Pierce Brosnan var en man ur led med tiden. Tydligen ska han ha förblivit lite bitter över att hans Bondfilmer inte blev sÄ bra som han hade önskat. Han var en Liam Neeson som satt fast i en Spice Girls-vÀrld, redo att ta vad som helst pÄ hundraprocentigt allvar i ett 90-tal dÀr allt var pÄ lÄtsas. PappvÀggen av ironi och hipsterism sÄg tunn ut men vek sig inte en tum.

Gud vet att han kĂ€mpar i Dante’s Peak, till exempel. Det ser ut att vara den perfekta katastroffilmen frĂ„n 90-talet – en tydlig, opretentiös pitch omöjlig att missförstĂ„ dĂ€r Pierce spelar Vetenskapsmannen Som Varnar För Att Katastrofen Kan Komma!

I det hÀr fallet Àr det en vulkan. Som i en slasherfilm har ett nakenbadande par kokats i nÄgon slags gejser och Pierce har hittat mystiska pH-vÀrden i marken
 men ingen i hans obligatoriskt kÀcka vetenskapsteam (se Àven Twister och The Lost World: Jurassic Park) hÄller med.

NĂ€hĂ€ det Ă€r bara att vĂ€nta pĂ„ det oundvikliga dÄ  under tiden serverar Linda Hamilton kaffe.

Jo, det Ă€r ett av filmens stĂ„ende skĂ€mt. Eller om det Ă€r en plot point rentav. Hon spelar borgmĂ€staren i den lilla byn som ligger precis under vulkanen. Hon har tvĂ„ barn men ingen man – dĂ€remot ett mystiskt surkart till ex-svĂ€rmor som vĂ€grar acceptera att nĂ„got skulle kunna vara fel med vulkanen (datorn som sammanstĂ€llde manuset verkar ha misstolkat vilken klichĂ© som passar vart).

Som sĂ„ ofta i katastroffilmer Ă€r uppbyggnaden bĂ€ttre Ă€n finalen. Jag vet inte hur mycket ”kemi” Pierce och Linda har, men jag ser gĂ€rna bĂ„da tvĂ„ sitta och mysa pĂ„ en veranda. NĂ€r katastrofen vĂ€l slĂ„r in sĂ„ lĂ€ngtar man verkligen tillbaka.

Problemet med Dante’s Peak Ă€r nĂ€mligen samma problem som mĂ„nga katastroffilmer har – den tar sig sjĂ€lv för givet. Varken manuset eller skĂ„despeleriet Ă€r instĂ€llt pĂ„ den force majure de mĂ„ste. Pierce försöker verkligen, men det finns inte minsta tillstymmelse till panik i nĂ„got han eller nĂ„gon annan har att sĂ€ga, och alla joggar mest runt medan lavafloder strömmar hit och stenbumlingar rasar dit. Specialeffekterna Ă€r imponerande – faktiskt förbluffande imponerande för att vara en sĂ„ i sammanhanget gammal film – men de mĂ€nskliga inslagen sviker.

Mitt favoritexempel Ă€r nĂ€r en av birollerna dör och hans kompisar bara stĂ„r och glor. NĂ€r Pierce senare frĂ„gar efter honom sĂ„ svarar de ”he didn’t make it”, men Pierce har redan hoppat ivĂ€g till nĂ€sta scen.

Det hĂ€r fĂ„r en ju att undra vad för kvalitĂ©er en katastroffilm bör ha. Är det vulkanen vi Ă€r intresserade av? Aktiva, sovande? Hur funkar det hĂ€r med pH-vĂ€rlden? Vad gör alla de dyra robotarna som rullar runt pĂ„ vulkanens mark och samlar
 ja, ”prover”? Ska vi ta med oss anteckningsblock som om vi tittar pĂ„ Vetenskapens vĂ€rld?

Eller Àr det folket vi ska bry oss om? I början av filmen har staden precis vunnit ett pris som landets nÀst mest ÄtrÄvÀrda stad pÄ under tjugo tusen pers. Varför finns ens ett sÄdant pris? Och hur kan det gÄ till en stad som byggts mitt under en vulkan?

Kanske det Àr romantiken mellan Pierce och Linda man ska gilla? Tja, Pierce sörjer ju sin döda fru genom hela filmen och Lindas ex Àr försvunnen sedan flera Är tillbaka. Hon kastar sig över Pierce sÄ snabbt att det Àr pÄ grÀnsen till komiskt. Hade det inte kommit nÄgot vulkanutbrott hade det kanske kunnat bli en bra Lasse Hallström-film istÀllet.

FREDRIK FYHR


1997 USA 108 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Roger Donaldson. S: Pierce Brosnan, Linda Hamilton, Jamie Renee Smith, Jeremy Foley, Elizabeth Hoffman.