Det fanns en tid då filmer som Chicago var nästan allt Hollywood gick ut på. Tider som 1934, när Wiliam Powell dansade runt en stor gräddtårta i Den store Ziegfeld. Eller tider som 1954 när Gene Kelly dansade i regnet. Till och med tider som 1958 då Maurice Chevalier sjöng om små söta flickor – alldeles utan att det var något konstigt med det (eller?) – i Gigi. Man kan till och med säga att det fanns så pass långt gånga tider som 1968, då Oliver! vann Oscar för bästa film.

Det gjorde, händelsevis, alla de tidigare nämnda filmerna också. Säga vad man vill om Oscarsvinnare, de kommer åtminstone alltid vara det. År efter år kommer den ena efter den andra komma på idén med ett eller två Oscarsrace. Fler människor än nödvändigt har vid det här laget sett Broadways melodi, därmed. Kanske det gällde för Oscarsjuryn också när de gav guldgubben till Chicago, framför filmer som Timmarna, Gangs of New York och The Pianist. Var de filmerna bättre? Kanske det! Men de skrek inte ”Oscars!” på samma sätt. Chicago kom i princip med VIP-biljett; så här såg Hollywoodfilmer ut en gång i tiden, och med tanke på hur välgjort man nu skorvat ihop filmen så hade nog många – såväl tekniska arbetare som auteurer, gamla i gemet och nya – svårt att motstå den. Ibland är hemmakärlek den sannaste kärleken.

Det är också lätt att glömma hur fantastiskt välgjord Chicago är. Som musikal betraktad är den så benhårt klassisk, från hantverket i scenografin och kostym till hängivenheten till förlagan; detta är inte en film som bemödar sig med speciellt många dialogscener. Det är en skutt- spex och tjut-film med glitter och hatt. Det är inte en film som är på väg någonstans; den liksom bara glider fram, som på ett hav av grädde och strössel. Man får ge den allt eller inget. Man är fången i den och man kommer inte ut ur den förrän den behagar sluta. Man må tycka si eller så om den – jag kan faktiskt inte tänka mig att många andra än just musikalfans tycker den är så himla kul – men det går inte att förneka att den är vad den är till 100%.

Det är en film gjord med kärlek, helt enkelt, och det är därför helt ovidkommande att den, som ren produkt, är en spin-off på Moulin Rouge året innan. Producenten var Broadwaymannen Martin Richards, som för all del kan ha velat göra Chicago ända sedan Bob Fosse gjorde originaluppsättningen på 70-talet (showens cyniska tematik gick tydligen inte hem, och musikalen floppade när det begav sig). Mer troligt är dock att bröderna Weinstein flög ut från Cannes-premiären av Moulin Rouge och gav sig ut på jakt efter en motsvarande produkt. Vi ska komma ihåg att det var en särskilt svajig tid för filmbolagen; efter 11 september var man inte helt säker (än) på vad för filmer som var rätt att erbjuda. Men Moulin Rouge satt som en smäck och i samma stund tror jag det gick upp för alla som hade ett kort med i leken att ett par saker åtminstone skulle få hjulen att snurra. De sakerna var saker som eskapism, nostalgi, färg och flärd, pråliga kostymer, stora känslor och musik med stort M. När Eminem dessutom vann en Oscar detta år, för titelspåret till 8 Mile, då stod det plötsligt klart att musikalen var återupplivad! Den skulle också fortsätta, om än så bara som i filmer som Mamma Mia och Walking on Sunshine. Tja… vad ska man säga? Saker är inte alltid som de borde vara.

Däremot tål det att upprepas vilken robust film Chicago ändå är. Det tog ett redigt halvår att spela in filmen och därefter spenderades lång tid i studion för att mejsla fram övertygande eskapism. Man har vad mig beträffat lyckats. När man börjar se den här filmen kan man nästan känna ljusen dämpas och showen börja. Man liksom dyker in. Musiknumren är filmade i princip som om de sker på en scen, vilket särskilt år 2021 gör att man ibland får för sig att man tittar på en streamad livekonsert (en estetik som ingen år 2002 såklart visste att de närmade sig) men däremellan klipper vi till brottstycken av drama; halva eller tre fjärdedelars montage; någon slags fiktion pågår samtidigt som musiken framförs och i stället för att de går i konflikt med varandra uppstår istället en blaffig kakafoni.

Det estetiska limmet är Roxie, huvudpersonen, som drömmer sig bort – vi kan förstå det, alltså, som att de här musiknumren inte sker i ”verkligheten” utan bara i Roxies fantasi. Det ger inte sådär jättemycket till filmen, annat än en vemodig underton som inte riktigt känns relevant (spoiler alert, men det slutar inte olyckligt, om du nu trodde det), men det blir ett alibi för att filmen rent estetiskt ska gå ihop. Jag måste utgå ifrån att man inspirerats av Lars von Triers Dancer in the Dark (2000), där den spröda Björk såg sitt liv i musikalnummer. Återigen visar en Hollywoodfilm att Hollywood är immun mot satir.

Men samtidigt är lånet från Lars Von Trier inte helt irrelevant, oavsett om det varit medvetet eller ej. Det avslöjar nivån med vilken man ändå arbetat på när man tänkt igenom filmen, som lika gärna hade kunnat vara en till musikal i mängden. När allt kommer omkring tycker jag inte ens att Chicago är en överdrivet ”enkel” film utan tvärtom ganska nischad och dryg. En anledning är att det är mer sällsynt än man tror med en så här pass Broadwaytrogen musikal; hela filmen är i princip vaudeville. Oerhört välgjord vaudeville, ska sägas; numret där Richard Gere använder Renée Zellweger som nickedocka, det centrala ”He Had it Coming”-numret, John C. Reillys i princip perfekta ”Mr. Cellophane”. Men, ja, inte kommer det spela någon roll för den som tycker att musiken helt enkelt låter som ett tjatigt, omelodiskt malande upp och ner genom skalorna, om och om igen.

En annan anledning till att filmen kan vara kärvare än man kanske tror är karaktärerna, som alla är ytliga, manipulativa egoister. Vår huvudperson Roxie (Zellweger), medelmåttan som vill bli känd för att vara känd, är visserligen en figur á la 2002, mycket noga pitchad för en samtid regerad av dokusåpor, men hon är såklart inte väsensskild från en influencer-wannabe år 2021. Inte är hon för den delen annorlunda än starlets från forna tider – från Bubbles i Arzners Det går som en dans till Lina Lamont i Singin’ in the Rain.

Det intressanta med Chicago är att Roxie är vår hjältinna. Här kommer Fosses omtalade ”cynism” in i bilden, för han har inte haft för avsikt att göra någon rosenkindad Askungesaga här. Roxie är direkt osympatisk, en antihjälte på jakt efter framgång som (det står klart från början) hon aldrig förtjänat. Den lilla story som finns – låt oss kalla det en situation, för det är ett bättre ord – går ut på att Roxie haft ihjäl en älskare och hamnar i fängelse, i väntan på snaran. Hela filmen går ut på att hon ska komma loss från straffet. Hon använder uppståndelsen kring mordet för att bli känd, för det är allt – allt – hon vill. Detta är inte en karaktär som utvecklas enligt någon prydlig manuskurva. Roxie är och förblir en ytlig diva som bara vill ha uppmärksamhet, trots att hon inte är så begåvad. Hennes stjärnadvokat (Richard Gere) är och förblir en korrupt djävul som skipar orättvisa med ett leende på läpparna. I en typisk film skulle det sluta med att Roxie blir vän med sin rival (Catherine Zeta-Jones) och de hittar lyckan tillsammans. Men de förblir fiender och deras dubbelakt är bara ren business.

Man kan undra om Fosse kände hatkärlek för showbusiness eller bara hat, eller om hatet var kärleken. Var det här ett glädjeskratt åt den bransch han var del av eller något slags rop på hjälp?

Han har ingenting till övers, hur som helst, för den nakna och sanna människan. Yta och tillgjordhet är det som ger värde. Alla som är ärliga och känsliga går det dåligt för. De som klarar sig bäst i filmen är de som ljuger; alla typer av sanningar står som antiteser till vad filmen är ute efter. Man får faktiskt leta länge efter en annan Oscarsvinnare där alla karaktärer oavbrutet ljuger och kommer undan med mord. ”He Had it Coming!” må låta som en kul bit feministisk burlesque – och det är det också – men det är också ett nummer som hånskrattar åt sanningen och upprätthåller showbusiness som en värld som står över lagen (dessutom verkar var och varannan kvinna ha ihjäl sin man i den här filmen så det bör kanske heller inte tolkas som mycket mer än ett skämt i mängden).

Man kan faktiskt gott och väl se en otroligt brutal och närapå ondskefull livsåskådning manifestad mitt i den här filmen – budskapet tycks vara att alla vill bli kända men att de flesta som försöker är bara patetiska eftersom allt ändå bara handlar om makt och kontakter. Den som ljuger bäst kan få mest framgång; det kostar blod, svett och tårar men inte för att du har talang eller inte. Sådant fixas genom uppståndelse, riggat genom de vanliga kanalerna. Om du bara står där som dig själv och säger som det är, då har du inte fattat någonting; då är du bara en av denna världens alla John C. Reillys, en Mr. Cellophane.

Harvey Weinstein, som sagt filmens agitator, kan bara ha hållit med; om inte Fosse gottade sig i den här musikalens bittra solk så gjorde garanterat han det.

FREDRIK FYHR


2002 USA 113 min. färg/35mm/1.85:1. R: Rob Marshall. S: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, Queen Latifah, John C. Reilly, Taye Diggs, Colm Feore, Christine Baranski, Dominic West, Mya, Deirdre Goodwin, Lucy Liu, Ekaterina Chtchelkanova, Denise Faye, Susan Miniser.