💿 Blood Creek (2009)

Jag tycker om Joel Schumacher, faktum är att jag kan vara hans enda fan.

Jag tycker om att hans filmer visar exakt hur långt man kan ta subversiva eller utmanande ämnen utan att spräcka mainstreambubblan. Hans filmer visar exakt hur mycket politiska utmaningar Hollywood tål, som hos en modern Tourneur eller Mamoulian. Hans bästa film är förmodligen Super 8 (1998), en film om pedofili och snuffilmande i porrbranschen, förmodligen för att den gick längst, och faktiskt mötte en hel del kontroverser. Men de flesta av hans filmer håller sig på en rätt behaglig mediannivå – de är alla lagom minnesvärda och det ska inte underskattas.

Schumacher är inte död – han är 80 år och tydligen väldigt vital – men det mesta pekar på att han pensionerat sig. Liksom många regissörer som inte arbetar hårt på att bevara sin skärpa förlorade han den under den senare delen av hans karriär. Schumacher var en bruksregissör. Hans karriär gick runt på de kontakter han hade. Han hade för all del många, och han var förmodligen en sådan regissör som stora namn drogs till för att han hade ett rykte om sig att helt enkelt vara en schysst person. Men en sådan karriär kräver att man håller sig ajour och det säger sig självt att tiden förr eller senare går en förbi.

Under omständigheterna är det därför fint att se att Blood Creek är så bra som den är. Liksom många av Schumachers sista filmer fick den knappt någon distribution, den kom och gick som om den hörde hemma direkt till DVD längst ner i en reaback, men den bär på flera av hans förtecken.

Den är till att börja med kreativt motiverad – det är en skräckfilm, ren och rå och utan att skoja runt om saken, och något sådant hade Schumacher aldrig förut gjort.

Den handlar om nazister som överlevt som mordiska zombiemonster, och den lyckas på subtila sätt få oss att sympatisera med 1940-talets gemene tysk, vilket är något relativt tabubelagt för att vara en amerikansk film. Samma år kom Tarantinos Inglorious Basterds. I Blood Creek spelas den mordiska zombienazisten av Michael Fassbender, som ju spelade något liknande där.

Ett till kännetecken för Schumacher, förresten: En ambitiös, brådmogen rollista. Detta var precis på gränsen till Fassbenders genombrott, på samma sätt som Colin Farrell var nästan helt okänd när han var med i Schumachers Phone Booth. Det är lätt att glömma i efterhand. En Schumacherfilm utan bra skådespelare är inte mycket att hurra för, och som tur är har han alltid vetat om det.

Henry Cavill, också grön, har den egentliga huvudrollen, som hårt och otacksamt arbetande helylleman i Nowheretown USA. Intrigen går ut på hans jakt efter sin försvunne bror, som visar sig ha hållits fången av en mystisk familj ute i vildmarken. Mysteriet har att göra med det där nazimonstret, som ser ut ungefär som en boss ur ett ”Resident Evil”-spel. Mysteriet med honom har, i sin tur, att göra med Hitlers ockulta besattheter, och en påhittad skröna om att hemliga naziagenter när det begav sig skickats ut för att leta rätt på vikingarunor, vars skrift tydligen kan ge evigt liv. Kanske man borde ta och besöka närmaste fornplats för att luska vidare om saken.

Schumacher är nu inte regissören som bryter ny mark i egentlig mening och på det stora hela påminner Blood Creek väldigt mycket om en skräckfilm från 2009. Manuset är approximerat för att passa in i den melankoliska autofiktion som Irakkriget och finanskrisen bidrog till i Hollywood – bygden där Cavill bor är nästan postapokalyptiskt dyster, full av gyttja och plåtskjul, med en himmel processad via Bleach bypass. Cavill själv är en perfekt vemodig Good Guy, en ung medicinare som i denna pseudo-Steinbeckska misär kör sin pickup och tar barnen på Halloweenbus efter ett femton timmar långt arbetspass (naturligtvis är han frånskild och bor i en husvagn). Det hela har något bortdomnat och nästan behagligt över sig, åtminstone om man som jag uppskattar att stirra ut genom fönstret på regniga söndagar.

När storyn kickar igång och vi kommer ut till det där huset jagar filmen sin egen svans innan luften går ut den – det är jakter och exposition om vartannat och just när man fått för sig att detta var en riktig berättelse, där en sak leder till en annan, kör vi fast i den mekaniska happening-filmen, där vi bara ser saker hända och förklaras, hända och förklaras. Våldet är inte lika grisigt som i de samtida Saw– och Hostel-filmerna men det finns gott om tugg på människokött, en och annan kniv genom en panna, ingenting man väl inte ser i ”The Walking Dead”. Schumacher gör allt för att göra filmen så kompromisslös som möjligt och det fungerar, så till vida att filmen aldrig tappar känslan för sig själv.

För en skräckjunkie är filmen, alltså, lagom bra.

Så det visade sig att Schumacher kunde göra en lagom bra film även för dem.

Det ger mig viss ro.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *