NĂ€r man pratar om filmhistoriens bĂ€sta Ă„r sĂ„ nĂ€mner man knappast 2002 i första taget. ÄndĂ„ kan det vara mitt favoritĂ„r. Inget annat Ă„r sĂ„g ut som 2002, sĂ€rskilt inte i Hollywood. Filmer var vita, blĂ„, svarta och gröna, urblekta i den bleach bypass-process som regerade detta Ă„r för att aldrig riktigt komma tillbaka. Det var som att hela 2002 behövde denna blĂ„grĂ„, svartvita, stĂ„lsilvriga stil. Som att Hollywood behövde ta ut en baksmĂ€lla och den fick ske detta Ă„r; drömmaskinen, som alltid hade perfekt koll pĂ„ hur vĂ€rlden sĂ„g ut och vad publiken begĂ€rde, var trasig.

Det finns ett dödlĂ€ge i 2002 som kanske bĂ€st exemplifieras i Time Machine, dĂ€r Guy Pearce spelar vetenskapsmannen som inser att han inte kan förĂ€ndra det förflutna, inte fĂ„ bort sitt trauma; oavsett hur mĂ„nga gĂ„nger han reser tillbaka i tiden kommer hans fagra fĂ€stmö att dödas, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. Det tycks vara ödet. Det fĂ„r ingen förklaring. Tragedier sker och detta faktum att de skett Ă€r nĂ„got som mĂ„ste levas med. ”Everything is everything, but you’re missing” som Bruce Springsteen sjöng pĂ„ det sorgfulla ”The Rising”-albumet, detta onĂ„dens Ă„r.

PĂ„ filmaffischen kunde man lĂ€sa: ”Where would you go?”

Ytterligare tecken pÄ förvirring. Vad spelar det för roll vart jag tar vÀgen, om baby ÀndÄ Àr död?

Visst behövde Time Machine lanseras med nĂ„got slags löfte om spĂ€nning, men Ă€ndĂ„. Bara nĂ„gra Ă„r tidigare, nĂ€r millenniet var pĂ„ vĂ€g, verkade det som att hela vĂ€rlden gick i rymdsilver och ufo-lĂ€ngtan; Ă„r 2000 var allt sĂ„ vitt och grĂ„tt och silverblĂ„tt att Eurovision sĂ„g ut som ett avsnitt av ”Star Trek” nĂ€r det gick av stapeln i Globen. Sedan kom en fatigue, ett par science fiction-filmer floppade, och man började fundera pĂ„ om millenniumflugan surrat ivĂ€g. Sedan flög tvĂ„ flygplan in i World Trade Center. Nuet blev plötsligt vĂ€ldigt mycket nu. NĂ€r röken vĂ€l lagt sig riktade USA sina svenska bazookas mot framtiden, som plötsligt inte alls verkade sĂ„ lattjo lĂ€ngre.

SÄ nÀr Time Machine kom, vÄren 2002, var det sÄklart en legitim frÄga att stÀlla sig vad för nytta vi ska ha av att se en Guy Pearce (castad som om de inte hade rÄd med Johnny Depp) resa i tiden. Jag utgÄr frÄn att manuset sÄg annorlunda ut frÄn början. Det krediteras inte bara som byggd pÄ H.G. Wells klassiska bok utan Àven pÄ manuset frÄn filmen frÄn 1960 med Rod Taylor. Taylor, mest kÀnd frÄn FÄglarna, var dÀr den robuste matinéhjÀlten som fick fly de apliknande molockerna som sprider tyranni hundratusentals Är in i framtiden. Fröet som Àven lÄg till grund för Apornas planet. Varför nyinspelningen av Tidsmaskinen, ack, pÄminner en hel del om nyinspelningen som Tim Burton gjorde av Charlton Heston-klassikern.

Burtons apfilm var en katastrof, men blev en stor succé. Min tes Àr att man ville mjölka den succén genom att göra ytterligare ett stycke gyttjefantasy. Industrispionage mÄste ocksÄ ha skett, för de onda molockerna hÀnger i industriella grottmiljöer som Àr plankade direkt frÄn Mordor, ungefÀr som att sketcher lÀckt frÄn Peter Jacksons kontor. Man kan tycka extra synd om Jeremy Irons hÀr, som Àr sminkad till likblek vampyr i rollen som molockernas onda ledare. Det ser ut som att han blivit castad till en Anne Rice-filmatisering men vandrat in i fel film men funnit att replikerna han lÀrt sig till Underworld fungerar lika bra hÀr.

Efter elfte september mĂ„ste man dock gĂ„tt tillbaka till skrivbordet för att operera in lite ny tematik. (Det Ă€r mycket möjligt att detta gjordes över huvudet pĂ„ John Logan, den skicklige hantverkare som krediteras som manusförfattare). Det Ă€r symptomatiskt för Hollywoodfilmer efter elfte september att de börjar handla om attacker mot familjen och förlusten av familjemedlemmar – ett trauma som aldrig riktigt införlivats i amerikansk film pĂ„ samma sĂ€tt som det börjar göra hĂ€r – sÄ Time Machine börjar med en sidointrig dĂ€r Pearces fĂ€stmö mördas. Anledningen till att han överhuvudtaget bygger tidsmaskinen Ă€r för att rĂ€dda hennes liv. Men nĂ€r han gör det visar det sig att hon dör Ă€ndĂ„, i en annan olycka, som om ödet helt enkelt inte kan förĂ€ndras.

Att detta inte förklaras mer ingÄende, och att det inte riktigt knyts ihop i slutet, föreslÄr att det helt enkelt planterats för att skapa en film som pÄ nÄgon intuitiv nivÄ Àr mer medveten om den massiva symboliska förlust som skett i New York. DÀrefter kommer det kanske inte heller som en chock att de onda molockerna Àr fula, skoningslösa monster, som barbariskt hÀrjar runt och skövlar liv hos det automatiskt Pocahontas-doftande eloi-folket. Vi behöver ju som bekant ett fiendemonster i ett avlÀgset land av försvarslösa infödingar som mÄste rÀddas. Monstret skulle absolut heta Osama bin Ladin, men hade sÄklart lika gÀrna hetat Columbus.

FREDRIK FYHR


The Time Machine. 2002 USA/FÖRENADE ARABEMIRATEN 96 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Guy Pearce, Samantha Mumba, Orlando Jones, Mark Addy, Jeremy Irons, Sienna Guillory, Phyllinda Law, Alan Young, Omero Mumba, Yancey Arias, Laura Kirk, Josh Stamberg, Myndy Crist, Connie Ray, Peter Karika, John W. Momrow, Max Baker.