Efter Oscarsgalan 2016

Chris Rock

Jag gjorde inga tips eller beräkningar inför Oscarsgalan i år – det hade inte att göra med en protest, eller att mina tidigare gissningar varit så dåliga, utan går enkelt att förklara med vinterns influensa. Vilken jag drabbats av. I en och en halv vecka har jag varit för desorienterad både fysiskt och psykiskt för att kunna ta i tangentbordet – faktum var att jag inte visste säkert om jag skulle se Oscarsgalan i år överhuvudtaget. Men det gick, med ganska bra timing, och eftersom jag frisknat till hyggligt bra så kommer sidan uppdateras under veckan med lite recensioner på bio- och videoaktuella filmer som jag aldrig hann skriva klart innan febern kom. De jag missat ska jag ta igen – och för de som undrar hur noggrann jag är så kan jag meddela att jag numera har en checklista över bakläxor.

Men hursomhelst. Oscarsgalan, min gamle vän. Det var tur att jag orkade se den. 2016 års upplaga var nämligen, utan större konkurrens, den roligaste och mest inspirerande uppsättning av galan som jag sett under de sexton år som jag ugglat uppe med den. Chris Rock, som varit satt att leda galan redan innan #OscarSoWhite-kontroverserna började höras, ledde ett skepp som utan pardon eller skygglappar styrde rakt mot stormens öga – att det inte fanns några svarta nomineringar i år är en värdig skandal som fått flera skådespelare och regissörer att uppmana till bojkott (Spike Lee, Jada Pinkett och Will Smith, till och med Oscarsnominerade Mark Ruffallo tvekade på om han skulle gå). Chris Rock började galan med en osedvanligt lång monolog där han verkade bolla en lavasten mellan sina händer – är Hollywood rasistiskt? ”Well, inte högafflar och bränna kors-rasistiskt…” var det rätt att bojkotta? Lätt att säga för de som inte var nominerade; ”Det är som om jag skulle tacka nej till Rihannas trosor” sa Rock, ”ingen har ändå bjudit in mig”.

Men Rock genomförde galan med en konstant ”skämt åsido”-underton, som blev än mer påtaglig ju mer han återkom till #OscarSoWhite, vilket var praktiskt taget oavbrutet. Ett av galans roligaste inslag var ett reportage där han åkte till en biograf i Compton för att bland annat konstatera att folk där sett ”sin” Straight Outta Compton men aldrig hört talas om Spionernas bro. Men Rock var minutiös nog att improvisera och klämma in ett #OscarSoWhite-skämt vart han än kunde – även om det innebar simplast möjliga chansning, som att efter reklamen säga ”We’re black!”

o1

Det här verkliga gå på-arbetet satte en prägel av momentum på galan som kändes genomträngande ju fler statyetter som började delas ut – Oscarsgalan talar ju gärna med politiskt korrekta floskler utan större substans, men inatt var det påtagligt att politiken var reell, att alla var intresserade av förändring, och att samtalet inte bara handlade om etnicitet utan även kön, klimat och ”de märkliga ledare vi ställs inför idag” för att citera vinnaren Mark Rylance – alla blottade sina sanna färger när vicepresidenten Joe Biden möttes med stående ovationer när han slog en slag för ItsOnUs.org, en uppmaning att stå upp i vardagen mot sexuella övergrepp. Stående ovationer fick även Ennio Morricone när han långsamt tog sig upp på scen för att ta emot sin slutgiltiga Oscar för bästa musik (The Hateful Eight).

Även om de flesta tal var skrivna i förväg så var ändå den politiska genomsyrningen genuin och den kom från alla håll, oavsett vilket, som om rummet var fullt av människor som kommit att tänka på exakt samma saker – oavsett om det var ett okänt ansikte som Jenny Beavan, som vann för bästa kostym i Mad Max: Fury Road, och varnade för att klimathotet kan göra filmens värld verklighet eller en given hjälte som Leonardo DiCaprio som höll ett brandtal om att vi måste stötta de ledare som står upp för urbefolkningar och mot storföretagen. Alla var verkligen på bollen denna sällsynt tillfredsställande natt. Hur stora förändringarna blir på Oscarsgalan i framtiden, med eller utan nya regler, återstår att se – men efter ikväll är det svårt att tro att det kommer att stå still. Ett sådant statement som hela galan var är inte ett statement man går iväg från hur lätt som helst.

Vad gäller själva galan var det en stillsam och ordnad ceremoni, men så är det ju också Oscarsgalan. Väl valda komiker som Sarah Silverman och Louis C.K. dök upp för att salta sina priser väldigt ordentligt – Silverman presenterade Bondlåten ”The Writing’s on the Wall” med att säga att hon legat med Bond och att han är usel i sängen, medan Louis C.K. bad om extra applåder för den kort-dokumentär-vinnare han skulle läsa upp, för stjärnorna längst fram är miljonärer men kortdokumentärfilmaren ”åker hem i sin Honda civic ikväll”. Några f-bomber kom från några pajiga Mad Max-ljudkillar som likt Bill & Ted verkade ha ramlat in från en helt annan gala, men på det stora hela var galan rapp och effektiv.

o4

Och inte helt förutsägbar. Åtminstone inte om man jämför med senare år då de säkra oddsen varit i princip vattentäta. Det var inte omöjligt att gissa årets vinnare, men det hade krävts jämna delar tur, list och is i magen för att verkligen vara säker på att Spotlight skulle vinna Oscar för bästa film, och nästan ingenting annat. I synnerhet när kvällens final gav The Revenant priset för bästa manliga huvudroll (DiCaprio) och i synnerhet regi, där Alejandro González Iñárritu för andra året i rad plockade upp en guldgubbe och sa att ens hudfärg ska vara lika irrelevant som längden på ens hår.

Skrällen låg hela tiden och lurade under ytan. Det minst överraskande var kanske Mad Max åtskilliga tekniska priser, men också de kom tidigt på kvällen och fick en att undra, bara för ett ögonblick, om Mad Max skulle ha någon slags Titanic-kväll ändå. Bortsett från DiCaprio var ingen skådespelarvinst heller helt huggen i sten – Brie Larsons prestation i Room måste ha varit extremt jämn i mål med Charlotte Ramplings i 45 år (Ramplings uttalande om att ”svarta och vita väl är jämlika nuförtiden” gynnade henne säkert inte heller) och man får säga att det var en överraskning att Sylvester Stallone fick sitta kvar på sin sits medan Mark Rylance fick gubben för bästa manliga biroll – Rylance var visserligen den förste att bli favorittippad i denna kategori, men buzzen tycktes ha vänt till Slys fördel vid det här laget. Där ser man vad man kan se. Galans största överraskning, noga räknat, var att Sam Smiths mediokra Bondlåt vann över Lady Gagas sexuella övergrepp-ballad. Jag har aldrig träffat någon som tycker om den låten. Han själv såg helt chockad ut.

Och, ja… vad mer? Har jag glömt något? Vet inte vad det kan vara.

wag

Okej. Jag erkänner. Jag spratt till i fåtöljen. Skvalpade till med drinken. Hänföll till det idiotiska beteendet att applådera åt en skärm.

Allt pekade förstås på att Alicia Vikander skulle vinna för bästa kvinnliga biroll – i en i övrigt helt undermålig film – men svenskt luthersk som man är så förutsatte man väl att Kate Winslet eller Rooney Mara skulle vinna. Vikander har ju onekligen fler chanser. Hon är praktiskt taget helt färsk i Hollywood. Sedan det blygsamma internationella genombrottet i A Royal Affair har hon klättrat uppåt med tur, talang, intelligens och lyhördhet, balanserat projekt och arbetat med helt rätt personer, och hon har gjort det med en sådan skicklighet att det nästan verkar röra sig om ingenjörskonst – från ”Småstjärnorna” till Oscarsgalan på en tredjedels livstid, som ett proffs och ändå totalt genuin, helt utan känslan av att vara en skådis-broiler. Vikander har gemensamt med den senaste svenska Oscarvinnaren i denna kategori – Ingrid Bergman – att hon verkar helt genuin och sympatisk och att hon älskar skådespeleri på en nästan eterisk nivå; hon går in i roller som om de vore perfekt sittande skor.

Och det märks. Och det belönas. I en Oscarsgala som var osedvanligt progressiv och upplyftande var hennes vinst onekligen ett körsbär på toppen vi kan leva länge på – inte minst eftersom jag har en känsla av att hon kommer att vinna fler.

FREDRIK FYHR

*

Alla vinnare

Bästa film: Spotlight.
Bästa regi: 
Alejandro González Iñárritu, The Revenant.
Bästa manliga huvudroll:
Leonardo DiCaprio, The Revenant.
Bästa kvinnliga huvudroll: Brie Larson, Room.
Bästa kvinnliga biroll: Alicia Vikander, The Danish Girl.
Bästa manliga biroll: Mark Rylance, Spionernas bro.
Bästa foto: Emmanuel Lubezki, The Revenant.
Bästa klippning: Margaret Sixel, Mad Max: Fury Road.
Bästa originalmusik: Ennio Morricone, The Hateful Eight.
Bästa originalsång: Sam Smith, ”The Writing’s on the Wall”, Spectre.
Bästa originalmanus: Josh Singer, Tom McCarthy, Spotlight.
Bästa manus på förlaga: Charles Randolph, Adam McKay, The Big Short.
Bästa utländska film: Sauls son.
Bästa kortfilm: Stutterer.
Bästa dokumentär: Amy.
Bästa kortdokumentär: A Girl in the River: The Price of Forgiveness.
Bästa animerade film: Insidan ut.
Bästa animerade kortfilm: Bear Story.
Bästa specialeffekter: Andrew Whitehurst, Paul Norris, Mark Williams Ardington, Sara Bennett för Ex Machina.
Bästa ljudmixing: Chris Jenkins, Gregg Rudloff, Ben Osmo, Mad Max: Fury Road.
Bästa ljudeffekter: Mark A. Mangini, David White, Mad Max: Fury Road.
Bästa make-up: Lesley Vanderwalt, Elka Wardega, Damian Martin, Mad Max: Fury Road.
Bästa scenografi: Colin Gibson, Lisa Thompson, Mad Max: Fury Road.
Bästa kostym: Jenny Beavan, Mad Max: Fury Road.
Hederspristagare: Spike Lee, Debbie Reynolds, Gena Rowland.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *