Sådan far, sådan son 35starrating

sådan far sådan son videosöndag 1

35starrating

Regi: Hirokazu Koreeda

Nyrika överklassparet Ryota och Midori får veta att deras sexåriga son Midori inte är deras biologiska barn. När han föddes blev han av misstag utbytt med ett annat barn. Midori tillhör egentligen Yudai och Yukari, en fattig familj vars äldsta son Ryusei egentligen är Ryotas och Midoris. En plågsam process börjar där de måste lära känna varandra, möta sina ”nya” barn och säga farväl till sina ”gamla”.

 

Ibland har man inte vad som krävs för att göra en film rättvisa. Det har inte hänt mig ofta, men det har hänt då och då, och jag har lärt mig att man ska vara ärlig när man märker det. Detta är en film av stor vishet och livserfarenhet. För att fungera så bra som möjligt kräver den åskådare med erfarenheter jag inte har.

Det är en fantastisk film, så mycket kan jag säga. Men vad för beröm jag än ger så kommer orden eka från ett tomrum inuti mig själv – något som bör vara där, men något som inte är där. Och jag kan bara konstatera denna saknad, och tänka med lite bitterljuv avundsjuka på de som har barn. Om du har barn kommer du älska den här filmen på ett sätt jag inte kommer att förstå. (Ska inte säga aldrig; det är ett annat ämne).

Japans kanske mest kritikerrosade samtida regissör Hirokazu Koreeda har gjort Sådan far, sådan son med graciös enkelhet. Har du inte barn kan du inte föreställa dig hur paret Ryota (Masaharu Fukuyama) och Midori (Machiko Ono) måste känna när de får reda på att deras sexåriga son Nobuko inte är deras biologiska son. Du kan förstås förstå att det är omtumlande, men Koreeda filmar inte det här som om vi behöver hjälp ”in” i filmen. Det är en film om föräldraskap. Vad det innebär att ha en familj.

Koreeda har varit inne på det här förut – praktiskt taget varje film han gjort har handlat om familjerelationer – men ibland har de varit präglade av magisk realism (After Life, 1998) och ibland en skruvad sentimentalitet (Barnen som försvann, 2004). Jag vet inte om han ser detta som en extra viktig film, något väldigt personligt. Kanske, för Sådan far, sådan son är intim, ibland på gränsen till outhärdligt enkel. Pojken de uppfostrat i sex år är inte längre deras pojke. Någon annans DNA. Han har ett par riktiga föräldrar någon annanstans. Och de, i sin tur, har Ryota och Midoris son.

Kontrasten mellan de båda paren är påtaglig. Ryota och Midori är nyrik överklass. Det andra paret, Yudai (Rirî Furankî) och Yukari (Yôko Maki) glad men småsunkig lägre-medelklass. Den ena familjen bor i en hotellrumsliknande våning betalad av Ryotos framgångar som business-man. Ryoto ser det som meningslöst att inte driva sig själv till framgång och säger, utan vidare passion, att han inte har tid att tänka på de som hoppar av spelet.

Yudai är orakad och har en elaffär, badar ihop med alla sina barn och leker med dem i hoppborgarna på varuhuset. När han och Yukari får reda på att deras son, Ryusei, inte är deras tycker de att det är förskräckligt. Men de verkar också lite mer hårdhudade. De börjar fundera på hur mycket de kan få i skadestånd.

Den sociala ångesten när dessa två par möts – under dessa omständigheter – är förödande och påminner faktiskt ganska mycket om de där riktigt starka danska dramafilmerna, som Festen (1998) eller åtminstone Per Flys fantastiska Arvet (2003). Motvilligt måste de vänja sig vid att ha med varandra att göra, och lika motvilligt måste de lämna över sina barn till varandra. Som inte längre är deras barn. I utbyte får de sitt biologiska barn tillbaka. En sexårig främling som ser ut som dem.

Dialogerna rymmer mycket av vad filmen har på hjärtat. Vilka är ens ”riktiga” barn? Vad är en ”riktig” förälder? Finns det någon biologisk ”magi” i att skaffa barn eller handlar allt bara om miljö och uppfostran? Kommer de olika paren, och barnen, upptäcka sig själva, eller är det bara en gammalmodig idé om att ”vissa saker sitter i blodet”? Och på tal om gammalmodighet, hur ser en far och mor ut idag? Kvinnorna får höra att de borde ha känt igen att deras barn inte var deras riktiga barn, som om det vore tal om någon slags genetisk telepati, och medan Ryota står som en herre i ett patriarkalt japanskt samhälle står den ”ovärdiga” Yudai som en fattig slusk, en ”loser”, och är den som är bäst lämpad att ta hand om barn överhuvudtaget, ge dem vad barn behöver. Ryota, med sin kalla vinnarskalle och sina social-Darwinistiska ideologier, har mycket av lära av denna elektriker, som har barnasinnet i behåll.

Och varför har inte Ryota barnasinnet i behåll? Har det något att göra med hans egen far? Koreeda rör sig försiktigt, men han lyckas få en fungerande sidotråd även här, när Ryota besöker sin gamle pappa och konstaterar att om något gått i arv mellan de två så är det ånger och bitterhet.

En sådan här film, med en sådan här story, hade så lätt kunnat bli ett smörgåsbord av moralkakor oavsett hur välmenad den än skulle vilja vara. Vissa inslag – som när det visar sig att en av kvinnorna inte kan får barn – skulle vara omöjliga, klyschiga nödlösningar i en annan film.

Men Koreeda har skalat ner alla sentimentala övertoner och gjort Sådan far, sådan son till en så realistisk och trovärdig film som möjligt. Därför blir det extra drabbande när karaktärernas hjärtan går itu, eller när de oskyldiga barnen tittar på dem med sina bedårande ansikten (den som såg Barnen som försvann vet precis vad jag menar) och frågar varför de måste åka iväg till en annan familj.

Eller när ett avslöjande uppdagas, ungefär i mitten, som sätter ytterligare fokus på klassfrågan. Den ena familjen har pengar. Den andra inte. Vissa, som Ryota, tror inte det spelar någon roll och kan inte ens se att den kulturella skillnaden är strukturell. Och att pengar inte spelar roll för ett barn i behov av en bra familj.

Men det blir inte heller en plakat-politisk film, långt ifrån. Liksom med allt annat är Sådan far, sådan son en snyftare där alla tårar och skratt är förtjänade. Det är en fullständigt övertygande situation som presenteras, och karaktärerna beter sig exakt som riktiga människor skulle bete sig i det här tillståndet. När den är över tycks det osannolikt att filmen tagit slut och när man lämnar salongen pågår den fortfarande i ens huvud.

Koreeda är en skildrare av människor i verkligheten, och han har en värdig plats jämte andra familjeskildrare i filmhistorien som Carl Theodor Dreyer, Ken Loach och japanske gurun Yasujirô Ozu. Jag har sett deras filmer och eftersom jag är en barnlös yngling på knappt tjugoåtta år så kan jag bara ana alla sätt de ligger före mig på. Och i takt med att åren går kommer jag återvända till Sådan far, sådan son och få en upplevelse som bara blir starkare och starkare. Det är en film att åldras med, om man är ung. Det är en film att bli vemodig och nostalgisk till, om man är gammal. Och om man är däremellan, kring medelåldern med småbarn, då måste den vara en hjärtskärande upplevelse som kommer så nära, så nära. Detta är en film i synnerhet för er.

 

FREDRIK FYHR

 

*

sådan far sådan son videosöndag 2

SÅDAN FAR, SÅDAN SON

Originaltitel, land: Soshite chichi ni naru, Japan.
Urpremiär:
18 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär:
21 februari 2014.
Speltid:
121 min (2.01).
Åldersgräns och lämplighet:
15 (oklart varför), dock för komplicerad för barn. 
Teknisk process och bildformat:
35 mm D-Cinema, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Yôko Maki, Rirî Furankî, Jun Fubuki, Shôgen Hwang, Kirin Kiki, Jun Kunimura, Megumi Morisaki, Isao Natsuyagi, Keita Ninomiya, Hiroshi Ohkôchi.
Regi:
Hirokazu Koreeda.
Manus:
Hirokazu Koreeda.
Producent:
Kaoru Matsuzaki, Hijiri Taguchi.
Foto:
Mikiya Takimoto.
Musik:
Takeshi Matsubara, Junichi Matsumoto, Takashi Mori.
Klippning:
Hirokazu Koreeda.
Scenografi:
Keiko Mitsumatsu.
Produktionsbolag:
Amuse, Fuji Television Network, GAGA.
Svensk distributör:
TriArt Film.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *