Moneyball

mb

3starrating


Regi: Bennett Miller

En gammal sanning är att en film om sport inte får vara en film om sport. Rocky, för att ta ett klassiskt exempel, är inte en film om boxning utan en film om självförverkligande. Vill man se en film som bara handlar om sport kan man köpa en Arne Hegerfors-DVD. Handlar en film om sport måste den handla om något annat egentligen. Det måste, kort sagt, vara en riktig film.

Moneyball är en film om problemlösning, om att utmana konventioner, om förmågan att blanda strategiskt tänkande med intuition, att följa sin magkänsla och samtidigt kalkylera sina odds. Till den mån det är en film om baseball är det en film om business. Den romantiska idén om lagets heder, om viljan att vinna, om storheten i att bemästra (i det här fallet) en home-run är placerat i filmens periferi. Huvudpersonen är mannen som äger laget. Spelarna byts ut mellan ägare enligt kalla konstateranden om tillgång och efterfrågan. Den här spelaren är ungefär lika halvbra som den där, vi kan byta; det är ungefär som fotbollsbilder.

Laget heter Oakland Athletes och tränaren, spelad av Brad Pitt, heter Billy Beane. Filmen skildrar den verkliga berättelsen om hur han ledde laget till tjugo raka segrar i säsongen 2002. Jag misstänker att detta är information som inte går att formulera på ett sätt som får det att låta spännande. Tur då att film är ett medium som inte har så mycket med ord att göra.

Poängen är att laget är på deken. Laget har misslyckats med att kvala in i fjolårets säsong. Alla attraktiva spelare har försvunnit. Runt Billy Beanes bord sitter gamla gubbar av olika karaktär som alla sitter och försöker lösa problemet genom att byta spelare, göra så gott det går på budgeten. Men Billy med sin vinnarskalle är trött på förlusterna nu, och känner att göbbarna inte längre vill vinna, eller tror att dom kan. Allt måste göras om i grunden.

Planlöst drivandes efter En Ny Idé träffar han av en slump Peter Brand (Jonah Hill), den osannolika korsningen mellan en Yale-utbildad ekonom och en baseball-fantast. Tillsammans beslutar dom sig för att göra om hela laget till ett lag av billiga spelare som ansetts vara obegåvade, konstiga, för gamla eller otillräckliga. Tillsammans, räknar dom ut, kommer det vara ett fantastiskt lag. Den enas egenskap kommer att tas ut av de andra och förutsatt att de inte förlorar si och så många matcher så kan dom vinna hela säsongen.

Allt det här retar förstås gallfeber på etablissemanget som är rädda för att spelet inte ska spelas som spelet alltid spelats – här kommer Den Nya Idén och om den fungerar kommer alla behöva tänka om. Billy Beane är medveten om det här och han får en ganska perfekt inramning i Brad Pitt, som har en förmåga att alltid spela karaktärer som gör saker. På vägen framåt växlar han mellan tvärsäkerhet och ilsken sårbarhet, gamängcharm och barnsliga känsloutbrott. Han blir den ideala hjälten för ett sånt här drama. Det är möjligt att idén inte kommer hålla. Men det har alltid varit hans uppdrag att utmana den stora bilden och offra allt för den chansen, som innebär att vinna eller försvinna.

Berättelsens skelett är ganska välkänt, för det ligger i en sån här berättelses natur att följa en del givna riktlinjer. Men Moneyball blir aldrig en särskilt sentimental film; den erbjuder inga enkla lösningar, och försöker inte utnyttja åskådarens känsloregister. Egentligen är den ganska realistisk, den ger åtminstone sken av att vilja vara lite halvt dokumentär, och den emotionella delen är hela tiden undertryckt på ett sätt att vi som åskådare bara anar den.

Man kan säga att filmen har två spår. Dels det narrativa spåret, där vi får ta del av berättelsen och se hur laget går igenom sina mödor. Här lyckas filmen presentera mycket information, som borde gå en över huvudet, på ett sätt så att man om inte förstår så åtminstone accepterar händelserna. Det är skickligt regisserat av Bennett Miller (Capote); han vet att om det finns tillräckligt med scener mellan Brad Pitt och Jonah Hill, där dom samtalar som människor som arbetar med något viktigt gör, och om dom kommer fram till viktiga slutsatser som dom själva bestämmer sig för kommer fungera – då tror åskådaren på dom också. Det är som att vara i samma rum som någon som är specialist på något du inte vet mycket om. Deras prat låter övertygande, och eftersom deras karaktärer är sympatiska ser man gärna att det går bra för dom.

Här är Jonah Hill fin i sammanhanget; han lyckas göra sin typiska roll på ett mer intelligent och rörande sätt. Som den unge nörden som saknar inneboende självförtroende, men som vet exakt hur han tänker och varför tänkandet fungerar, rör han sig blygt och talar avvaktande. Men ändå, liksom bestämt, kommer han ändå fram till vad han vill ha sagt, oavsett vad någon säger. Det finns humor i hans pokerface, när göbbarna blir arga på hans ettor och nollor och börjar oja om att baseball inte fönkar på det dära sättet – och han själv nickar lite utan att säga något mer, ungefär som att han inte alls vet hur man ska bemöta konflikter.

Det finns fler biroller också, inte minst är Philip Seymour Hoffman lika osannolikt bra som vanligt i rollen som lagets coach; en minst sagt bister personlighet som gör vad han gör, tränar spelare, försöker vinna matcher, även om han verkar ha lämnat hjärtat bakom sig för flera årtionden sedan. Det finns scener där han utstrålar en slags sublim filmmagi bara genom att stå och glo.

Men det är i Brad Pitts karaktär som vi finner filmens andra spår, den undertryckta emotionella kärnan som gör hela filmen sevärd. Billy Beane var nämligen basebollstjärna en gång i tiden själv. Han hade blivit antagen till Statford och skulle bli en college kid, hade han inte draftats i unga år av baseball-affärsmän. Vi får då och då se en del uppluckrade flashbacks där vi får se en ung människa på avstånd, skyddad av grå uniform och hjälm, som en soldat ute på fältet med spotlights överallt. I vanliga fall hade det här varit historien om hur en gammal veteran fortfarande vet hur spelet ska spelas.

Men Brad Pitt skildrar en snart medelålders man som verkar drivas av en personlig sorg han inte kan bearbeta. Han fick aldrig gå på college, och han hade kunnat haft ett annat liv, men det är inte bara det. Han kan aldrig stanna kvar och se på matcherna hans lag spelar. Ibland knäpper han på och av radion i neurotiska intervall. Nervositeten är för stor för att han ens ska orka se, eller höra, en match. Det finns en djupt rotad konflikt i den här karaktären som är ganska fascinerande att spekulera i (vilket man oundvikligen gör när man ser filmen, eftersom vi som åskådare ändå alltid måste undra och försöka tolka allt vad vi ser i en film). Kanske har sporten – och strategierna, affärerna och spelet i och kring sporten – ersatt allt i hans liv till den mån att han inte kan hitta några andra värden, inte få skäl att ifrågasätta sitt liv. Han har en dotter (Kerris Dorsey) som vi anar att han vill vara pappa till och inte bara lagledare. Ändå är besattheten till sportens värld, och hur den fungerar, allt han viger sitt eget liv för. Själva kärleken till sporten lämnar han till fansen på läktarna, som han inte vet något om och som vi aldrig får se. Och dottern erbjuder mot slutet en av filmens få sentimentala fotnoter där hon med barnets självklarhet sjunger en sång med texten ”You’re such a loser dad, just enjoy the show”. Kontentan är en film som handlar om att vinna inte är allt – förutom när det är det.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *