Den store Gatsby 15starrating

greatgatsby denstoregatsby dålig

15starrating

Regi: Baz Luhrmann

Baz Luhrmanns Moulin Rouge-ifierade filmatisering av F. Scotts Fitzgeralds klassiska roman om ung författare som lär känna den mystiske playboyen Gatsby som är kär i gammal flamma som är vän och oskyldig. De lever ett meningslöst liv tillsammans.

 

Min spontana reaktion?

 

Blörgh!

 

Bara som ren och skär upplevelse är Baz Luhrmanns Gatsby som en filmatisering av Strindbergs Röda rummet gjort som en E-Type-video och det är inte ens hälften av dess problem. Att Luhrmann gör kitsch, det är ingen hemlighet. Att han är besatt av yta och att han inte är intresserad av att tilltala intellektet. Visst. Att han har fobi för tagningar längre än fem sekunder. Ja. Men varför i hela fridens dar då göra en filmatisering av Den store Gatsby?

Jag tycker den ljumna kritiken mot den här filmen inte varit tillräckligt saklig. Sanningen är att den suger, rakt upp och ner. Från allra första stund är den misslyckad. Ingenting i den fungerar. De begåvade inslagen – som att låta DiCaprio ha huvudrollen – spelar ingen roll för som berättelse finns ingenting intressant alls i Luhrmanns obönhörligt tomma ”tolkning” och som visuellt extravaganza är det bara en trött efterapning av Moulin Rouge.

Det kanske är den största besvikelsen. Inramningen är nästan exakt densamma, med Toby Maguire i tredagarsskägg vid skrivmaskinen istället för Ewan McGregor, som lidelsefullt pratar i voice-over om hur hans liv förändrades när han träffade Gatsby, istället för Santine som Nicole Kidmans karaktär hette.

Varför det inte fungerar är uppenbart. Medan Moulin Rouge inte behövde vara ett starkt drama med mångfasetterade karaktärer är det ett kamikaze-uppdrag att försöka göra Gatsby så. Man behöver inte ens ha läst F. Scott Fitzgeralds ökänt ofilmbara roman för att veta det. Den bästa filmatiseringen som hittills gjorts av den är filmen från 1974 med Robert Redford och Mia Farrow – och då var redan den rätt medioker.

Men den var åtminstone ett drama som fungerade på någon slags basal nivå. Luhrmanns sätt att introducera karaktärerna, så att vi ska lära känna dem, är genom att (you guessed it!) hamra in en halvtimmes glitz och glamour-porr med hundra klipp i minuten och en kamera som ständigt rör på sig. Det blir liksom Tobey Maguire blobbolobbolupp  TJING TJONG party party party Gatsby? Gatsby! Who? Gatsbaaeeejjj blupp i dupp schwamparompampam med Jay Z på soundtracket förstås, ungefär som en utspårad Eurovision-fest med för mycket kokain.

Sedan lugnar han ner sig och har mage att försöka få oss att tro att vi vet vilka karaktärerna är, eller varför vi ska bry oss om dom. Gatsby blir inte mer än den där snubben i slottet som säger ”old sport” i varje mening; DiCaprio spelar honom professionellt less-is-more, som om han inte förstått vad Luhrmann varit ute efter. Det hjälper nämligen inte en film som är så fundamentalt överdådig. Istället blir han bara en vandrande kostym som ger fester utan anledning. Samt, förstås, att han säger ”old sport” i varenda mening. Det blir ett ofrivilligt komiskt upplägg för ett drinking game: How ya doin ol spåår? Let me tell you ol spåår. No, no ol spååår. Ol spåår you’re not listening. Are you listening, ol spåår? Ol spåår…? Ol spååår?

Det är väldigt svårt att därefter försöka följa en historia som är så ointresserad av att vilja bli berättad. Naturligtvis är det snyggt på det där syntetiska 3D-effektssättet, med svepande ”kamerarörelser” över bukten mellan Gatsbys slott och huset där Daisy (Carey Mulligan) bor. Det finns även det drömda, gröna ljuset i Gatsbys blickfång, vilket oundvikligen blir ett till Moulin Rouge-eko – man tror ibland att DiCaprio ska få besök av en absint-framdrömd Kylie Minouge-älva.

Den fungerar inte som berättelse. Jag menar inte alls. Fällorna som Luhrmann går in i är traditionella även utan hans överdådighet; vi får inte veta mer on Gatsby än vad som är uppenbart. En CGI-animerad flashback om hans bakgrund, berättad i jump-cuts förstås så att vi verkligen inte ska få ta del av det helt; gee thanks. Psykologin finns inte, hur skulle den kunna finnas, och inte heller skapas något mysterium om vem han är. Intrigen om hans förlorade, och inbillade, kärlek faller platt eftersom Daisy i Mulligans väna, stereotypa skepnad inte blir mer än en gräddbakelse på två ben. Den mest sympatiska karaktären blir istället hennes man, antagonisten Tom Buchanan (Joel Edgerton), som ska framstå som inskränkt men som istället bara framstår som den enda vettiga playboyen i New York.

Men inte heller Toms karaktär får någon mening, eftersom hans vänsterprassel med fattiga Myrtle (Isla Fisher) som bor ute i industrierna, vilket är intrigens största plot-point, knappt ens går att registrera, ungefär som om Luhrmann inte hinner med sin egen berättelse (han hade ju kunnat skippa den 30 minuter långa musikvideon i inledningen!). Och när Gatsby går sitt ensamma öde till mötes vet man inte vem han är, vad han känt, eller på något djupare plan vilka händelser som lett fram till detta öde. Man kan inte tycka synd om honom. Man vet ingenting. Man tycker ingenting. Män känner ingenting.

Det måste väl vara sämsta tänkbara omdöme i en Baz Luhrmann-film? Att man inte känner någonting. Det är ju trots allt fluff han gör bäst. Men liksom i hans förra snedsteg, den hopplösa Australia, är detta en glittrig form vars innehåll inte kan fungera. Den store Gatsby är till och med sämre än Australia, som åtminstone hade en historia som till någon mån fungerade. Den var bara ointressant. Här tar Luhrmann en historia som är bra men som han gör ointressant istället.

I två timmar och tjugo minuter pågår kalaset utan att någonsin övertyga åskådaren om någonting alls. Utan intellektuellt kött och blod är intrigen i sitt skelett bara banal och klyschig. Och utan nya idéer är Luhrmanns visuella spektakel bara tröttsamt och lätt huvudvärksframkallande. De klassiska replikerna från boken flyger förbi åskådaren en efter en, men det enda man hör är ol spåår, ol spåår, ol spåår.

Om Luhrmanns Gatsby ändå hade fått kunna vara ett fantastiskt fiasko, eller en film som delar publiken i två läger för all framtid som Scorseses New York, New York eller till och med Sound of Music. Istället är den bara fyrkantig, mekanisk, långtråkig, ett stort ingenting omringat av ännu mer högljudd intighet. Jag säger det igen: Blörgh…

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *