A Royal Affair

3starrating

Regi: Nikolaj Arcel

Man måste ge det till danskarna, alltså. Jag vet att det är en lite nött komplimang, men inte nog med att dom har en naturlig förmåga till att iscensätta drama på film, dom har en naturlig förmåga att göra bra filmer överhuvudtaget. De skandinaviska länderna är hundratals år gamla och har en hel historia full av spännande berättelser att göra film av, men ett ambitiöst, påkostat, historiskt drama från Sverige är otänkbart. Varför? Därför att svenska filmskapare bara vet hur man sätter upp en kamera och filmar folk. Danskarna, däremot, är orädda. Regissören Nikolaj Arcel och manusförfattaren Rasmus Heisterberg har, uppenbarligen, mött idén att göra ett kammarspel som utspelar sig på 1700-talet med entusiasm; de har haft verklig fantasi, riktiga idéer och visioner, seriösa tankar på att göra en bra film – alltså, på riktigt!

Redan bakgrunden till filmens produktion stinker av ambition och kreativitet. Arcel och Heisterberg ville från början göra en filmatisering av Per Olov Enquists Augustprisbelönade Livläkarens besök, som man sedan 1999 försökt göra till en engelskspråkig film. Eftersom Zentropa, produktionsbolaget som ligger bakom den här filmen, inte haft rättigheterna till Enquists bok fick Arcel och Heisterberg basera filmen på en annan roman, Prinsesse af blodet, av Bodil Steensen-Leth. I slutändan fick en legal företrädare gå igenom manuset och Enquist-boken för att se till att de båda skilde sig från varandra tillräckligt mycket. Man har, alltså, arbetat med att komma över riktiga problem för man har velat göra en film. Det finns liksom riktigt arbete i produktionen. En svensk produktion av samma slag hade aldrig kommit längre än ett barsamtal.

A Royal Affair har i slutändan blivit ett ambitiöst kostymdrama. Det är inte en alldeles perfekt film, men det är överlag en tillfredsställande film som lyckas bli emotionellt engagerande där den ska vara det. Det är också en sån där film som gynnas av allt man kan läsa in i den. Förutom att vara ett kammarspel om förbjuden kärlek är det en saklig och rätt noggrann (tror jag) historieskildring; det är också ett kärleksbrev till Upplysningsidealen och ett varnande eko från det förflutna om att inskränkthet, rasism och extrem konservatism inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det är en film om 1700-talet gjord med en mycket skärpt och nutida sensibilitet.

Dramat skildrar romansen mellan den unga drottningen Caroline Mathilde (Alicia Vikander) och läkaren Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen) som pågick under nosen på den unga, ofriska kungen Christian (Mikkel Boe Følsgaard). Sagt i så enkla ordalag låter det som ett uppslag för ett typiskt melodramatiskt kostymdrama men historien är mer komplicerad än så. Prinsessan Caroline Mathilde importeras från England av det danska hovet, som söker en mer modern profil att väga upp mot Upplysningsvindarnas ”skadliga” påverkan på världen. Hon känner inledningsvis inget annat än ångest över att ha blivit bortgift, och förakt mot den unge kungen som (för att fingervisa) påminner en del om Tom Hulces Mozart i Amadeus. Med tiden kommer hon dock att förstå att Christian är en ohyggligt tragisk figur och omöjlig att se som något annat än ett sjukdomsfall (lidande av vad man idag förmodligen skulle kalla för något form av bipolärt tillstånd).

Också läkaren Struensee anländer till hovet bakvägen, på grund av Upplysningstankarna. Han är bara en folklig läkare, och har i anonymitet skrivit flera kontroversiella Upplysningstexter, men av likasinnade vänner i hovet som är sugna på att komma upp sig i societeten får han chansen att bli kungens hovläkare – och när de möts tyr sig Christian till Struensee omedelbart och han blir hans närmaste rådgivare.

Det går så pass långt att Struensee blir Danmarks ”de facto”-regent, över huvudet på den förvirrade Christian som antingen kan övertygas, eller förvirras, till att gå med på vad som helst. Struensee har uppriktig sympati för Christian, och de sluter en slags vänskap tillsammans, men om han får chansen att fritt genomföra nytänkande, humanistiska reformer för landet så är Christians förtroende ägg att knäckas. Det är också under dessa omständigheter som Struensee och den likasinnade Caroline Mathilde inleder sitt förhållande. Som i de bästa kostymdramerna sker detta i en långsam process, där fotot är det avgörande. Blickar byts, dialogerna är artiga och kläderna trånga mot huden; som i Scorseses underskattade Oskuldens tid så har romansen uppstått och blommat ut långt innan den första kyssen.

Tillsammans regerar Struensee och Caroline med den dresserade Christian, genom scener som jag inte är helt övertygad om är historiskt autentiska, och får igenom flertaget lagar och reformer. Solen tycks en tid stå högt på deras himmel. Men som den erfarne vet så är detta inte den typen av historier där de goda lever lyckliga i alla sina dagar. Det numera avsatta hovrådet kokar av hat och en kupp, ledd av drottning Juliana (Trine Dyrholm) och nationalisten Ove Høegh-Guldberg (David Dencik), sätts snart i verket. Upplösningen är dramatisk, och tragisk, på ett sådant sätt att filmen lämnar publiken som arvtagare, ansvariga för att fortsätta försöka göra världen till en bättre plats.

Någonstans i mitten av A Royal Affair tenderar nog, ändå, åskådarens intresse att falna en aning. Filmen, som är 134 minuter lång, når en punkt i mitten då sceneriet överskuggar karaktärerna. Arcels noggrant avvägda regi och Heisterbergs stabila manus gör att första halvan av filmen är mycket stark, men halvvägs in börjar berättelsens konstruktion bli lite för påtaglig. Det slog mig att Struensee, Caroline och Christian är karaktärer som bara blir intressanta när dom står inför problem. När dom är på toppen – vilket ska vara en slags glädjerik höjdpunkt – blir det paradoxalt nog svårare att känna för dom, och man tenderar att börja beundra Mads Mikkelsens hästsvans istället. Det är tur, på sätt och vis, att saker blir jävliga mot sista tredjedelen eller så, för det är i den solkiga smutsen, den härdade smärtan och den svidande sorgen som filmen känns som mest tillfredsställande.

Alla skådespelare är också att berömma i filmen. 24-åriga Alicia Vikander pratar danska med en svensk dialekt, men är i övrigt oklanderlig i huvudrollen; ynglingen Følsgaard lyckas som Christian med konststycket att vända åskådarens känslor av hat till djup sympati med en karaktär som eventuellt är berättelsens största offer. (Hans sista scen i filmen är obönhörligt deprimerande). David Dencik, som anonymt spänt sina ögon in i andra karaktärers i Tinker Tailor Soldier Spy och The Girl With the Dragon Tatoo, får här möjligheten att spela en riktig roll och han gör en oklanderligt förhatlig skurk av den skrupellöse Guldberg. Och Mads är förstås lika stabil som man kan vänta sig; lika saklig som mumlig, och lika intelligent som småsluskig, gör han varje scen han är med i fullständigt trovärdig.

Jag har skrivit om den här filmen nu som om den vore hemskt deprimerande. Det är inte sant. Det är en tragedi, rent tekniskt sett, och den innehåller flera tillfällen då blodet rusar av ilska på den empatiskt orienterade åskådaren. Men den slutar med ett hoppfullt tonfall, och några såna där betryggande textrader om vad som hände sen. Det enda man saknar är en sån där scen när skurkarna får koskit på huvudet. Men i verkligheten är det ju tyvärr så att dåliga människor kommer undan med att göra dåliga saker, medan goda människor får lida för sin goda viljas skull. Men A Royal Affair är ändå sevärd, just därför.

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *