—————————-

Programförklaring

Videosöndag är en filmblogg tänkt att leverera ambitiös filmkritik i traditionen av den gyllene erans filmkritiker som Robin Wood, Andrew Sarris, Pauline Kael, Gene Siskel och Roger Ebert, Jonathan Rosenbaum, J. Hoberman, Richard Corliss, Tony Macklin etc. – Recensionerna fungerar lika mycket som konsumentupplysning som de fungerar som idé- och kritikessäer med en stark personlig prägel från författaren. Ingen film är för låg eller för hög för att recenseras och det finns ingen begränsning i längd eller vidd. Kritiken bygger på kunskap, riktiga resonemang och verklig analys. Varje recension syftar till att bedöma om en film är bra (lyckad) eller dålig (misslyckad). Varför, och på vilket sätt, ska alltid framgå i recensionen.

Videosöndag är politiskt obunden och strävar efter att recensera film för filmens skull, i en idéhistorisk och kulturkritisk kontext, med ett starkt fokus på filmernas tekniska innehåll (snarare än mottagarens “smak”). Texterna är inte akademiskt orienterade, men inte heller är de lägsta tänkbara konsumentupplysning eller popkulturkåseri. Att läsa och skriva filmkritik är att delta i ett kulturellt samtal. Film kan kommunicera stora upplevelser, djupa sanningar men film kan även vara underhållande skräp. Videosöndag sysslar inte med smaksnobbism, trendbedömningar eller politiska övertolkningar och ultrasubjektiva domar. Det som analyseras i en recension på Videosöndag är kvalitet, i relation till genre eller konstnärlig ambition, och ingen typ av film är kategoriskt “fel”. Cinefilin, den villkorslösa och evigt hungriga kärleken till filmmediet, är den grundläggande inställningen som texterna skrivs på.

Förutom recensioner pågår även ett kontinuerligt arbete att skriva om film; filmteknik, filmhistoria, regissörer, nyaktuella gamla filmer, klassiker och mästerverk samt diverse filmrelaterade ämnen lyfts upp veckovis.

 

Betyg

Videosöndag strävar efter objektiva omdömen av relativa åsikter. En film är antingen bra, godkänd eller dålig i relation till sina ambitioner. Omdömena utgår i regel från filmernas innehåll, dvs deras tekniska och konstnärliga kvalitéer (i relation till genre och dylikt), vad de haft för mål och ambitioner, hur väl de ambitionerna lyckats och om de varit värda besväret. Författarens intryck, smak, och andra mer emotionella och subjektiva åsikter kan framgå i själva texten men påverkar inte betyget. Den ena typen av film är inte bättre än den andra, inte heller den ena eller andra stilen, skådespelaren, genren etc; det existerar inga generalfel eller generalrätt. En film har bara sig själv att leva upp till, och det som bedöms är den enskilda filmens struktur, sammanhang och funktion.

Eller, kort och gott: Den som tänker med smaken tänker med baken.

Betyg sätts i fyrstjärnssystem, det system som känns som mest tillfredsställande och ger mest utrymme för objektiv bedömning. Omdömena är som följer:

 

skullandcrossbones Noll stjärnor=Varningsmärke. När det rör sig om “icke-filmer”, gjorda enbart för att lura åskådaren, tjäna pengar eller något annat sjaskigt, gjord helt utan någon som helst ambition. Ytterst få filmer är dock så här dåliga (och om de är det så är de oftast inte värda en recension).

mini05starrating Sämsta tänkbara film, i alla avseenden misslyckad. En halv stjärna för att skilja den från dödskallen.

mini1star Helt dålig film. Misslyckad och feltänkt, likt ett korthus som helt rasat ihop; kan på sin höjd vara tekniskt kompetent i något enstaka avseende.

mini15star Under medel, dvs. dålig film; kan ha intressanta idéer men misslyckas med att utföra dem, eller är på andra sätt otillräcklig och/eller förstörd av slump, felberäkning eller bara talanglöshet.

mini2star Medel. Ground zero. Varken bu eller bä. I allmänhet där en film stannar om den har nog med teknisk kompetens för att vara en godkänd bedrift, men inte kreativitet eller ambition nog att överraska eller göra något intressant.

mini25star Över medel. Kanske inte helt lyckad, men skiljer sig ändå tydligt från dåliga eller mediokra filmer. Oftast en film som är misslyckad som helhet men som samtidigt har nog med enskilda intressanta kvalitéer värda att uppmärksamma. Också det mest subjektiva omdömet; en recension är ju alltid subjektiv, men av alla betyg är detta det största tecknet på att en film kan ha en helt annan effekt på en annan åskådare än kritikern i fråga.

mini3star Bra film, som är välgjord och lyckas med sitt mål. Rekommendationen är dock generell och ofta måste genren tas i åtanke.

mini35star Mycket bra film, med särskilda, originella kvalitéer genomförda på ett lyckat sätt. En film som troligen är sevärd för alla människor, oavsett “smak” (om inte det motsatta på ett uppenbart sätt gäller). Ungefär så  bra som filmer i allmänhet blir.

mini4star En fulländad och unik film, värdig av titeln “mästerverk”, och något vi kan prata om många år framöver.

 

Skribenter

I dagsläget är Videosöndag en enmansarmé ledd av undertecknad, men gästskribenter förekommer och arbetet att expandera sidan pågår ständigt. Alla som känner sig manade att skriva för Videosöndag är välkomna att göra det. Att göra Videosöndag till en plattform för riktig filmkritik på svenska är mitt mål, och alla vägar som bär dit är de rätta.

 

FREDRIK FYHR

Filmvetare och sporadisk frilansskribent.

 

*

KONTAKT

 

Mail: carlfredrikfyhr[a]gmail.com

Facebook: Videosöndag. – På Facebook-sidan finns även information om framtida recensioner, mm.

Twitter: Videosöndag.

Visa / dölj kommentarer (5)

5 tankar om “

  1. För det första. Tack för en väldigt intressant och lärorik sajt. Du skriver väl, för att uttrycka det milt. För det andra. Jag vill att du ger Manchester by the Sea epitetet Mästerverk. Jag såg den igår och blev helt betagen. Jag kan inte släppa den. Jag vill inte släppa den. Jag har sällan eller aldrig sett en så rakt igenom välspelad film. Det enda jag inte riktigt kan köpa är olikheten utseendemässigt mellan Patrick som barn och som tonåring. Men det är en petitess i sammanhanget. Måste sluta nu. Har massor av recensioner kvar att läsa.

  2. Hej,

    det är en väldigt ambitiös programförklaring du har. När jag läser dina tankar kring Sameblod så känner jag inte igen mig. Förstår inte din metod riktigt, förstår inte hur du kan dra dessa slutsatser och fr a saknar jag en en idé om filmens relevans.

    Eftersom jag har jobbat en del i den här kontexten så kan jag se att Sameblod lyckas extremt väl. För mig – och uppenbarligen merparten av världen kritiker så funkar den fantastiskt bra. Men du tycker den lider av tekniska brister och dåligt spel vilket implicerar dålig personregi. Hur kommer du fram till den slutsatsen? Utifrån min förståelsehorisont så förväxlar du ditt eget subjektiva intryck (vilket är unik och din egen) med en en generellt gällande kunskap.

    Som kritiker tycker jag du måste lära dig att hålla isär det här. Sameblod är de facto välberättad utifrån sin Upphovsmans perspektiv. Det måste du acceptera, inte påstå att den ofullständigt berättad när den faktiskt inte är det. Sen kan du ha väldigt goda poänger i dina observationer. Argumentera för de då och strö inte generella åsikter på det här sättet. Det är slår bara tillbaks på dig själv.

    Såvitt jag kan se har du missat vad jag – och detta är min subjektiva upplevelse – ser filmens stora kvalitet. Den gestaltar lika mycket vårt majoritets-samhälles förtryckarmekanismer (som vi med rätta skall skuldbelägga oss med) med den mekanismer som råder inom minoritetsgruppen. Eftersom jag bott och arbetat med Samer känner jag igen det i det samiska… men det gäller ju såklart likadant i alla dessa grupperingar som finns i dagens etnifierade samhälle.

    Sameblods är ett konstverk som verkar i en kontext som gör en bra film till både angelägen och med stor poäng. Det är svårt att förstå i den konsumentupplysning som du kallar det.
    Med vänlig hälsning,
    Leif Mohlin

    • Hej Leif. Det finns egentligen inga skygglappar här, det är definitivt i manus och regi jag tycker att Sameblod har brister, medan allt annat i den är bra (vackert foto t.ex) eller åtminstone inte dåligt (skådespeleriet har jag inte sagt något direkt ont om). Det har jag också uttryckt i recensionen, och jag har gett exempel på specifika scener, klipp mellan scener, centrala punkter i manuset och argumenterat för att här finns ett mönster av ofärdighet, en vilja att hoppa över eller komma förbi saker som världbygge, tematik och konflikt. Det hade inte varit något problem om filmen fann ett sätt att göra angelägenheten till sin, genom något spännande originellt berättargrepp, men filmens struktur och berättarstrategi förhåller sig fortfarande helt konventionell, med en klassisk prolog/epilog-inramning som föreslår att vi ska komma fram till en förklaring till vart vi är i början – men rent krasst kan vi konstatera att den gamla kvinnan skulle kunna vara en helt annan person än flickan i grunddelen av berättelsen. Filmen är helt enkelt inte speciellt noggrant gjord.

      Angående hur jag tänker, eftersom du undrar. Jag försöker att hålla mig till en formalistisk approach (“det som bedöms är den enskilda filmens struktur, sammanhang och funktion”) vilket betyder att jag bara kan vända mig till det som faktiskt är i filmen, inte det som är “utanför”, för att bedöma den. Kriteriet för att en film ska vara bra, för mig, är att den bildar en helhet där alla komponenterna går ihop med varandra. Om något händer (eller INTE händer) i scen 1 så ska scen 2 ha det i åtanke.

      Just saker som “relevans”, som ordet du nämner, eller att filmen “verkar i en kontext som gör en bra film till både angelägen och med stor poäng”, är väldigt svåra påståenden. Vad betyder det rent praktiskt? Du säger att filmen gestaltar “vårt majoritets-samhälles förtryckarmekanismer” med “mekanismer som råder inom minoritetsgrupper”. Hur, när? Och hur bra gör den det? Jag identifierar ett par scener, och de är på det stora hela rätt övertydliga och utan djup.

      Frågan om ideologiska tolkningar av film är en fråga i sig. Utifrån den formalistiska approachen blir de oftast svåra att ha att göra med. Jag citerar gärna David Bordwell, som förmodligen är den som kan lära oss mest om att studera film (min översättning, ur senaste upplagan av hans lärobok “Film Art”, s.60-61):

      “Det är möjligt att förstå en films explicita eller implicita meningar som bärandes spår av särskilda sociala värderingar. Vi kan kalla detta för en symptomatisk mening, och de värderingar vi hittar kan vi kalla för social ideologi — Symptomatiska läsningar påminner oss att alla typer av meningar i stort är sociala fenomen. Många meningar i filmer är i grunden ideologiska; dvs, de härrör ur system om kulturellt specifika uppfattningar om världen. Religiös tro, politiska åsikter, föreställningar om ras eller kön eller klass, till och med våra mest djuprotade idéer om livets värden – alla dessa saker skapar vår ideologiska referensfram. Vi frestas till att tro att våra åsikter är de bästa förklaringarna till hur världen ser ut. – – Filmer kan, liksom alla konstformer, studeras för symptomatiska meningar. Men det är återigen viktigt att påpeka att den abstrakta och generella karaktären av sådana läsningar kan leda oss iväg från filmens konkreta form. [Vi] bör grunda våra läsningar på filmens specifika aspekter. En film återskapar ideologisk mening genom sin form. – En film har mening för att vi ger den mening. Ibland leder oss filmskaparen mot vissa tolkningar, ibland hittar vi meningar som filmskaparen inte tänkt sig. Om vi engagerar oss för en film söker vi referentiella, explicita, implicita och symptomatiska meningar. Men en film är en film, inte en samling teman. Filmskaparen som vill göra ett generellt statement eller föreslå implicita meningar måste fortfarande formulera detta i filmen i konkreta termer, genom särskilda val rörande form och stil. När vi ser på en film bör vi hålla samma balans i åtanke, och inte låta vårt behov av större meningar väga tyngre än vårt fokus på filmen som en dynamisk helhet”

      Slutligen har jag ingen aning om huruvida filmen är “välberättad utifrån sin Upphovsmans perspektiv” eftersom jag inte kan läsa tankar. Den är inte speciellt välberättad utifrån de slutsatser man kan dra av en rimlig formell analys. Däremot har jag varit noga med att poängtera att vissa delar av filmen är mycket bra, fastän den inte riktigt fungerar som en helhet; det stämmer överens med betyget “över medel”, vilket också signalerar (som på den här sidan poängteras) att vi rör oss i en viss subjektiv gråzon, och att många säkert skulle tycka om filmen mer än vad jag gör.

      Filmen är, som produkt, “angelägen och med stor poäng”, om man menar att alla skildringar av samer per definition är angelägna och med stor poäng. Den idén har jag också konstaterat i recensionen, och till den mån jag skriver konsumentupplysning så skriver jag om vad för säljbart koncept som en film överensstämmer med på affischstadium. Filmen i sig anstränger sig dock inte speciellt mycket för att utforska denna “angelägna kontext”. Den konstateras, och appliceras på filmen, utifrån. Den skapas rentav, av alla andra än just filmskaparna. Den kontexten ser jag därför som något av en parentes i det här fallet, eftersom den inte gör mycket väsen av sig inuti filmen och det är inuti filmerna jag rör mig (inte så mycket utanför dem).

  3. Intressant att du verkar i ett filmteoretiskt paradigm som vill bedöma konstverket som jag förstår det så objektivt som möjligt. och jag saknar dina argument för rätt svepande beteckningar kring filmens svagheter.

    en fundering. Tror du inte fattade min poäng med att historien är välberättade osv. För många av oss ser vi att ett intressant konstverk har en avsändare. I det här fallet så syftade jag på att inneboende kausaliteten funkar från scen till scen. Sen kan man fundera på vad som hänt. Men handlingens tråd flyter på. Jag vände mig emot att du ansåg att det fanns luckor. Hade jag upplevt det och som du antagit rollen som allmän uttolkare så hade jag. 1. redogjort för hur det uppenbart går att se att en obruten kausalitet 2. Tagit upp varför och hur det kommer sig att detta inte fungerar. Då hade man haft en chans att förstå vad du skriver. Nu blir det bara obegripligt för din subjektiva upplevelse skiljer sig väldigt mycket från min och i princip alla jag pratat med om filmen i Berlin och senare.

    • Nu är det nog du som är lite obegriplig, för jag förstår inte alls dina punkter här (i skrivande stund ser det ut såhär ” 1. redogjort för hur det uppenbart går att se att en obruten kausalitet 2. Tagit upp varför och hur det kommer sig att detta inte fungerar”). Jag tror heller inte att du förstått min poäng när jag pratar om luckor. Jag säger inte att filmen har logiska problem, och vi läser praktiskt taget vilka ihopklippta scener som helst “kausalt”. Det säger sig självt att “handlingens tråd flyter på”, men det är mest för att vi är vana vid att se filmer på det sättet och kan ge filmen en viss automatisk benefit of a doubt. När Kubrick klipper från benet till krigsvapnet i 2001 så är det ju också en lucka, så jag har aldrig sagt att en film måste berättas i “myrsteg”, dvs där den ena handlingen följer den andra in absurdum. Men om vi nu tar 2001 som ett exempel, så kan vi ju se att ellipserna där bildar ett mönster – dels bildar de tre delar av filmens helhet, dels har de en rytmisk poäng, dels förstärker de känslan av att göra nedslag i en kosmisk historia vilket på olika sätt arbetar för filmens diverse poänger. En film måste ta ansvar för alla sina berättargrepp, se till att de blir delar av filmens helhet på så dynamiska eller lämpliga sätt som möjligt.

      Mitt problem med Sameblod är inte bara mängden luckor utan också hur de används, att de varken bildar ett stilistiskt eller berättartekniskt mönster, och inte heller verkar de för att tydliggöra berättelsen (utan, som jag förklarat i texten, istället skapar oavsiktliga frågetecken). Vi vet i slutändan att huvudpersonen är en samisk flicka som flyr sitt hem, men jag menar att dessa luckor gör det väldigt svårt för oss att få en uppfattning om hur hon har det i sitt hem, hur hennes vardag ser ut (de enstaka scenerna är för få och övertydliga, både i framförandet, i manuset och, återigen, i relation till berättelsen som helhet), hur hon tänker, varför hon ger sig iväg, varför hon vill bli lärarinna (och vad det har att göra med hennes liv), hur resan ser ut, varför det går som det går, vad skillnaden är mellan hennes liv på den ena platsen och den andra, överhuvudtaget vart vi är på Sverigekartan eller vilket år det är – dessa är detaljer som hade gjort berättelsen mycket mer karaktäristisk och ambitiös, och i synnerhet med tanke på filmens angelägna kontext går det att vänta sig ett trovärdigt och mångfasetterat livsöde som faktiskt existerar i en trovärdig och detaljerad historisk miljö, i en intrig som gör mer än att bara gå från start till mål genom alla genvägar den kan hitta. Hade detta varit en Pippi Långstrump-film hade jag inte haft samma invändningar, men dels har denna films idé ett inneboende mandat för ett mer ambitiöst utförande, dels förutsätter intrigen fler scener än de vi får. Det avslöjas i synnerhet i saker som slutet, när tyngden och hela storyns raison d’etre läggs på en relation vi egentligen fått väldigt lite fokus på, eller på faktumet att huvudpersonen vill bli lärarinna. Jag gissar att det är för att hon har “läshuvud”, eller för att hon ser upp till lärarinnan i filmen. Om vi fått en enda scen som t.ex antyder att hon ser upp till lärarinnan i filmen, eller att hon faktiskt tycker om att läsa, eller att hon INTE gör det utan att det bara är en ursäkt för att få fly (inte minsta antydan till något av detta finns i filmen, utan de läsningarna sker helt av andra, genom att fylla i dessa luckor) så hade det varit en helt annan sak.

      Det vidare problemet är att filmen inte bara är mindre ambitiös än vad vi kan vänta oss, dessa luckor skapar också oavsiktliga frågetecken. Man kan verkligen “fundera på vad som hänt”, som du säger, tyvärr vet man ingenting alls. Inte heller är detta satt i spel av regissören, det finns inga ledtrådar eller tematiska mysterier som skulle kunna gäcka vår nyfikenhet. Dessa frågor (det finns som sagt många, men i synnerhet tänker jag på hur lite som görs vad gäller relationen mellan den gamla och den unga kvinnan, och hur funktionslös prologen och epilogen blir – det var så att säga Titanic-isberget för min del) är bara avfall efter att filmen är färdig, frågor som vi har inte för att filmen har finess utan snarare på grund av (vad som verkar vara) en laissez faire-attityd till berättandet som hantverk.

      Det säger sig självt att min kritik i det här avseendet bygger på observationer och påståenden, och kan inte sammanfattas i argument med mindre än att jag använder av konkreta exempel ur filmen som förtydligar vad jag noterat. Jag har gjort flera sådana analyser och om det verkligen intresserar dig kan jag göra en om Sameblod när den finns tillgänglig på DVD. På så sätt kan jag också bidra till dess eventuella framgångar, vilket jag förstår att du och dina Berlin-bekanta skulle bli glada över.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *