SmÄ drag med penseln, som av nÄgon anledning gÄr Ät ett ovÀntat hÄll, kan med tiden vÀxa till stormvÄgor som för helt nya strömningar i land.

Kanske kan man inte sĂ€ga att denna obskyra lilla film inledde den tjeckiska nya vĂ„gen, men man kan heller inte sĂ€ga att den inte började med den. Frantisek Vlacil, som senare gjorde Marketa Lazarova, som i runda slĂ€ngar kallats den bĂ€sta tjeckiska film som nĂ„gonsin gjorts, var en generation Ă€ldre Ă€n Milos Forman och hans kamrater. Kanske Ă€r det ingen slump att filmen lika mycket pĂ„minner om Kieslowskis ”Dekalogen”, som skulle göras Ă€nnu senare. Kanske det ibland inte Ă€r helt avgörande just vad man kallar saker.

NĂ€r Vlacil gjorde Marketa Lazarova gjorde han ett stort historiskt epos som tog sex Ă„r att göra. Holubice var hans lĂ„ngfilmsdebut, en mycket mindre film pĂ„ alla sĂ€tt, under 80 minuter och inte lĂ„ngt ifrĂ„n en novellfilm – den typ av tonpoem som prĂ€glade mĂ„nga analoga uppvĂ€xter. Men skillnaderna i storlek kĂ€nns ovidkommande nĂ€r man ser Holubice. Är det inte den ena filmen sĂ„ Ă€r det den andra. Visionen, den bĂ€rande kraften i mitten, Ă€r det som spelar roll, och en stark vision kan bĂ€ra vilket projekt som helst.

Filmen handlar om en brevduva som kommer bort. I den första scenen ser vi hur de pĂ„ karga stenar i Belgien slĂ€pps lös pĂ„ sin flykt. DĂ€refter Ă€r vi i en baltisk kustby dĂ€r de anlĂ€nder frĂ„n havet. Flickan Susanne vĂ€ntar vid stenarna pĂ„ att hennes duva ska Ă„tervĂ€nda. Hon bor med sin far, det finns en ung man med James Dean-komplex i nĂ€rheten, men leta inte efter en berĂ€ttelse. Susanne vĂ€ntar pĂ„ sin duva. Även nĂ€r alla duvor Ă„tervĂ€nt utom hennes sĂ„ vĂ€ntar hon.

Att hon inte kan göra annat Àr ett tecken pÄ att Holubice gjordes i en tid dÄ filmkonsten bar pÄ en typ av inneboende makt. Susanne kan inte ta sig frÄn sin by dÀr inte mycket hÀnder. Hon har ingen aning om varför hennes fÄgel aldrig kommer.

Vi, dÀremot, har fÄgelperspektivet. Vi vet att fÄgeln hamnat i Prag, dÀr den tas om hand av en pojke i en rullstol. Han bor med sin far, som Àr konstnÀr och skulptör, i en takvÄning som ser ut över staden. Pojken har skjutit ner fÄgeln med sin bössa. Fadern ber pojken ta sitt ansvar och ta vÄrda om fÄgeln. Kanske att den överlever, kanske inte. Det hela sker med ett absolut minimum av dialoger.

Filmen tÀmligen grandiosa symbolism tar inte slut dÀr. Förutom att matcha bildkompositioner pÄ olika, tÀmligen minutiösa sÀtt, nÀstlar Vlacil in en slags symbolisk verkan i alla hÀndelseförlopp och omstÀndigheter.

Ta pojken i rullstolen, till exempel. Han har lidit ett förödmjukande fall, men detta inte Àr vad som gjort honom rullstolsburen. Det Àr det inget annat Àn hans fria vilja som gjort. Ett kort lÀkarbesök ger oss facit till bilden vi först tolkat. Pojken sitter i rullstolen med flit, han vill inte leva med sina ben.

Filmen blir till genom en mÀngd kontraster och harmonier. I slutÀndan kan man inte sÀga mycket mer Àn att filmen helt enkelt handlar om de kÀnslor av frihet och fÄngenskap som bor i mÀnniskohjÀrtat. Man kan anklaga filmen för att vara pretentiös och lite lÀttköpt, och man hade kanske inte haft fel, men det finns samtidigt en vÀldig precision i bilderna som Vlacil vÀljer att arbeta med.

Miljöerna Ă€r till att börja med hĂ€grande poetiska, uppfyllda av drömsk mening som gĂ„r ihop som symmetri. Pojken bor pĂ„ en svindlande höjd, omringad av stĂ„l och glas – han kan se ner frĂ„n Prag. Men han Ă€r ocksĂ„ fast i sitt torn, Ă€ngslig och ovillig att röra pĂ„ sig. Flickan har ben att gĂ„ pĂ„ men hon kommer ingenstans – hon bor, i sin tur, pĂ„ ett alldeles plant landskap, dĂ€r man kan köra bil rakt över vattenytan; sekvenser som Vlacil inte Ă€r sen med att utnyttja. Liksom rullstolen vi inte först förstĂ„r Ă€r definitiv Ă€r inte heller vattenytan dĂ€r Susanne bor. Hon kliver ut ur dörren och gĂ„r rakt ut pĂ„ vattnet, springer ut över horisonten.

Över denna tvĂ€rkorsning – det ena landskapet Ă€r hĂ„rt, det andra mjukt, det ena urbant och det andra ruralt, det ena vertikalt och det andra horisontellt – vĂ€ver Vlacil in graciösa kommentarer om konst och kreativitet. Pojkens pappa, som Ă€r konstnĂ€r, mĂ„lar Ă„t sonen en bild som förestĂ€ller duvan han hĂ„ller kĂ€r – duvan som han inte vill slĂ€ppa taget om ens nĂ€r den vilat ut sig och Ă€r redo att lĂ€mna honom. Tiden gĂ„r, och fastĂ€n filmen Ă€r förhĂ„llandevis kort sĂ„ innehĂ„ller den en vecka eller tre; vardagens, eller rĂ€ttare sagt sjĂ€lva varseblivningens tid kĂ€nns fĂ„ngad i den hĂ€r filmen pĂ„ ett lĂ„ngt mer organiskt sĂ€tt Ă€n i, lĂ„t sĂ€ga arthousefilmer som med statiska kameror och realtid försöker att filtrera bort poesins potens.

Holubice förstÄr snarare att vardagen innehÄller en poesi, den finns i tiden det tar att mÄla en tavla, eller bygga en skulptur. OcksÄ sjÀlva filmen Àr vÀldigt tydligt skapad, som av mÀnniskohÀnder. Det Àr en delikat och liten skapelse, full av intelligent skönhet som strÀcker sig bortom mÀnniskans förstÄnd genom att grunda sig just hÀr i denna vÀrld dÀr vi stÄr.

FREDRIK FYHR


1960 TJECKOSLOVAKIEN 76 min. sv/35mm/1.37:1. R: Frantisek VlĂĄcil. S: Katerina IrmanovovĂĄ, Karel Smyczek, Vjaceslav Irmanov, Gustav PĂŒttjer, Hans-Peter Reinecke, Frantisek KovĂĄrik, Ladislav Fialka, Jiri Patocka, Karl GĂ€rtner, Vladimir Erlebach, Anna PitasovĂĄ, Petr Kocanda, Pavel Kocanda.