Warm Bodies

warm bodies

3starrating

Regi: Jonathan Levine

Efter apokalypsen, då zombies vandrar vår planet, blir zombien R kär i människan Julie och börjar långsamt lära sig hur kärleken kan väcka de döda tillbaka till liv.

Kanske skulle jag hatat den om jag var sjutton, men det var längesen. Då var zombiefilmer fortfarande något relativt obskyrt och jag minns att jag brådmoget dissade Danny Boyles 28 dagar senare eftersom det inte var ”riktiga” zombies i den. Lite gulligt i efterhand. Nu känns Warm Bodies snarare som en film George A. Romero egentligen borde ha gjort i dessa zombie-inflationstider. Jag tror dödsstöten – om man kan tala om en dödsstöt för de levande döda – var den obarmhärtigt långtråkiga TV-serien Walking Dead som hade mage att inte bara rakt av sno från Romeros klassiker (för en publik som inte ens vet vem Romero är) och fylla ut avsnitten med långrandiga såpadialoger och tomma scener där inget händer.

Istället försöker Warm Bodies åtminstone göra något nytt och kul. Humor är precis vad en zombiefilm i dag behöver och det här är en rätt rolig film. Jag ger den kudos för denna enkla ambition. Den skapar en story och karaktärer som inte fungerar sämre än i någon annan film av sitt slag men den adderar denna enkla ingrediens – lättsamhet – och det gör skillnad.

Filmen handlar om en zombie med det provisoriska namnet R (Nicholas Hoult) som gradvis blir mer mänsklig när han träffar Julie (Teresa Palmer) en av de överlevande människorna. Han blir kär, så hans hjärta börjar slå. Naw…

Naturligtvis går det här emot alla puristiska idéer om vad en traditionell zombiefilm ska vara. Det är lite grann som en My Little Pony-twist på Turtles. Men man har verkligen gått för långt när man jämfört Warm Bodies med Twilight. Filmerna är förvisso marknadsförda för samma publik, och kommer från samma produktionsbolag (Summit), men mer än så kan man inte jämföra. Visst finns i Warm Bodies enstaka ögonblick av teen-cheese men Twilight hade en intrig man till någon mån skulle ta på allvar. Det här är bara en komedi. Den har en intrig som går mot mer episka dimensioner – när alla zombier gradvis börjar leva och Julies surskallige militärpappa (John Malkovich) inte är övertygad – men filmen väljer att inte ge det något allvarligt oomph. Det är fortfarande ganska lättsmält.

Jag ser ärligt talat inget problem med den här filmen. Är storyn svag? Går den emot reglerna? Mjeh, whatever. R är en gullig figur med ett hjärta som slår, och det är svårt att inte tycka om. Han är fint gestaltad av Hoult också, och Palmer är helt övertygande i rollen som desillusionerad postapokalyptisk kick ass-tjej som hittar tillbaka till sin mänsklighet. I en fin twist lär sig R mer om henne genom att äta hennes döda pojkväns hjärna (det är så zombier lär sig saker, ser ni), vilken han har i sin ficka lite grann som en doggy bag. Därutöver finns en välkommen biroll för begåvade Analeigh Tipton (Damsels in Distress nu senast) som Julies väninna, som nervöst hälsar på hennes nya zombie-kille med ett halvt övertygande ”sup?”

Sista tredjedelen klär Warm Bodies som sagt på sig en intrig där oddsen bettas högre; R har en slags kompis, M (Rob Corddry), en medelålders zombie som får lära de andra zombierna att leva (de hänger omkring på en flygplats). Och ska de hinna i tid innan pappa Malkovich har ihjäl allihop? Spänningen är kanske inte olidlig men det har mer att göra med att zombiegenren är så urvattnad och mindre att Warm Bodies skulle vara medioker per se. Istället är den märkligt medryckande på något sätt. Det finns något i enkelheten, det opretentiösa erkännandet att en zombiefilm inte behöver vara fejkat djupsinnig eller dödsallvarlig. Åtminstone inte nu längre. Accepterar man premisserna så är filmen inte mer eller mindre än 90 minuters charmig zombiefilm. Det är bättre än att bli besviken på springande zombies, CGI-splatterfester eller för den delen Romeros senare alster.

Istället kom jag att tänka på Romeros Day of the Dead där den galna professorn försökte lära zombierna prata, eftersom han förstod att de kunde utvecklas. Han kanske aldrig kom att tänka på hur mycket kärlek de behövde. Där har vi en film som verkligen hade behövt lite humor. Warm Bodies är kanske inte filmen man ska jämföra med, men jag gör det ändå. Jag har sett så många dåliga, tråkiga eller bara deprimerande zombiefilmer och Warm Bodies är trots allt inte en av dem.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *