Super 8

s81

2starrating

Regi: J.J Abrams

Är det jag som blivit grinigare med åren eller har filmkritik i allmänhet blivit mer blasé och, tja, okritisk? Super 8 är en fundamentalt ooriginell film som har jämförts med Steven Spielbergs bästa filmer från 70- och 80-talet. Och den enda anledningen till detta måste ha varit för att den snott sin estetik därifrån. Och för att han producerat den. Men han har å andra sidan producerat hur mycket skräp som helst (bland annat kommande Men in Black III, som att döma av trailern ser ut att bli en av vårt nya årtiondes sämsta filmer). Men, hursomhelst, ja, Super 8 har snott Spielbergs vintage-estetik. Men den har varken gjort något eget, något nytt eller något hedrande av den estetiken. Istället faller den offer för i stort sett alla gamla vanliga Hollywood-klyschor som Spielberg inte låtit sina bästa filmer falla offer för. Det är till och med en film som får en att minnas hur logisk och realistisk E.T var. Jag vet inte om jag någonsin behövt tänka på det förrän nu, efter att ha sett den här filmen.

Kärnan kring vilken filmen snor Spielbergs vintage-klassiska drag ligger i att den utspelar sig 1979, ungefär kring samma år som dom filmerna gjordes. Det betyder att ungarna i filmen kan se ut ungefär på samma sätt och att vissa tagningar kan få en att dra hans (enormt mycket bättre) filmer till minnes. I den första scenen introduceras vi för Joe, vår tolvish år gamla huvudperson. Han sitter ensam på en gunga och är ledsen för hans mamma nyss dött i en olycka. Vi befinner oss rentav på mottagningen begravningen. Den här inledningen är lovande för man tror att moderns död ska vara något kännbart och inte bara en klyscha som gör att intrigen mot slutet kan gå ihop bättre; förutsatt att åskådaren lyckas bli tillräckligt emotionellt exploaterad, förstås.

Det visar sig att han har ett gäng kompisar i samma ålder; dom är alla Goonies-prototyper, dom cyklar ungefär som kidsen i E.T, och dom håller på att göra en film – oundvikligen för att mana till nostalgi för 60/70-talister och ge en sentimental puss till ”young film makers everywhere”. Endast en av dom, förstås, är tjej. Eftersom hon är one of the boys så har hon, förstås, ingen mamma utan bor, förstås, tillsammans med ett halvt nersupet rötägg till farsgubbe som ryter åt alla på verandan och ligger nerhasad i en soffa med skitigt linne. Förstås.

Filmen dom håller på att göra är någon slags blandning av film noir och zombiefilm – då och då får man se klipp från den, och man ska tycka det är charmigt eftersom den är helt värdelös; en påminnelse om att filmskapare ofta ser glädjen i arbetet som huvudsaken, till skillnad från oss filmvetare som studerar värdet i vad arbetet egentligen leder fram till. Tyvärr händer en våldsam olycka – ungarna i E.T skulle förmodligen hamnat i katatoniskt tillstånd av upplevelsen, men ungarna i den här filmen går vidare som om ingenting har hänt. Efter olyckan börjar dom där suspekta militärjeeparna synas och snart förstår Joes pappa (spelad av Kyle Chandler, en av få bra skådespelarinsatser i filmen) att något fuffens är i farten. I vissa av scenerna på kontoret ser det ut som att han mot regissörens vilja försöker att inte göra en pastisch på Roy Scheiders alltför klassiska roll i Hajen. Vad får han reda på? Vad får ungarna reda på samtidigt? Vad leder allt det här fram till? Är det en värdig Spielberg-pastisch? Kan den ge en jämförligt smart och originell lösning på sina intrigtrådar? Som E.T, Hajen och Närkontakt av tredje graden, den här filmens tre huvudsakliga förlagor.

Nej. Sista halvtimmen av filmen är en helt vanlig monsterfilm. Jag kan tillägga att jag var beredd att godkänna filmen fram tills den punkten. Men när det visar sig att inte nog med att den här filmen snor alla sina idéer från bättre filmer – när det väl kommer till kritan kan den inte bjuda på någonting man inte sett i vilken science-fiction-film som helst. Det är det värsta exemplet på Trollkarlen från Oz-bluff jag sett på ett bra tag.

Bristen på originalitet är inte filmens enda problem. Ungarna i filmen är ett annat. Barnskådespelarna är på sin höjd okej, tekniskt sett, men deras karaktärer har ingenting med barndomen att göra. Det som gör barnen i E.T så minnesvärda är deras trovärdiga beteende. Utvecklingen från hur dom upptäcker den lilla utomjordingen, accepterar den, försöker gömma den och sedan i skymundan från vuxenvärlden försöker befria den, känns helt och hållet möjlig och autentisk. Dom är intelligenta, barn är intelligenta, men dom är också naiva, barn är naiva. Manuset till Super 8 påminner mer om Pinapple Express och allt ungarna i den här filmen påminner om är folk som Seth Rogen, Jonah Hill och Jason Segel. Hade dom haft huvudrollerna skulle det nästan inte göra någon skillnad. Spielbergs film förstod intuitivt barnets perspektiv,  barnens utsatthet och deras förmåga under sina omständigheter. När Elliot, i E.T, försvinner ut i skogen med honom och är borta en hel natt förstår vi att han försätter sig i livsfara. Vi känner hans mammas oro med nästan total realism. Ungarna i den här filmen hänger omkring vid vraket av en kraschad buss, vars krasch dom just överlevt, och undersöker diverse lik varav ett fått huvudet krossat av ett monster. En av dom, som man ska förstå som pyroman, skämtar om att han hittat sina fyrverkerier. Barompsh…

Vilket för mig till nästa punkt: J.J Abrams. Jag har egentligen ingenting emot honom, jag tyckte Lost (som han är ansvarig för att ha skapat) var löjligt skräp men jag kunde förstå charmen och medan jag inte sett hans Star Trek-film tyckte jag att Mission: Impossible III var överlägset mycket bättre en film med den titeln rimligen borde vara. Men den här filmen är en uppvisning i alla hans uppenbara brister som regissör. Filmen är tekniskt duglig, men själsligt död. Abrams tidigare styrkor har varit att skapa spänningssituationer med en fin manipulativ förmåga att hooka sina åskådare; en film som Super 8 kräver subtilitet. Detta är en egenskap som han helt och hållet saknar minsta förmåga till. Han kopierar Spielbergs drag som om det skulle räcka, ibland till minsta panorering. Till och med musiken är ett skamlöst John Williams-plagiat. Men han har ingen aning om vad känslan i Spielbergs filmer gick ut på. Han har fått för sig att det är dom ytliga kompositionerna som skapar kvalitén i bilderna. Men det är, tvärtom, publikens förmåga att betrakta något och förstå det och känna det från hur det berättas som räknas. Ett starkt manus och bra skådespelare skadar inte.

Vid vissa tillfällen sjabblar Abrams helt bort chansen att skapa just en sådan minnesvärd känsla. Som vid en scen där två av ungarna tittar på en framkallning av deras filmrulle och efter ett tag inser att dom fångat något oerhört märkligt och mycket olycksbådande. Så anländer i samma stund ett krigslarm som ljuder över hela staden. Jag kan inte förstå hur Abrams, som skrev manuset själv, inte kunde se potentialen i att låta känslan av spänning och något annalkande hotfullt pågå i några sekunder till för att låta den sjunka in i åskådaren. Men scenen är i stället bara klippt hipp som happ, först händer ditt sen händer datt, nästa scen. Det är ett tempo som fungerar i TV-serier, och i en film som Mission: Impossible III. Men inte i den här filmen. Super 8 är kort och gott en film skriven och regisserad av J.J Abrams, som borde ha skrivits och regisserats av någon annan.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *