The Butler 3starrating

the butler

3starrating

Regi: Lee Daniels

”Inspirerat” av den verkliga händelsen om Cecile Gaines; en butler som serverade åtta presidenter i Vita huset.

 

The Butler är ett klassiskt stycke Hollywood-skräp av högsta kvalitet. När jag säger ”skräp” menar jag det inte på ett negativt sätt. Det är en high concept-film, mjukt berättad, lika ytlig som den är pompös och helt uppåt väggarna sentimental. Är du en sådan med fallenhet för att gråta på film? Ta med dig näsdukarna.

Den alltid lika pålitlige Forest Whitaker spelar Cecil Gaines, den butler i Vita huset som denna film är ”inspirerad” av. Han serverar åtta presidenter, från Eisenhower till Reagan och när han är närmare hundra år (eller så) får han träffa Obama. Svarta människor har haft det svårt i USA, ser ni, och Obama är en big deal. Cecil växer upp på ett bomullsplantage i Södern och har aldrig kunnat tro att han ens på darriga gamlingsben skulle få se en svart president i det vitaste av hus.

Man kan undra vad filmen är ute efter.  Är allt bra nu? Finns inga rasproblem kvar i USA? Lee Daniels, som regisserat filmen, tror naturligtvis inte det. Men det blir ändå lite krångligt. Filmen dediceras till alla de som kämpade under medborgarrättsrörelsen och det som lämnas kvar när filmen är slut är ett ekande misstanke om att detta, som humanistisk propaganda betraktat, är rätt kontraproduktivt och missvisande.

Jag är heller inte säker på vad parallell-intrigen går ut på; den handlar om Cecils son Louis (David Oyelowo) som blir medborgarrättskämpe, arbetar med Malcolm X, går med i Black Panthers för att sedan gå ut och engagerar sig i regeringspolitik senare. Då och då klipper vi mellan Cecil och Louis som för att förklara att medan Cecil tjänar sin herre så gör även Louis det, på sitt eget sätt. Ensam är aldrig stark. Ingen människa är omnipotent. För att göra komma någonstans alls måste man ta hjälp av andra, och högst upp kommer man aldrig. You’re gonna have to serve somebody, för att citera Bob Dylan.

Men, jaja. Jag går in med förstoringsglaset tidigt känner jag. Överlag är The Butler, som filmupplevelse, inte mer eller mindre än du tror. En snygg, kändiskryllande historielektion klippt lite grann som en nerbantad TV- eller miniserie. Först hände det, sen hände det. Att känna igen de historiska skeendena är del av behållningen.

Det fungerar på grund av maskineriet. En film med såhär pass mycket talang inblandat kan inte gå fel. Lee Daniels har förvisso bara gjort mer komplexa filmer förut – och även om jag ger The Butler ett högre betyg än hans förra The Paperboy så var det en femton gånger mer ”intressant” film än den här – men han skalar av alla kanter här för att ge en så passiv gräddbakelse till film som möjligt.

Skådespelarna är utomordentliga. Mycket ljus har fallit på Oprah Winfrey som Ceciles fru. Hon är bra. Men hon är bara del av kollektivet; hela den afro-amerikanska ensemblen bidrar till att skapa en familjär närvaro, en äkta kärlek i grunden och starka karaktärer överallt. Oyelowos intellektuella son, till exempel, eller Ceciles medarbetare/bröder i köket – Lenny Kravitz, Cuba Gooding Jr, Terrence Howard – bidrar alla med sitt strå till stacken för att göra en levande ensemble-film.

Inga Oscarsnomineringar (ta i trä!) kommer dock gå till filmens presidenter som varierar mellan det hysteriskt roliga (John Cusack som Nixon!), det intressanta (Robin Williams som Eisenhower) eller det rent udda (Alan Rickman som Reagan… huh?). Det är ett under att filmen aldrig går in i ett Cloud Atlas-liknande maskeradparty. Troligen har det att göra med att dessa herrar, hur skumma deras närvaro än känns, faktiskt är riktigt bra skådespelare.

Jag tror ingens liv kommer förändras av den här filmen, men den kanske kan få en att må lite bättre i två timmar och det är inget fel med det. På så sätt är det en skamlös film, naturligtvis; en feel-good om den andra hälften av 1900-talet och problem som ännu pågår. Men för att jämföra med Niceville, en film jag verkligen ogillade för sin inskränkthet och dumhet, så är The Butler åtminstone präglad av lite riktig humanism och empati. Jag känner på mig att den kommer attackeras från intellektuellt håll men jag vill å det grövsta hävda att The Butler inte är korrupt utan bara naiv. Och det är okej.

Främst av allt är The Butler en Oscar-maskin som mer än något annat suktar guldgubbar. Hur många får den? Min första och helt spontana gissning är att det blir rätt få, då den är väldigt uppenbar. Vissa scener, i synnerhet mot slutet när Whitaker och Winfrey sitter och gaggar vid frukostbordet i gamlings-make up, är rentav ofrivilligt komiska. Det spelar naturligtvis ingen roll, när allt kommer omkring. Huvudsaken är att filmen är bra.

Är The Butler bra? Mja, nja, tja. Det är en bra Hollywood-produktion. Den är skickligt gjord, full av fantastiska skådespelare och aldrig tråkig. Dessutom bygger den på äkta angelägenhet, om än så bara för patosets skull. I slutändan får man fråga sig: Hur fel kan en bölande biopublik ha?

 

FREDRIK FYHR

 

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *