Pusher

pusher videosöndag

15starrating

Regi:  Luis Prieto

Ibland känner jag mig som en papegoja som upprepar samma saker om och om igen. Jag hade tänkt skriva om den meningslösa nyinspelningen av Pusher som jag skrivit om andra filmer, att den spelade noterna men inte musiken. Men sen insåg jag att den inte ens spelade musiken rätt. Den har snott underlaget från en förlaga som redan var i det närmaste perfekt och sen har den gjort en sämre kopia, ihophållen med dåligt lim.

Förlagan är då den danska filmen från 1996 som hette Pusher, av Nicholas Winding Refn (idag mest känd för Drive), där Kim Bodnia spelade knarklangaren Frank som hade en minst sagt taskig vecka när han råkade låna lite pengar som råkade komma bort, varpå knarkkungen Milo fick anledning att känna sig fackad vilket ledde till en mindre trevlig sits för Frank. Det var en riktigt hårdkokt film som man fick lite ont i kroppen av att se.

Den här brittiska remaken är samma film fast på lugnande medel. Redan i första scenen möter vi Frank (Richard Coyle), hans flickvän Flo (Agyness Deyn) och hans pårökta kompis Tony (Bronson Webb) och känner att den här filmen kommer inte vara bra alls. Inget blir bättre av att vi får ett sånt där montage där karaktärernas namn visas i bild – ni vet, sånt där som var coolt för tio-femton år sedan, när Guy Ritchie gjort Lock, Stock & Two Smoking Barrells och Snatch och alla brittiska filmer innehöll minst en cameo av Vinnie Jones.

Karaktärerna snackar samma fejkat ”coola” cockney-slang som i de gamla filmerna, och skådespelarna känns  lika krystade. I de scener där dialogen från det danska originalet transformerats över till brittiska stapplar trion Coyle, Webb och Deyn betänkligt med att på engelska försöka få samma naturalistiska ”flow”. Och i de scener där det ser ut som att vi ser på en brittisk gangsterfilm känns det som att skådespelarna osäkert sneglar mot regissören då och då som för att säga: Really, we’re going with this? Isn’t it a bit… old?

Intrigen om hur Frank förlorar sina lånade pengar och blir utsatt för Milos vrede känns därmed otroligt mekanisk och förutsägbar, även för en som inte är bekant med Refns film från 1996. Meningslösa sekvenser genom nattklubbar – är påtänt rave-dansande verkligen dekadent idag? – och tröttsamt ”roliga” bifigurer som har sex doggystyle i pimp-rockar flaxar förbi åskådaren på en mycket tröttsam rutin. Att sedan Zlato Buric – som spelade Milo i originalet – här återvänder som Milo gör att filmen blir ännu mer omöjlig att ta på allvar. Frank är här anglosaxisk (fränk) men Milo utropar fortfarande samma FRANNKEEEE, I will do this in English this time, ungefär.

Det är en film som det är svårt att förstå, svårt att dras med i, svårt att tycka om, svårt att respektera, svårt att skriva en bra recension om. Man tycks inte ha tänkt speciellt långt när man gjort den här filmen. Den visuella stilen – eller, rättare sagt, motsättningarna i den visuella stilen – gjorde mig oändligt frustrerad. Medan det gamla Guy Ritchie-idealet innebar en slags lätt romantiserad men ändå lite jordnära och åtminstone brutal ”realism”, och medan filmen från 1996 helt klart var klaustrofobiskt närgången, är den här filmen störigt syntetisk. Vi tror aldrig att vi ser på en riktig serie händelse – som i originalfilmen – och som för att göra allt ännu mer omöjligt har filmen valt att snygga till saker här och var helt i onödan. Tramsiga kameravinklar, ful technomusik, alldeles för välsminkade skådespelare och flera andra försök att hotta upp klippningen gör att filmen varken blir realistisk, dramatisk eller ens underhållande. Jag antar att man försökt göra en glättigare Pusher, en som närmar sig Refns Drive, men Refns filmer är inte bra för att de följer en viss stil, de är bra för att han själv har en personlig talang. Regissören till den här filmen, Luis Prieto, har av allt att döma inte den talangen.

2012 års Pusher bevisar ett par saker, för den som undrar: Luften har gått ur Guy Ritchie-idealet för längesedan. Välsminkade skådespelare som ska föreställas hålla på med knark ser inte trovärdiga ut. Snygga filmer om smutsiga saker känns syntetiska. En bra skådespelare är Neil Maskell (som var med i Kill List). Han har en liten roll i den här filmen, och han är den enda skådespelare som verkar angelägen om att vara med i en bra film. Han är närvarande i sin karaktär och man får inte känslan av att han vet att han skådespelar, eller att han är med i en film. Han gör sitt jobb, kort sagt, och han är faktiskt det enda lyckade inslaget överhuvudtaget.

Jag kan inte säga att jag minns originalet särskilt väl, men jag har inte glömt den. Jag vet att det var en otroligt spännande film som kändes intensiv, rå och autentisk. Nyinspelningen är inte en sådan film. Den är en sådan film i teorin, storyn är ju nämligen densamma, men den har tagit all vitalitet och bedövat den med cinematisk prozac. Resultatet är en irriterande och på något sätt töntig film man hela tiden vill ska ta slut. När den väl gör det gör den det i en cliffhanger som mest gör en ännu mer irriterad. En dålig film som har så mycket tilltro på sin egen suveräntitet är oneklig odräglig. Den fackar en. Man vill ha pengarna tillbaka.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *