Vilka filmer beskriver bÀst sin tid?

Är det de viktiga filmerna, som har de rĂ€tta budskapen?

Jag tycker inte det. SÄdana filmer protesterar i motvind. En tid Àr sjÀlva vinden, vart den blÄser. Bortsett frÄn en och annan dokumentÀr sÄ Àr det filmer som Troja som bÀst beskriver tiden de gjordes i.

Troja var en av de tio största succéerna Är 2004 (en annan pÄ listan var The Passion of the Christ). Den rev hela taket, kort sagt. Folk gick och sÄg den fler gÄnger Àn en.

Det Àr nÀstan lite komiskt att tÀnka sig idag, nÀr det Àr mer populÀrt Àn nÄgonsin att diskutera identitet och ifrÄgasÀtta makt. För 15-20 Är sedan strömmade folk till biografen för normativa könsroller och tydliga maktordningar.  Troja representerar Irak. Troja representerar en triumferande övertro pÄ ny teknik, sett som ett led i mÀnniskans historia (dÀr CGI-teknik försöker resa Homeros ur dödsriket). Troja representerar ocksÄ, i kölvattnet ur Sagan om ringen, den fascism som i efterhand vÀldigt tydligt lÄg och myste i vassen, redo för comeback.

Ingenting av det hÀr gör filmen med flit, sÄklart. Historiska avtryck Àr sÀllan avsiktliga. Filmer som medvetet försöker vara viktiga lyckas mycket sÀllan stÄ sig i tiden, vilket kanske kan förklara varför moderna filmer inte verkar stanna i folks huvuden mer Àn nÄgot Är. Det Àr i breda, populÀra broilers vi ser de fula sanningarna.

DĂ€rmed inte sagt att Troja Àr en helt förutsĂ€gbar och generisk Hollywoodversion av en klassiker; filmen Ă€r överhuvudtaget inte speciellt trogen till Homeros ”Illiaden”, utan tar vad den behöver frĂ„n trojanska krigets mest ihĂ„gkomna mytbilder vare sig de faktiskt var med i ”Illiaden” eller inte; Akilles berömda hĂ€l, till exempel, var en annan berĂ€ttelse, och nĂ„gra gudar finns överhuvudtaget inte i Troja. Deras nĂ€rvaro existerar i munnarna pĂ„ de som tror pĂ„ dem och i övrigt Ă€r de lika körda som vi andra. Det finns en ateistisk underton i Troja som ger den en viss spĂ€nning.

Faktum Àr att det pÄ mÄnga sÀtt Àr en ganska ovanlig film av sitt slag. Det Àr en dundrande ojÀmn film, full av blunders och oavsiktligt knas; den Àr varken kalkon eller tupp, Àven om den kommer i nÀrheten av bÄda tvÄ.

Som bÀst Àr filmen nÀr den Àr en renodlat emotionell, figurativ berÀttelse om krigsföringens sjÀllösa principer. Varför mÄste Akilles (Brad Pitt) slÄss mot Hektor (Eric Bana)? För att de mÄste, sÄklart. Detta Àr inte figurer vars samveten för dem till nya vÀgar eller vars handlingar leder till konsekvenser de inte anat. Detta Àr figurer som mÄste bÀra oket av sina egna öden. Manuskonventioner sÀger att karaktÀrer alltid mÄste ha en ark, de mÄste genomgÄ en förÀndring, men oftast Àr denna förÀndring för liten eller för stor. KaraktÀrerna Àr aldrig sÄ engagerande som nÀr de inte förÀndras, nÀr de insisterar sig framÄt. Utan envishet finns ingen kamp mellan viljor. KaraktÀrer med övertygelse kan skapa insatser automatiskt.

Andra akten av Troja förstĂ„r det hĂ€r, och det Ă€r dĂ€rför filmen dĂ€romkring Ă€r riktigt spĂ€nnande. FrĂ„n spartanernas första attack mot Troja, sĂ€g, tills nĂ€r Priam (Peter O’Toole) Ă„tervĂ€nder frĂ„n det trojanska lĂ€gret. DĂ€remellan Ă€r Troja en kanonfilm rentav, med hjĂ€ltar fixerade till sina öden, tvungna att göra fruktansvĂ€rda saker och sörja över sig sjĂ€lva i slutĂ€ndan. Hade hela filmen fĂ„ngat denna energi, dĂ€r gudarnas vilja möter statens plikt och varje hjĂ€lte Ă€r en tragisk figur fĂ„ngad och fördömd av sina egna positioner, skulle Troja varit en fantastisk ful ankunge, en ovĂ€ntad och sĂ€regen film av sitt slag.

TyvĂ€rr Ă€r filmen ocksĂ„ kantad av usla dialoger som tar alla stora ansprĂ„k och geggar ner allt till en generisk sĂ„popera. Det finns en plats reserverad i underjorden för de som vĂ„gar ge Helena (Diane Kruger) en replik som ”Last night was a mistake!” För att inte tala om Paris, spelad av en (hypnotiserad?) Orlando Bloom som levererar sina repliker samtidigt som han verkar titta pĂ„ pippin ovanför kameran. Brad Pitt Ă€r fin som hĂ„rd krigspitt men nĂ€r han ska slĂ„ om till mjuk mespitt, och ligga och mysa med Briseis (Rose Byrne), börjar ens popcorn smaka surt. Eric Bana hĂ„ller stilen som Hektor, men han Ă€r istĂ€llet hemsökt av den dĂ€r engelikanska accent som ofta spökar i sĂ„dana hĂ€r omstĂ€ndigheter (”Af seen the limits of yö möösii!”)

Man kan verkligen se skillnad pĂ„ filmstjĂ€rnor och proffs i sĂ„dana hĂ€r filmer. Peter O’Toole Ă€r nĂ€stan chockerande bra som Priam, och han bĂ€r sina repliker Ă€nda upp till Olympen som det Ă€r tĂ€nkt; Rose Byrne och Saffron Burrows (teaterbakgrund) och Brendan Gleeson och Brian Cox. De har bara behövt lĂ€sa manuset för att förstĂ„ vad de ska göra. Sean Bean, som spelar Odysseus, behövde nog inte ens lĂ€sa manuset. Ibland fĂ„r man kĂ€nslan av att Sean Bean Ă€r en slĂ€kte som vĂ€xer inuti sĂ„dana hĂ€r filmer. Hans nĂ€rvaro Ă€r sĂ„ sjĂ€lvklar att man knappt registrerar honom.

Filmen gjordes av Wolfgang Petersen, som inte Ă€r en frĂ€mling för lĂ„nga filmer fulla av bataljer och slag (Director’s Cut-versionen pĂ„gĂ„r i obekymrade 192 minuter och jag tror den oklippta versionen av Das Boot fortfarande pĂ„gĂ„r). De vĂ„ldsamma bataljerna, sĂ„vĂ€l de stora slagen som kamperna man-mot-man, fungerar ocksĂ„ med upprörande effektivitet. Petersen har inga som helst pretentioner och barbariet, sĂ€rskilt mot slutet, kommer utan pardon eller sensmoral. Bara dĂ„ och dĂ„, som nĂ€r man mĂ„ste se vuxna mĂ€n stĂ„nka sig ur en trojansk hĂ€st eller digna ihop med en pilbĂ„ge i hĂ€len som en flaggstĂ„ng, blir hans könlösa stil komiskt klumpig.

Det Àr en fascinerande film som jag tycker om lite mer Àn den kanske förtjÀnar. Kanske fÀngslas jag mest av faktumet att filmen blev sÄ populÀr, och att det inte var lÀngesedan den kom, nÀr allt kommer omkring. Liksom vÄld föder vÄld vill vi se krig och mer krig. Homeros kanske visste det, hur vi har oss sjÀlva att skylla för vÄr blodspillan.

FREDRIK FYHR


2004 USA/MALTA/STORBRITANNIEN 163 min. (DC, 192 min). fĂ€rg/35mm, DI/2.35:1. R: Wolfgang Petersen. S: Brad Pitt, Eric Bana, Orlando Bloom, Peter O’Toole, Brian Cox, Sean Bean, Rose Byrne, Diane Kruger, Brendan Gleeson, James Cosmo, Nigel Terry, Tyler Mane, Trevor Eve, Owain Yeoman, Saffron Burrows, Garrett Hedlund, Julie Christie, Siri Svegler, Ken Bones, Julian Glover, Jacob Smith, Vincent Regan, Louis Dempsey, Joshua Richards, Tim Chipping, Frankie Fitzgerald, John Shrapnel, Nathan Jones.