Damsels in Distress

damsels in distress

25starrating

Regi: Whit Stillman

Episodiskt berättad, quirky komedi om en kristen tjejkvartett på ett oskuldsfullt college som försöker rädda självmordskandidater genom stepdans och menar på att även illaluktande idiotiska överklasspojkar har en själ någon måste vårda. Diverse lättviktiga intriger följer.

 

Detta är min första riktiga request. En vän såg Damsels in Distress och stängde av efter femton minuter, övertygad om att det var den sämsta film som någonsin gjorts (nästan). Jag ska erkänna att jag kände mig smickrad av den uppföljande kommentaren: Du måste skriva en recension av den här filmen, tänk om du tycker om den.

Med glädje kan jag nu svara att ja, jag hade visst nöje av Damsels in Distress. Jag förstår varför man kan reagera väldigt starkt mot den och jag är inte säker på att den har en publik någonstans egentligen. Hur mycket nöje man får ut av den beror på vem man är, och hur kul man tycker det är att ständigt undra vad man sitter och tittar på: Jag fick nog vid sista tredjedelen, då filmen till sist förlorade det grepp den ändå hade om mig. Fram tills dess var det en film om frustrerande karaktärer som gjorde mig nyfiken. Kring 60 minutersstrecket var jag dock inte nyfiken längre, även om filmen slutar med ett trevligt dansnummer som väl är bättre än ingenting. (Filmen är mycket av ingenting).

Hursomhelst. Manusförfattaren och regissören till Damsels in Distress heter Whit Stillman, en relativt obskyr amerikansk indiefilmare. Detta är hans fjärde långfilm på över tjugo år och hans senaste sedan Last Days of Disco (1998). Liksom den, och alla hans filmer, handlar den om överpriviligerade människor ur storstädernas fashionablaste societet, vars ytliga liv matchar deras självupptagna babbel. Den här gången är karaktärerna en kristen damkvartett på ett college som är övertygade om att olyckliga studenter med självmordstendenser kan räddas av gott kaffe och kurser i stepdans.

Filmen är redan från början ganska överrumplade. Redan i första scenen träffar nykomlingen Lily (Analeigh Tipton) våra övriga huvudpersoner – nämnda tjejtrio, ledda av Violet (Greta Gerwig), en from och världsfrånvänd världsfrälsare med vissa implicita asperger-drag. De pratar i färdiga meningsbyggen till varandra om vad som är rätt och fel och de tycks ha en fascinerande möjlighet till att uppfatta kroppsodörer.

Stämningen är skum. Det är inte karaktärer som man kan relatera till – kanske inte ens tycka om överhuvudtaget – men det verkar inte heller vara meningen att man ska göra det. Filmen andas satir och parodi, samtidigt som den ger karaktärerna utrymme att säga och göra vad de vill. Det är lite grann som om indiefilmaren Todd Solondz skulle gjort en egen version av Clueless. Istället för ytliga high school-tjejer besatta av shopping handlar Damsels in Distress  om ytliga ”humanistiska” tjejer besatta av världsfrånvända petitesser. I båda fallen handlar det om karaktärer som är helt övertygna av att livet går ut på att göra vissa saker och tänka på vissa sätt annars är man ”körd”. Detta eftersom dom lever i sin överpriviligerade bubbla, dit verkligheten aldrig når. Man hör redan i titeln – detta är människor som ser sig som ”damseller” och de är i ”distress” – inte direkt i fara, men de är bekymrade. Deras problem kan dock ha förvånansvärt enkla lösningar: En av mina favoritscener var när Violet sitter på ett fik och pratar med servitriser och ett par vägarbetare och försöker förklara varför det närbelagda motellets ekologiska tvål är så viktig för världen och att den luktar så gott.

Filmen är uppbyggd, inte så lite, som en TV-serie. Intrigen – eller vad man ska kalla den – är uppdelad i olika kapitel som var och en behandlar någon liten mer eller mindre obetydlig anekdot: Ett handlar om Violets knepiga barndom, ett om hur Lily träffar en kille med något knepig religion, en annan om hur collegets årliga spex blir förbjudet (föregått av replikskiften som ”I know it’s moronic but isn’t it also kinda fun?” ”No”). Det finns inte direkt någon övergripande intrig och filmen påminner en del om de komedier som Robert Altman gjorde: Det är en film som handlar om karaktärerna, men den gör det med ett avstånd. Man behöver inte nödvändigtvis tycka om dom, men man måste umgås med dom så länge filmen pågår.

Men, som i Altmans sämre filmer, så fungerar det bara så länge intresset kan hållas vid liv. Damsels in Distress är lite för tunn och oambitiös – märkligt oambitiös med tanke på att det är Whitmans första film på tretton år – och den gör ett drastiskt misstag under sista tredjedelen. Fram tills dess kände jag att filmen var lite uppfriskande i jämförelse med så många mer förutsägbara filmer av samma slag. Under första halvtimmen lär man känna karaktärerna,  ochunder mittendelen får man veta mer om dom i diverse episodiska utsvävningar. Men under sista tredjedelen försöker Whitman haka fast filmen i någon slags intrig ändå – det var det där om att dom ska hjälpa folk från att ta självmord ja, och jaha nu ska hon åka till London ja det var ju tråkigt och vänta, den här killen behövde komma tillbaka också… Så intressant var inget av det där, inser man.

Och det är väl problemet med filmen. Den är inte speciellt intressant. Den är roande, men kanske bara om man är på rätt våglängd. Skådespelarna är överlag fantastiska – indieskådisen Gerwig kan den här ”quirky diva”-rollen i sömnen och hon matchas av de övriga som också vet hur de ska få sina rätt hopplösa karaktärer att framstå som verkliga. De ger ett bra memo till de som pluggat i längre tid på universitet: Har du till någon procent börjat likna dessa människor så måste du verkligen komma ner på jorden. Men dessa karaktärer kommer aldrig vare sig ner på jorden eller ut i det blå, utan de liksom bara lallar runt lite i sin naiva bubbla innan de tar på sig steppskor och dansar loss. Filmen är dedikerad med en ursäkt, noterade jag i eftertexterna, till Johann Strauss. Detta eftersom Violet i filmen namedroppar honom på ett sätt som jag antar att Stillman nästan tyckte var för skämmigt. För filmen är ju inte hög konst – den är inte riktigt bra fluff heller. Många kommer tycka den är outhärdlig och andra kommer, som jag, tycka att den hade kunnat vara ännu beskare, ännu svårare att ta till sig, mindre småtrevlig. Nu är den liksom som sötlaktris – en seg konsistens, och lite suspekt och intetsägande smak – där den borde vara extra salt.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *