A Field in England

a field in england grejt

35starrating

Regi: Ben Wheatley

 

Det engelska inbördeskriget. Två avhoppare blir tillfångatagna av två andra män och tillsammans börjar kvartetten (senare kvintetten) röra sig över det stora fältet på jakt efter en närbelägen ölstuga. Efter att de ätit ett par mystiska svampar börjar saker dock spåra ut och det hela utvecklar sig till en manisk, våldsam och psykedelisk jakt efter en nedgrävd skatt.

 

Ibland går det verkligen fort. När jag recenserade Kill List förra året var jag snabb att berömma dess regissör och manusförfattare Ben Wheatley för en skicklig lågbudgetfilm som lyckades blanda genrer och ändå vara säregen. I och med hans efterföljande film Sightseers blev jag intresserad av honom på allvar. En vecka senare kan jag konstatera, efter att ha sett A Field in England, att han är en av sin generations allra mest intressanta, nya regissörer och tveklöst den mest intressanta ifrån Storbritannien (jämte Steve McQueen och kanske Andrea Arnold). Detta är en film där atmosfären är så tjock att man kan ta på den, och den fastnar på ens fingrar efteråt. Liksom när dammet yr på våren och fastnar i ens hår fastnar A Field in England på ens membran som minnet av en något avlägsen mardröm.

Och det bästa av allt är hur överraskande det är. Wheatley tycks ha varit en god lärjunge till Stanley Kubrick för han följer en av hans mest igenkännbara drag (som dock sällan förekommer hos andra regissörer): Han vägrar sluta överraska och utmana såväl sin publik som sig själv. Han går hundraåttio grader åt andra hållet mellan varje film och ger sig själv en ny uppgift; ”kan du göra en sån här film då?”. Kubrick brukade über-klokt konstatera att det inte finns någon mening med att göra samma saker hela tiden eftersom man bara kan göra ett visst, och litet, antal filmer på en livstid.

Wheatley håller med. Han hade troligen kunnat ta ett Hollywood-bud efter Kill List, för att göra låt säga den nya Evil Dead-remaken. Han hade kunnat ta ett steg mot en bredare publik, och mer cash, med en konventionell komedi efter Sightseers. Men Wheatley fortsätter vända upp och ner på sitt eget spelbräde och börja om efter varje film. Det är sällan man ser den djärvheten i (ens) begåvade unga filmskapare idag.

A Field in England är istället hans minst konventionella film. Enklast kan den beskrivas som en tripp-film; suggestiv och kuslig, psykedelisk och klassiskt pretentiös. Den får en att tänka på så filmer som Jim Jarmush’ Dead Man (i känslan), Easy Rider (i klippningen) och Tarkovskijs Stalker (i storyn). Jag gissar att de som är bekanta med dessa referenser borde veta exakt vad för typ av film A Field in England är, från och med nu.

Handlingen jag redogjort för i ingressen bör också förstås lite relativt. Spelar det så stor roll vad filmen handlar om? Rättare sagt: Kan man inte säga att den handlar om ingenting? Det stämmer att vi verkar befinna oss i 1700-talets England, där vi möter ett par män i inbördeskrigets periferi. Men vad gör de? Vart är de på väg? Majoriteten av dem är övertygade om att de ska till ölhallen. Det tycks högst osannolikt att någon ölhall ska finnas i närheten, men sak samma; några av karaktärerna, de tycks vara i högre befäl, är på jakt efter en nedgrävd skatt. Men sker detta före eller efter de ätit psykedeliska svampar?

Det kan vara så – avdelningen Rob Ager, det här – att de egentligen irrar runt i cirklar, på en radie av några hundra meter. Och att de egentligen inte har någon större relation till varandra; att de inte är på jakt efter något annat än en paus från kriget; att filmen, på så vis, är helt meningslös.

Ändå är A Field in England, till skillnad från låt säga konventionella Hollywood-filmer, en mycket ”riktig” film. Den har en riktig intrig som börjar, fortsätter utifrån vad den började med och slutar med en lämplig knorr som inte är direkt chockerande men inte heller väntad. Det är liksom inte den amerikanska traditionen av metall-intriger där början, mitt, slut är ihopmonterade som på en maskin med prototyp-scener och lager-dialog. A Field in England är en film som rör sig genom sin handling, man sveps in i den och förs med i den och i slutändan vet man att man upplevt något som bara just den här filmen kunnat ge en.

Bland annat beror på det på att Wheatley, och medmanusförfattaren/hustrun Amy Jump, har en fantastisk förmåga att skapa karismatiska karaktärer. Vårat enda sällskap är fem män, men vi vet vilka de är. Närmast i hjärtat tycks filmen ha akademiska lärjungen Whitehead (Reece Shearsmith) som efter ett liv omringat av böcker är kvar i en oskuldsfull syn på världen som ordnad och  rationell samt hans Jungianska andra personlighet, barbaren som lurar under ytan och som kan väckas med ”djävulen” (dvs psykadelika). Likt en Shakespeare-narr följer även den så kallade Friend (Richard Glover) i sällskapet; en ointelligent bonde som inte vet vad ord som ”stjärnor” och ”planeter” innebär, men vet att herren i himlen vakar över honom. Han säger de mest korkade saker, men ingen har hjärta att vara taskig mot honom, eftersom hans hjärta är rent.

Handlar filmen om något? Finns en poäng med den? Tja, det finns slutsatser man kan dra. Små ledtrådar kanske, motsägelsefulla gåtor. Fastän karaktärerna snart ramlar in i en psykedelisk virvel så har vi fortfarande en känsla för vilka de är. Men jag tror – efter att bara ha sett filmen en gång – att filmen främst är ett mood piece, en ångestladdad och samtidigt absurd film som liknar en sån där mardröm som inte är så läskig att man vaknar skrikandes utan snarare långsam, kvävande, obehaglig, påträngande; A Field in England är en sådan där film som befinner sig djupt nere i kaninhålet.

Vi vet ingenting om karaktärerna. Kriget fungerar bara som en avlägsen bakgrund, liksom det avlägsna ljudet av kanonmuller skulle göra det på en teaterscen, vi kommer aldrig bort från det sablarns fältet och vad som är ”verkligt” blir inte klart eftersom det hallucigena perspektivet också drabbar filmens berättarteknik; karaktärer vi ser dö kommer senare tillbaka som om inget hänt. Vi, som åskådare, tycks också bli svamp-påverkade, via berättarperspektivet.

Främst av allt är filmen en audio-visuell upplevelse, en tripp-film där man aldrig vet vad som ska hända eller vart man befinner sig. Filmen snurrar allt snabbare mot en upplösning som nästan tycks inspirerad av 60-talets avant garde-kortfilmare som Bruce Conner; med enkla effekter ihopklippta med skicklighet och effektivitet förvandlas filmen till ett stroboskop av bilder som hackar sig in i åskådarens hjärna. Slutet är – åtminstone första gången man ser filmen – nästan helt obegripligt.

Och det spelar ingen roll att det inte finns någon formell poäng. Det är inte poängen. Filmen kan bara förstås ur ett (postmodernt) konstnärligt perspektiv. Det som människor ignorant kallar för ”arty” ligger ofta närmare det verkligt konstnärliga; inte bilder som banalt ”representerar” något, inte uppenbar ”symbolik”, utan bilder som går bortom vad de föreställer (fem män på ett fält under Engelska inbördeskriget, i det här fallet) och in i den emotionella sfär som är konstverkets egen dimension, en dimension skapat av verket i sig. När din upplevelse av vad du ser plötsligt blir en slags dröm, och du inte längre vet vart du befinner dig eller exakt hur du ska tolka det du ser. Det är där du är när du som åskådare betraktar A Field in England, och det är där du känner efter för att se vad filmen har att ge dig. Och vice versa.

Wheatley har visat hur man på en minimal budget kan skapa en film med minst lika stark atmosfär och mullrande undergångsstämning som herrar som Christopher Nolan behöver miljoner dollar för att åstadkomma. Det svartvita fotot löser lågbudgetfilmers problem med ofta för platt och fult digitalfoto och skapar en tidlöshet, som om filmen kan ha varit gjord vilket år som helst; utan färg blir dessutom fältet mer drömskt, på något sätt djupare, bredare och mer intensivt. I färg hade det kanske sett mer ut som vanliga tråk-Surrey, där filmen spelades in.

Wheatley och och Jump har släppt A Field in England i Storbritannien på bio, DVD, Video on Demand och på TV samtidigt, som för att visa hur angelägna de är om att nå fram med den. Det är djärvt att som ung filmskapare göra en sådan här film idag. I synnerhet Sightseers kunde ha varit ett steg mot en mer kommersiell riktning. Istället är A Field in England yvig, drömsk, barrock, sporadisk, och samtidigt jämn och helt självsäker i sin monotona, svartvita skärpa – den vilar på en oerhörd tyngd som gör att filmens bilder känns i maggropen; Jag är visserligen inte helt säker på vad som finns att hämta i den utöver den visuella upplevelsen men jag tänker se om den för att ta reda på det. Det är bland de högsta rekommendationer man kan ge en film.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *