What Maisie Knew

what maisie knew

35starrating

Regi: Scott McGehee, David Siegel

En skilsmässa mellan egoistiska New York-bor, helt berättat ur sexåriga Maisies synvinkel.

Det knepiga med barn är att även om de påverkas, utvecklas och rentav blir till av sin omgivning kan de aldrig helt vara del av den. En sexåring ser sin omgivning och är lika mycket närvarande som frånvarande. I What Maisie Knew bor sexåriga Maisie i en värld av käbblande vardagsrum, skiftande färgglada tapeter, ensamma eftermiddagar på dagis och händer som håller i hennes för att leda henne genom allt detta.

Vi ser allt som händer ur hennes perspektiv. Vi är med henne i varje scen och vi ser och hör bara de vuxna när Maisie ser dem – deras drama pågår där borta i vuxenvärlden och den är inte viktig för Maisie. Vi, som vuxna gäster i Maisies värld, ser de vuxna omkring henne i spegeln de själva skulle behöva. Maisies föräldrar står nakna i sina brister inför hennes totalt oskyldiga, och totalt registrerande, blick.

Maisie, liksom alla barn, är en vandrande noll-tolerans mot allt. Det hon ser kommer hon se. Det i hennes omgivning kommer hon bli en del av. Alla vuxna vet detta och det ger dem en ångest som aldrig kan botas. Vad de än säger och gör kan vara fel. De vet inte alltid om de gör rätt, men de vet när de gör fel. Maisie, däremot, vet inte när något är fel, och det är i den ekvationen de vuxnas skam föds.

De borde veta bättre. Maisies föräldrar är karaktärer som är skrivna som för att uppröra en åskådare. Susanna (Julianne Moore) är en kedjerökande, lätt åldrad, PJ Harvey-liknande rockartist som kopplar av med för mycket alkohol på hemmafester med högljudd musik och random folk hon eventuellt känner – oklart vart Maisie hör hemma i den bilden. Än värre är dock Susannas grundläggande personlighet – en aggressiv, narcissistisk diva som saknar en grundläggande förståelse för att hon påverkar saker omkring henne (till exempel ett barn).

Maisies pappa, konsthandlaren Beale (Steve Coogan), är knappast mycket bättre. En arrogant och helt självcentrerad vimspelle som för det mesta inte ens är i närheten utan är högst begåvad på att vara i andra städer och länder, på jobbrelaterade uppdrag som det inte finns någon anledning att bry sig om för Susanna eller Maisie.

Ingen av Maisies föräldrar verkar ha någon plats för ett barn i sina helt självupptagna liv och när de skiljer sig blir hon naturligtvis bara ett objekt i deras maktspel. Susanna reagerar våldsamt på att de får delad vårdnad, för att i nästa stund åka på en turné. Beale gifter sig med unga nannyn Margo (Joanna Vanderham), troligen så att han kan dumpa Maisie med henne när han inte är i stan. Vilket är 90% av hans tid.

Så efter att Maisies föräldrar skiljer sig ser hon dem mer sällan än ofta. Istället får Maisie nöja sig Margo – en snäll och vänlig men väldigt uppoffrande människa, utnyttjad av sina närmaste – och Lincoln (Alexander Skarsgård), den unga bartendern som Susanna gifter sig med helt apropå, som svar när hon hör att Beale gift om sig.

Margo och Lincoln blir de som får finna sig i en ofrivillig föräldraroll. De ”tar över” Maisie, och eftersom det är med dem hon umgås är det dem hon lär känna och tycka om. De blir en trio: Skilsmässans tre spelpjäser. Det prestigefyllda barnet, och mammas och pappas två nya prispokaler – den unga, blonda kvinnan och den hunkiga toyboyen. Långsamt börjar Margo och Lincoln inse att de blivit utnyttjade på grund av sin godhet, och när de blir indirekta surrogatföräldrar till Maisie blir de det av samma anledning. De är inte cyniker. De har inte hjärta att göra Maisie till ett socialfall. De är inte funtade på det sättet.

Det är filmens titel som ger en ledtråd till vad poängen är med den – Det här är Maisies film. Hon spelas av dagisbarnet Onata Aprile, som ännu har barnets reaktionsförmåga intakt, och hon är en påtaglig och helt realistisk närvaro. Även om det är mer en fråga om regi än skådespelartalang – det är överhuvudtaget svårt att prata om skådespelartalang hos en person som inte fyllt tio – så fungerar trovärdigheten i Aprile som filmens kanske viktigaste kort. Om hon bara hade varit en manerad barnskådespelare skulle What Maisie Knew bli en havererad film, en menlös och översentimental TV-film gjord för att framkalla snyfteri.

Istället blir What Maisie Knew en klok film som tvingar åskådaren till att helt sympatisera med barnet och förstå att föräldrars syn på sina egna barn ofta bygger på egoistiska illusioner. Jag har aldrig riktigt förstått tesen att man aldrig kan klaga på hur andra uppfostrar sina barn – det kan man väl visst. What Maisie Knew vågar bryta tabut, och föreslår att ett barns välbefinnande kommer före föräldrars begär. Och att barnuppfostran är bland det svåraste och mest komplicerade en människa kan göra. Det kräver extrem storsinthet, vilket i allmänhet är en rätt sällsynt mänsklig egenskap.

Barn har inget utvecklat intellekt, de bara ”är”; de blir vad de lär sig. Detta är ett dilemma för vilken vuxen människa som helst och barnuppfostran kan för många kännas som ett slags experiment som man inte vet utgången av. På cyniska dagar känns det som att detta experiment är så svårt att 90% av mänskligheten misslyckas, en lång tradition som går tillbaka till Adam, Kain och Abel.

Jag antar att man därför kan ha en viss förståelse för Susanna och Beale. Filmen fördömer inte dem (kanske åskådaren gör det istället) och de har en realistisk klang; de är tyvärr fina avspeglingar av människor man träffat i verkligheten. Men detsamma gäller för Margo och Lincoln – människor som inser att ingen människa är en ö, som vet vad ansvar och förmyndarskap innebär, människor som vill göra det rätta och därmed gör så gott de kan. Det är hoppfullt.

Filmen är byggd på en Henry James-roman från 1800-talet, som handlar om skilsmässa och delad vårdnad, på den tiden en besynnerlig avart James hade hört talas om. Att filmatisera den är ett smått briljant drag eftersom den problematiken idag bara är vardag. Titeln är dock kvar – What Maisie Knew; och vad är det Maisie vet? Vad ser hon? Vad tänker hon på? Hur ska hon bli i vuxen ålder?

Det är inte ett mysterium, mer ett erkännande. Maisie, du finns. Du är. När du växer upp kommer din personlighet bygga på allt du är med om här och nu. Barn, som oftast befinner sig i skymundan, är personligheter som måste vårdas. Barn är rentav viktigare människor än vuxna människor. What Maisie Knew är en film som vet detta.

Det är en skickligt gjord film på alla plan. Moore är bra som alltid i en slags paradroll – den härdade kvinnan som kämpar hårt för sin egen lycka och är otålig för andra människors problem, se även Magnolia, Boogie Nights, Short Cuts – och Coogan är briljant utnyttjad i en realistisk, jordnära roll som gör honom till en riktig människa, samtidigt som han också får utrymme för sin tillbakalutade ”Cooganism”. Alexander Skarsgård och Joanna Vanderham skapar också känslan av de verkligt sympatiska och tappra karaktärerna Lincoln och Margo; det är en samling helt lyckade karaktärer som Maisie befinner sig kring, och de håller upp filmen som pelare, ger en jämn och perfekt helhet.

Det är möjligt att What Maisie Knew skulle ha varit ännu bättre om Susanna och Beale inte var så vansinnigt odrägliga – de är inte bara taskiga utan direkt manipulativa mot sin omgivning – men å andra sidan så måste de vara tillräckligt odrägliga för att vi ska förstå budskapet; budskapet, i det här fallet, är mediet; sättet filmen är berättad på. Det vill säga genom Maisie. Det är bilden av henne som man bär med sig. Sättet hon ser sig omkring i sina nya rum, obekymrat leker med leksaker, tjuvkikar när de vuxna inte tror hon finns, blir glad, blir ledsen, inte kan sova, undrar om… ja, vad Maisie nu undrar. Filmen går mot ett öppet slut där vi bara vet att just i detta nu är Maisie glad. Just nu är det bra.

Det finns något sedeslärande i den här filmen, men den kommer inte i en lyckokakeformulering utan i den enkla men svåra bilden av ett barn. Det barn man en gång varit, det barn som en gång ska bli vuxet, och det barn som någon måste se och bry sig om här och nu. Maisies liv är viktigare än våra vuxnas. What Maisie Knew är ett vackert ode till den tanken. Den tar verkligheten, och verklighetens mänskliga problem, och gör filmpoesi av det.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *