💿 Capone (1975)

“Jag tyckte att det var roligt att arbeta på Capone” minns Sylvester Stallone. ”Det var som en ostig, efterbliven, inavlad kusin till Gudfadern.”

Ja, det är ju också ett sätt att uttrycka det på.

Stallone, som hade en biroll i filmen, var på väg mot sitt break. Det skulle ske bara året därpå med Rocky, en film som utmanade 70-talets Hollywood med något så radikalt som ett lyckligt slut. Mitt i detta årtiondes sotiga kolgruva, denna kanariefågel som hette Rocky Balboa.

Än så länge stod dock Stallone i sprickan mellan framgång och undergång. I Capone hittas han mest i bakgrunden, eller då och då vid Al Capones sida, mumlandes något råd eller annat.

Men framtiden var Slys, inte Roger Cormans och inte filmer som Capone. Corman, b-filmskungen som låg bakom filmen, hade detta nådens år 1975 sett Spielbergs Hajen och sagt högt till sig själv: ”Uh-oh…!”

Under hela 60-talet hade Corman profilerat sig på att göra billiga filmer med generösa gimmickar, smaskiga hisspitchar och så mycket raffel som budgeten tillät. Kritikerna ansåg att det var dålig smak, men än sen? Det var skoj, och verksamheten gick runt.

Men. ”Uh-oh…” Spielbergs haj åt upp hela biosommaren 1975 och Corman insåg den hemska sanningen: Hollywood hade listat ut hur de kunde göra b-filmer på en a-nivå.

Gudfadern var ett annat, utmärkt exempel. En sjabbig gangsterstory kunde nu vara rena lyxrullen, en Oscarsvinnare med stjärnor och kritikerrosor. Tiden då enkla raffel var dålig smak var på väg ut. Corman skulle nu bara framstå som enkel… eller rättare sagt billig.

Lite orättvist är det förstås att länka Corman för hårt till just Capone, som bara är en i alla avseenden uselt gjord film, men den talar ändå för att Cormans storhetstid här var förbi. Det är svårt att föreställa sig en lika sunkig och obegriplig film gjord för AIP, Cormans produktionsbolag, tio år tidigare.

Praktiskt taget är Capone en film där Ben Gazzara går runt och mumlar som en dement tomte. Han ska föreställa vara Al Capone men han har så mycket bomull i munnen att man inte hör vad han säger – kackig ljudupptagning, och ljudpålägg för den delen, gör inte saken bättre heller.

Framför våra ögon kommer och går episoder ur Al Capones liv. De är byggda på De Verkliga Händelserna så vi kan lita på att de är helt överdrivna och förfalskade. Till någon mån har de dock en struktur för ibland ser vi årtal komma och gå. Så… först hände det, sedan hände det, antar jag. Ibland har några gubbar ihjäl några andra gubbar. Ibland tar någon av sig kläderna (inte männen) som om kameran är en mage som måste mättas. För det mesta sitter gubbarna dock mest och gaggar med varandra.

Tyvärr är dialogen som sagt svår att uttyda. ”Märwäsch-wäsch-wamma-yamme-rawr” är ungefär den genomsnittliga betydelsen av vad Gazzara säger. ”Wah!” säger folk omkring honom. ”Wahja-huh!” ”Nah, Al, come on! Mäu, right?” Stallone är precis lika vältalig som alla andra när han går runt och säger: ”Deräwål! Yawhos, yaknow?”

Stallone spelar Frank Nitti, för övrigt, Capones mer eller mindre hunsade lärling som efterhand är den som läcker de där berömda skattepappren till polisen. Det sker i en av filmens många sporadiska episoder, som alltså följer varandra som vagnar på ett gåtfullt godståg. Stallone är ung som en lilja och söt som en… bulldog, kanske? Men för all del, han är en av de fina sakerna med filmen, antar jag. Bara framtiden framför sig, trots allt.

Den bästa scenen i Capone kommer från en helt annan film – Chikagomassakern – som man klippt in som om vi inte skulle märka någon skillnad.

Som Al Gazzara skulle säga: Whuyakidme? Jazzhoz! Rawr!

FREDRIK FYHR


1975 USA 101 min. färg/35mm/1.85:1. R: Steve Carver. S: Ben Gazzara, Harry Guardino, Susan Blakely, Sylvester Stallone, John Cassavetes, Frank Campanella, John Orchard, Carmen Argenziano, George Chandler, John Davis Chandler, Royal Dano, Joe De Nicola, Angelo Grisanti, Peter Maloney, Dick Miller, Robert Phillips, Martin Kove, Mario Gallo, George Milan, Russ Marin, Tony Giorgio, John Martino, Bert Conway, Don Pulford, Pamela Toll, Eugenia Stewart, Lawrence Hagen, Tom Cook, Vincent Barbi, Tina Scala, James V. Christy, Jack Ackerman, Ralph James, Carmen Filpi, Jim Galante, John Howard, Beach Dickerson, Chuck Traynor, James R. Sweeney, George Engelson, Jack O’Leary, Ben Marino.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *