finalen. Jag vet inte hur mycket ”kemi” Pierce och Linda har, men jag ser gärna båda två sitta och mysa på en veranda. När katastrofen väl slår in så längtar man verkligen tillbaka.

Problemet med Dante’s Peak är nämligen samma problem som många katastroffilmer har – den tar sig själv för givet. Varken manuset eller skådespeleriet är inställt på den force majure de måste. Pierce försöker verkligen, men det finns inte minsta tillstymmelse till panik i något han eller någon annan har att säga, och alla joggar mest runt medan lavafloder strömmar hit och stenbumlingar rasar dit. Specialeffekterna är imponerande – faktiskt förbluffande imponerande för att vara en så i sammanhanget gammal film – men de mänskliga inslagen sviker.

Mitt favoritexempel är när en av birollerna dör och hans kompisar bara står och glor. När Pierce senare frågar efter honom så svarar de ”he didn’t make it”, men Pierce har redan hoppat iväg till nästa scen.

Det här får en ju att undra vad för kvalitéer en katastroffilm bör ha. Är det vulkanen vi är intresserade av? Aktiva, sovande? Hur funkar det här med pH-världen? Vad gör alla de dyra robotarna som rullar runt på vulkanens mark och samlar… ja, ”prover”? Ska vi ta med oss anteckningsblock som om vi tittar på Vetenskapens värld?

Eller är det folket vi ska bry oss om? I början av filmen har staden precis vunnit ett pris som landets näst mest åtråvärda stad på under tjugo tusen pers. Varför finns ens ett sådant pris? Och hur kan det gå till en stad som byggts mitt under en vulkan?

Kanske det är romantiken mellan Pierce och Linda man ska gilla? Tja, Pierce sörjer ju sin döda fru genom hela filmen och Lindas ex är försvunnen sedan flera år tillbaka. Hon kastar sig över Pierce så snabbt att det är på gränsen till komiskt. Hade det inte kommit något vulkanutbrott hade det kanske kunnat bli en bra Lasse Hallström-film istället.

FREDRIK FYHR


1997 USA 108 min. färg/35mm/2.35:1. R: Roger Donaldson. S: Pierce Brosnan, Linda Hamilton, Jamie Renee Smith, Jeremy Foley, Elizabeth Hoffman.