Det här är en högst märklig film, med en märkligt lämplig titel. ”Demens” känns som rätt ord i sammanhanget. Vi har en lite till åren kommen kvinna (Marthe Keller) som bor i ett enkelt men vackert hus i Ibiza. Tydligen är huset på marknaden, och folk kommer och går på visningar som hon inte bett om. Det finns någon hon ska ringa om det här, men vi får aldrig se henne göra det.

En ung kille (Max Riemelt) har flyttat in i ett hus någonstans i närheten – vi får se henne gå omkring i skog och mark, någonstans, och ibland är hon hos henne och ibland hos honom. Han är en DJ som pysslar med techno. Ibland hör hon hans loopar i vinden. Det är oklart om han faktiskt spelar dem eller inte.

Hon utvecklar någon slags platonisk relation till den här unga killen. De pratar med varandra genom att leverera repliker ut i intet, lite grann som två blinda personer som inte kan se den andra personen. De pratar engelska med varandra, fastän båda uppenbarligen är tyskar. När han får reda på att hon kan tyska blir han ställd. Vad är oddsen? Han hade fått för sig att hon var spansk. Ja på något sätt kanske han var döv också, eller kanske han bär på någon oklar åkomma som gör honom oförmögen att skilja på en spansk och en tysk brytning.

Men hursomhelst. Mirakulöst nog är kvinnan inte dement, vilket man kan ledas till att tro att filmen handlar om.

Nej, istället börjar den här väldigt sporadiska filmen handla om nazismen. Året ska vara 1990, muren ska vara nyfallen, kvinnan har levt i exil i många år och killen ska vara lite dimmigt upplyst om vad som hände i kriget. Jag tror det är tanken i alla fall.

Utan någon som helst angelägenhet kommer killens mamma och morfar på besök. De kommer för att äta middag och åka därifrån dagen efter, vilket jag tycker känns som en mycket opraktisk reseplanering. Morfar spelas av Bruno Ganz och under den knakiga middagen förklarar han att nazisterna faktiskt var nazister. Också de blir ställda när det visar sig att tanten pratar tyska.

Killen blir tydligen upplyst av det här med att nazisterna faktiskt var nazister. Saker kommer aldrig bli likadana, säger han, för ”min favoritgodnattsaga har plötsligt visat sig vara falsk.” Ja, kan man tänka sig, så hemskt det låter. I slutet är han ändå DJ på en klubb. Typ två dussin personer är där och ”dansar” i en lokal som skulle få scenografen på ”Hem till gården” att skämmas.

Man skulle kunna tro att den här filmen var bra, men den är bara… besynnerlig. Miljöerna är vackra och fotot på sitt monotona sätt stiligt och filmen regisserades av Barbet Schroeder, som kanske inte gjort jättemånga bra filmer men som åtminstone är gammal i gemet nog för att veta vad som är upp och vad som är ner. Tydligen ska filmen ha varit inspirerad av hans mamma, som liksom huvudpersonen vägrade prata tyska efter kriget och som tydligen fann någon slags platonisk kärlek i någon ung kille…

Jag tror säkert att det finns en berättelse där. Frågan är hur det lyckades bli en så här förvirrad film – konstigt skådespeleri, svag regi, ett osammanhängande manus och en hel del undermålig teknik och, som pricken över i, den perfekta titeln ”demens”.

FREDRIK FYHR


2015 SCHWEIZ/FRANKRIKE 96 min. färg/codex (Red Epic Dragon, 6K), DI 2K/1.85:1. R: Barbet Schroeder. S: Marthe Keller, Max Riemelt, Bruno Ganz, Corinna Kirchhoff, Fermí Reixach, Marie Leuenberger, Fèlix Pons, Florentín Groll, Eva Barceló, Lluís Altés, Ric Zingale, Kate Ashcroft, Joel Rice, Fabian Krüger.