We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

we steal secrets

3starrating

Regi: Alex Gibney

Uttömmande, skickligt gjord och spännande dokumentär om skapandet av WikiLeaks samt Julian Assanges uppgång och fall.

 

De lojalaste anhängarna till Julian Assange, inte nödvändigtvis WikiLeaks, har fördömt dokumentären We Steal Secrets, vilket inte är konstigt med tanke på att den inte är polariserad, den tar ingen definitiv ställning och den glorifierar inte Assanges de facto dubiösa personlighet och moral. I det här tidiga läget – när en film om WikiLeaks omöjligen kan vara allomfattande, men ändå extremt nödvändig – försöker den lägga alla fakta på borden, via alla röster som går att få tag på, för att berätta historien om WikiLeaks uppkomst och allt den begär av dig tillbaka är att du bildar en egen uppfattning.

Därmed är det en utmärkt dokumentärfilm. Den berättar sin historia med effektivitet och rapp elegans och den redogör pedagogiskt för processer som för många är komplicerade att få huvudet runt. I grund och botten försöker den även ge berättelsen en humanistisk mening. Den fördömer inte alls Julian Assange, för den är mer intresserad av hans skapelse och motiveringarna bakom den. Den ifrågasätter inte viljan och valet att avslöja sanningen bakom murarna av USA:s regering – Filmen förstår precis varför Assanges sak är den rätta saken. Det är något i det som triggar en människas ryggrad: Sanningen? Ja tack. Så fort han förstod att han kunde, och så fort han förstod hur han skulle gå till väga, tog  Assange beslutet.

Filmen gratulerar honom för detta. Allt annat som har med hans personlighet att göra kan han däremot ta med sig till graven. Hans eftermäle är avklarat. Och han är inte hälften av hjälten som Bradley Manning – häromdagen dömd till 35 års fängelse – som var den som redan från början riskerade sitt liv för att föra fram sanningen om den omänskliga naturen i krigsföringen i Irak, till exempel den vidriga attacken i Bagdad den tolfte juli 2007. Överlag bara ett brottstycke (med betoning på brott) av krigets vardag.

Det fanns ingen ekonomisk vinning bakom Mannings beslut. Han var inte en spion. Han hade bara hjärtat på rätta stället.

En av regissören Alex Gibneys talanger (bevisade i hans tidigare dokumentärer Taxi to the Dark Side och Mea Maxima Culpa) är att berätta om komplicerade frågor så att det mänskliga dramat framträder. Även i We Steal Secrets är det behjärtansvärt hur tydlig Mannings personlighet blir (om de sen är partiska, det är en annan sak; detta är en dokumentär, inte ett referat). Varför, kan man undra, valde denna intelligenta och känsliga unga man, med problem i sin könsidentitet, att gå med i armén, där han alldeles säkert inte skulle ”passa in” bland machoattityder och cynisk våldsidealism? Filmen föreslår att det kanske var för att han verkligen ville göra nytta i världen. En sorglig ironi, med facit i hand.

Gibney tar samtidigt rätt stora kliv bort från Manning och Assange – ingen av dem är med i filmen – vilket filmen fått en del kritik för. Jag tror dessa kritiker missat filmens titel: Detta är storyn om WikiLeaks, inte Assange. Det är dess skyldighet att måla Mannings och Assanges porträtt även om de inte varit tillgängliga, och i fallet Assange är det nästan att föredra. Tanken på en Assange-centrerad WikiLeaks-film, låt säga med honom själv som producent, är gräslig. Om det någonsin funnits en opålitlig berättare så är det han. Och om det dessutom är sant, vilket nämns i filmen, att Assange begär en miljon dollar för en intervju så kan ingen vara missnöjd över att Gibney tackat nej. Det hör till filmens poäng att Assange inte får pengar för den. Han är bara en av deltagarna i dramat bakom WikiLeaks uppkomst, om än centralfiguren. Filmens agenda är upplysning, inte propaganda.

Filmen är två timmar lång men aldrig tråkig. Gibney har intervjuat så pass många, så pass många olika, och så pass många relevanta människor – alltifrån CIA-chefer till medarbetare till WikiLeaks, en av de svenska kvinnor som var inblandade i Assanges sexbrottsfall, och så vidare – att vi aldrig tröttnar på att utforska spektrat. Filmen är rakt igenom underhållande och spännande, likt en politisk thriller, och dess enda brist är egentligen att den är en skärva av sin samtid; dessa intriger pågår än och stoffet till filmens uppföljare pågår i detta nu.

En av de djärvaste inslagen i We Steal Secrets är att låta dödshotade och av många hatade Adrian Lamo berätta sin sida av myntet; Lamo, idag med ett liv på hemlig ort, var den som angav Manning till myndigheterna. Vilken sorglig människa detta är. Jag säger det med all sympati. Med en släpig, halvt närvarande blick och röst, ger han intrycket av en människa som är lätt att styra undan från moralisk rättrådighet. En människa som lätt kan pressas till att följa strömmen. Det är lätt att föreställa sig att han inte visste, eller åtminstone inte på riktigt föreställde sig, vad som skulle hända med Manning när han blev arresterad. Även Lamos’ liv förändrades. Han tårar i slutet är befriade från pudlighet. De kommer rakt ifrån hjärtat och fastän Lamo, till skillnad från Manning, har ett liv i frihet att se fram emot är hans själ för evigt besudlad. Och han vet det.

”I’m just trying to play the part I’ve been given in this story” säger han vid ett tillfälle, och det är en lämplig replik i en film av det här slaget, som verkligen styr upp berättelsen om WikiLeaks som en berättelse. Det är en uppgång-och-fall-story för Assange, men detta uppgång och fall är ingen fiktion. Att Assange idag inte är någon hjälte, att han idag är en isolerad företagsledare och att hans medarbetare lämnat honom på grund av hans paranoida drag, är faktum och utsagor. Filmen påpekar det bara, och den gör det skickligt. Genom att inte glorifiera någon eller något, genom att alltid hålla sig till de fakta som finns på borden, är den rättvis och rimlig. Och genom sin åskådarvänlighet, sin genuina skicklighet i berättandet, är den lika spännande som underhållande.

Och frågan den ställer i slutet är legitim. Är WikiLeaks ett tomt fort nu? Finns det någon framtid för informationsfriheten? När filmen tar steget bort från Assange är det ett progressivt steg, inte ett konservativt. Filmen poängterar nämligen, gång på gång, att Assange inte är synonym med WikiLeaks. Sidan, och dess kollektiva funktion, är fortfarande det viktiga. Målet med sidan, och ideologin bakom den, är sund och fundamentalt god. Detta är en film som vill skriva historien om WikiLeaks, men den hoppas på att den bara berättar början.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *