Sightseers

sight35starrating

Regi: Ben Wheatley

Chris och Tina är ett nyfunnet par som beger sig på en husvagnssemester. Tyvärr kan de inte låta bli att ha ihjäl lite folk de ogillar på vägen.

 

Det roliga är att de verkar helt normala i början. När Chris (Steve Oram) hämtar sin nya flickvän Tina (Alice Lowe) för en roadtrip med hans husvagn verkar det som en bra idé. Visst, det ser inte ut att bli en extremt exotisk resa. På sin karta har Chris markerat ut enligt honom oumbärliga stopp: Ett lokalt museum för spårvagnar, ett lokalt museum för blyertspennor, ett lokalt museum för bussar, en viadukt… för sådana är ju extra intressanta.

Tina i sin tur måste helt klart komma bort från sin något förvirrade mamma, som påstår att Tina bara agerar rebell fastän hon är trettiofyra år, tycks sakna jobb och har inga direkta framtidsplaner överlag. Tillsammans med Chris verkar det som att Tina utgör en duo som är rätt typisk för vår tids indie-filmer; det osminkade, lågmält nördiga paret som tycks lite världsfrånvända men ändå obotligt självbelåtna. Den nyformulerade indie-subgenren mumblecore gör sig påmind.

Sightseers börjar som en sådan typ av indie-komedi. Man hoppas att Chris och Tina ska finna varandra under sin förmodat knasiga resa genom de nördigast tänkbara resmål. Inte långt efter att de satt fart så råkar Chris dock ha ihjäl en människa han ogillar. Tina, i sin tur, snor en hund av en helt personlig anledning. Chris inser att han kan ha ihjäl fler människor han ogillar, nu när han ändå är igång. Häromkring börjar man inse att Sightseers är en ganska ovanlig film.

Den är regisserad av Ben Wheatley, som inte är någon främling för det subversiva. Hans tidigare film Kill List var både en pseudo-dokumentär gangsterkomedi, ett socialrealistiskt karaktärsdrama, en spännande thriller och en ren och skär blodisande skräckfilm. Jag skrev om den att Wheatley förstår att man måste gilla karaktärerna för att försätta dom i fara, och att det blir ännu bättre när han låter karaktärerna göra dåliga saker, när vi väl lärt känna dom.

Nu borde det stå klart för en att Wheatley har en verklig talang för att göra filmer med karaktärer man måste gilla, i intriger som är lika skräckinjagande som roliga, och lika enkla att gilla som svåra att placera. Tekniskt sett är Sightseers en komedi, antar jag, fastän den har ungefär lika mycket mord och äckeleffekter som en gammal slasher-film från 80-talet. Tekniskt sett är det en roadmovie, antar jag, men jag vet inte vad det spelar för roll att omnämna. På samma sätt kan man väl kalla Chris och Tina för seriemördare. Tekniskt sett. Det klingar inte riktigt rätt.

De känns snarare som vilket annat kämpande par i en husvagn som helst; obegåvade och fyllda med dålig självkänsla är de tjaffsiga och paranoida mot varandra, ständigt medvetna om att de kanske är med varandra för att de inte hittat någon annan att vara med. Här har Tina virkat (!) helt egna sexiga underkläder, och så vänder sig Chris bara på sin sida och somnar om. Här bondar Chris med en kille de råkar på som delar hans vurm för tekniska leksaker, och så går bara Tina in i husvagnen och surar.

Realismen i skådespeleriet är lika komiskt som det är kusligt. Chris och Tina är två ointelligenta losers som resonerar med varandra som om de vore två helt rationella varelser, och ju galnare man inser att de är desto mer komisk blir dialogen. Mycket av filmens styrka bygger på hur enkelt den är gjord, hur enkelt det är att tro att dessa två människor gett sig av på vägen för en (i deras värld) vanlig semester som av en slump förvandlas till en mordodyssé. På samma sätt som Wheatlings Kill List är Sightseers en film med en intrig som man inte har någon aning om hur den ska utveckla sig. Att allt är så enkelt och opretentiöst filmat gör det bara lättare att fortsätta se filmen.

Och samtidigt finns det i just enkelheten något fascinerande och mer komplext. Man är väldigt frestad att börja analysera dessa karaktärer. Centralt i dem finns en mörk sanning om småsinthet och känslor av otillräcklighet. I en mer allvarlig film skulle Chris vara en vidrig karaktär, som mördar alla han i stundens hetta känner sig provocerad av. Vilket innebär: Alla han upplever är bättre än honom. Vilket innebär: Väldigt många människor.

Chris skulle kunna vara en slags brittisk D-Fens Foster (Michael Douglas’ karaktär i Falling Down) som känner sig som en loser och hämnas på samhället. Tina skulle vara en groupie som blir inspirerad av honom á la Mallory Knox (Juliette Lewis) i Oliver Stones Natural Born Killers.

Men Wheatley går en annan väg och gör Sightseers till en komedi. Eller, mer precist: Han gör en bisarrt lättsam film som är omöjlig att inte gilla på ett ganska glatt och okomplicerat sätt. Det är en underhållande svart komedi, skickligt genomtänkt och välspelad. Den fungerar ända från sin början till sitt briljanta, låt säga avsnoppade, slut och det är inte ofta man kan säga det om en film i dag. Ben Wheatley gjorde mig nyfiken med Kill List. I och med Sightseers är jag intresserad på allvar.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *