Funny People Àr en av de ledsnaste komedier jag nÄgonsin sett. Att se den Àr lite som att se en djupt olycklig person le och försöka hÄlla gott mod. Artighetsfraser och sociala koder kan fÄ samtalet att gÄ vidare smÀrtfritt, eller kanske rÀttare sagt bedövat, men det finns hela tiden nÄgon annan kÀnsla dÀr under; nÄgot bottenlöst, en sorg eller en skrÀck. Det Àr en tÀmligen djÀrv och ambitiös film, skriven och regisserad av Judd Apatow; det var bara den tredje filmen han regisserade sjÀlv, efter The 40 Year-Old Virgin (2005) och PÄ smÀllen (2007) och förmodligen representerar den nÄgon form av kreativ peak. Det mÄste vara hans mest uppriktiga och distinkta film, den som blottlÀgger smÀrtpunkterna och visar vart han Àr beredd att gÄ och vart han Àr beredd att inte gÄ. Det var inte filmen han förvÀntades göra, men kanske filmen han behövde göra, och liksom mÄnga personliga skapelser blev den bemött med förvirring av kritiker och floppade pÄ bio.

Att filmen Ă€r personlig har delvis att göra med att den handlar om komiker, och att Apatow anvĂ€nde sina egna minnen och erfarenheter för att sĂ€tta en sĂ„ realistisk prĂ€gel som möjligt pĂ„ komikernas vĂ€rld, en (tydligen) vĂ€ldigt hĂ€tsk och frĂ€tande social grupp dĂ€r konkurrens korrumperar vĂ€nskap och dĂ€r status och inflytande hela tiden dirigerar hur, och med vilka, du lever ditt liv. Men filmen har samtidigt inte sĂ„ mycket att göra med den gamla klyschan om den ledsna clownen – tanken att komiker egentligen Ă€r deprimerade nervvrak – Ă€ven om den verkar existera som en förutsĂ€ttning. Huvudpersonen George (Adam Sandler) har överlevt komikernas vĂ€rld för att komma till toppen; han Ă€r nu ett alter-ego till Sandler, en rik och berömd komiker som alla i branschen ser upp till och som alla i hela vĂ€rlden kĂ€nner igen.

NĂ„, sĂ„ visar det sig att George har leukemi; han kommer troligen snart att dö. Vi vet inte exakt hur han mĂ„r innan beskedet, men efter det sjunker han in i apati och depression. PĂ„ mĂ„fĂ„ blir han kompis med Ira (Seth Rogen) en högst ofĂ€rdig och medioker komiker lĂ€ngst ner i nĂ€ringskedjan, och han gör honom till hans assistent. Vad som följer Ă€r skenbart en slags ”hang out-movie”, dĂ€r Ira bekantar sig med Georges vĂ€rld av flĂ€rd och apati. George öppnar sig mer och mer för omvĂ€rlden om sin sjukdom, tycks bli mer och mer positivt instĂ€lld till livet, försonas med ett gammalt ex (Leslie Mann) som uppenbarligen Ă€r ”the one that got away” för honom. En slags twist sĂ€tter sedan allt pĂ„ sin spets, och det visar sig att George kanske mĂ„tt som bĂ€st nĂ€r han mĂ„tt som sĂ€mst.

Men det Ă€r inte en film som beskrivs bĂ€st genom sin handling utan genom slutsatserna man kan dra av hur mĂ€nniskorna i filmen beter sig mot varandra. Det Funny People gör sĂ„ bra, och med en mĂ€rklig subtilitet, Ă€r att den sĂ€tter fingret pĂ„ hur svĂ„rt det Ă€r för mĂ€nniskor (sĂ€rskilt de som Ă€r yrkesverksamma i branscher dĂ€r vassa armbĂ„gar alltid krĂ€vs) att existera tillsammans utan att ha en mask att inte tappa, eller en hĂ„llhake att ha pĂ„ en annan. MĂ€nniskorna i den hĂ€r filmen Ă€r akut medvetna om vilken status de har i förhĂ„llande till varandra och de kan bara engagera sig för varandra i förhĂ„llande till hur de framstĂ€ller sig. Ira har till exempel ett par rumskompisar – Leo (Jonah Hill) och Mark (Jason Schwartzman) – och de har inte en enda scen ihop som inte handlar om karriĂ€ren; Mark definieras som en himbo som blivit smĂ„kĂ€nd i en sitcom och nu rĂ€nner efter kĂ€ndisar, medan Leo kĂ€mpar med sitt material och inte kan förstĂ„ hur det kommer sig att en sĂ„dan som George vill ha med Ira att göra. ”Varför var det inte jag”-visan spelas.

Vi kan notera ett par saker under filmens gÄng. Medan Ira Àr med George blir hans material bÀttre och hans karriÀr som komiker gÄr uppÄt. George hjÀlper honom inte med materialet, sÄ vi kan inte sÀga sÀkert vart Iras framgÄngar kommer ifrÄn. DÀremot förÀndras hans relation till Leo och Mark inte alls under filmens gÄng. De förblir fast i ett limbo av missunnsamhet och bristande lojalitet. Vi har Laura (Leslie Mann) som gÄtt vidare med sitt liv och har tvÄ barn med en ny man, men nÀr hon fÄr veta att George Àr dödligt sjuk tycks hon falla för honom igen, konstatera att han Àr den hon alltid Àlskat och att hur stabilt och rimligt hennes nya liv Àn Àr kan det inte bli samma sak, som att det Àr nÄgot som alltid och för evigt kommer ha gÄtt förlorat. Men om det skulle visa sig att George blir bÀttre, skulle hon vÀlja bort sin familj för honom?

I en film som handlar om hur vi framstĂ€ller oss, och hur vi ser pĂ„ varandra, Ă€r den berömde George sĂ„klart mittpunkten. Filmens lĂ€rdom Ă€r att om vi klĂ€nger oss fast vid mĂ€nniskor vi idealiserar, eller till och med Ă€lskar, sĂ„ kanske vi försummar oss sjĂ€lva och Ă„stadkommer noll för vĂ„rt eget vĂ€lbefinnande. Ira blir den bekante ”sidekicken”, idealassistenten, en person som hĂ€nger sig helt Ă„t George eftersom han Ă€r personen han sjĂ€lv önskar att han var frĂ„n början. Det bor mĂ„nga sĂ„dana illusioner i andra mĂ€nniskor. Vi kan rentav anvĂ€nda oss av andra mĂ€nniskor för att komma bort frĂ„n oss sjĂ€lva. Kanske vi Ă€r rĂ€dda för att ta ansvar för vĂ„r egen lycka, kanske vi Ă€r rĂ€dda för att stĂ„ ensamma och inse att livet kanske inte har nĂ„gon större mening.

Nietzsches berömda avgrund finns i hjÀrtat av Funny People, en tomhet ovan vilken Apatow hela tiden vaggar mellan lycka och förtvivlan. Det ser ut som en feel good, och den hankar sig fram pÄ vissa av Apatows igenkÀnnbara lustigheter, men ser man efter lite noggrannare sÄ kan man se att alla karaktÀrer slutar pÄ öppna, ofullbordade tillstÄnd. De kommer inte i land med sina mÄl, för nÄgra mÄl kan inte definieras. Livet Àr för öppet.

Som regissör klagar man ofta pĂ„ att Apatow drar ut pĂ„ sina filmer och Ă€r för lĂ„ngrandig, men detta Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis en kategorisk brist. Hans ansprĂ„kslösa och konstlösa stil tycker jag Ă€r helt perfekt för Funny People, som hade kollapsat i pretention om Apatow faktiskt försökt berĂ€tta om depression pĂ„ nĂ„got mer konkret sĂ€tt. Kanske Apatow sjĂ€lv ligger för nĂ€ra Ă€mnet för att riktigt vĂ„ga gĂ„ in pĂ„ det. Kanske han hade gjort kardinalsynden – att skriva terapi istĂ€llet för dramatik – om han inte försökt hĂ„lla nĂ„gon slags komedigeist uppe. Resultatet blir en ambivalent och nervös film, driven av en paranoid och olustig kĂ€nsla av att manusförfattaren försöker komma undan sin egen skrĂ€ck. Men jag tycker om hur Apatow breder ut sig sjĂ€lv, tar det utrymme han behöver för att kĂ€nna sig bekvĂ€m med det han försöker fĂ„ sagt. Han blir orolig av ensamhet, vill befolka scenerna, lĂ„ta filmen bli hans eget vardagsrum. KĂ€ndisar ur komedivĂ€rlden kommer och gĂ„r – plus en och annan Eminem – sĂ„ att det hela tiden finns nĂ„gon dĂ€r som kan betrakta och tilltala en annan. Ingen kommer undan den sociala blicken i Apatows filmer, sĂ€rskilt inte i Funny People. Alla mĂ„ste hela tiden framstĂ€lla sig, och försvara sig, inför andra. Det Ă€r klaustrofobiskt och paranoiaframkallande, men ocskĂ„ drivet av en Ă€nnu större skrĂ€ck för ensamhet.

Detta dödlĂ€ge tycks inte kunna lösas. Jag kan tolka det för dramatiskt kanske, men i mina ögon verkar Funny People vara ett enda stort rop pĂ„ hjĂ€lp frĂ„n sin upphovsman. Det finns en scen dĂ€r George lyssnar pĂ„ en ledsen sĂ„ng, inser att han lĂ„ter den komma honom in pĂ„ skinnet; han mĂ„ste lĂ€mna rummet med taggarna utĂ„t, tydligt signalerandes att det finns ett rum inuti honom (och förslagsvis inuti Apatow ocksĂ„) som ingen nĂ„gonsin kommer ha tillgĂ„ng till, inte minst eftersom han sjĂ€lv inte vill gĂ„ dit. Stunden symboliserar grĂ€nsen för filmens emotionella djup. GĂ„r vi lĂ€ngre Ă€n sĂ„ finns verkligen ingenting roligt kvar. Apatow mĂ„ste stanna kvar pĂ„ den fragila ”hey what’s up”-nivĂ„n av vardagslunkig uppriktighet. Det gör Funny People till en paranoid och vĂ€ldigt olustig film, dĂ€r en axelrycksjargong hĂ„ller dramat borta medan uppenbar smĂ€rta samtidigt solkar ner komedin. Det Ă€r sĂ€reget och fascinerande och för min egen del ganska drabbande.

FREDRIK FYHR


2009 USA 146 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Judd Apatow. S: Adam Sandler, Seth Rogen, Leslie Mann, Eric Bana, Jonah Hill, Jason Schwartzman, Aubrey Plaza, Maude Apatow, Iris Apatow, RZA, Aziz Ansari, Torsten Voges, Allan Wasserman, Rod Man, Wayne Federman, Mike O’Connell, James Taylor, Nicole Parker, Nydia McFadden, Andy Dick, Charles Fleischer, Nicol Paone, George Coe, Budd Friedman, Monty Hoffman, Carol Leifer, Paul Reiser, Mark Schiff, George Wallace, Norm MacDonald, Dave Attell, Sarah Silverman, Bryan Batt, Maggie Siff, Eminem, Ray Romano, Jon Brion, Sebastian Steinberg, James Gadson, Tonita Castro, Carlos Andrade, Steve Bannons, Justin Long.