Winter’s Tale 15starrating

winter's tale videosöndag 1

15starrating

Regi: Akiva Goldsman

Inbrottstjuven Peter (Colin Farrell) faller för överklasstjej (Jessica Brown Findlay) som är döende i lungsot i New York år 1916. En demon (!) försöker dock sätta käppar i hjulet för det här. Drygt hundra år senare lever Peter fortfarande, utan att ha åldrats. Allt detta hör ihop genom ödet, sann kärlek och universums mening m.m.

Winter’s Tale är en sådan där underbart dålig film, nästan så att den blir sevärd på grund av sin inkompetens. Det är en film jag ömmar för, på sätt och vis, för det går inte att komma ifrån att den har ett stort ”hjärta”. Ett sådant där hjärta med stort H, insmort i choklad och täckt av glitter. Det är väl därför den tror den kan komma undan med vad som helst. Som en mardrömslikt rörig och tillkrånglad tågkrasch till intrig som förklarar för oss att vad som helst – tuberkulos, döden, barncancer – allt kan försvinna. Med hjälp av kärlekens mirakel. Eller: tjäärleekens miraaakell.

En sak som kärlek inte kan rädda är dock dåligt manus och regi. Winter’s Tale är byggd på en populär roman som jag antar är begriplig när man läser den. Man förtjänar dock ett pris om man förstår allt som händer i filmatiseringen. Enklast kan man beskriva den som en radda ”random shit” som börjar i New York år 1916 med kärlekshistorien mellan inbrottstjuven Peter Lake (Colin Farrell) och rikemansdottern Beverly Penn (Jessica Brown Findlay). Det är kärlek vid första ögonkastet – för sånt vet ju karaktärer i filmer – men det hela är en sorglig affär med tanke på att Beverly har lungsot och (i en av många bisarra inslag i storyn) måste sova på taket i ett stort tält på en stor himmelsäng. För hon svävar i livsfara om hon blir för ”varm”.

Man kan ju tycka att detta låter lite fånigt men vänta, det finns mer! Vi har en skogstokig, morrande skurk med det pirat-liknande namnet Pearly Soames, gestaltad av en vilt överspelande, Michael Keaton-tangerande Russell Crowe som aldrig varit sämre. Pearly är en demon som jobbar åt Lucifer själv och hans uppdrag är att sätta käppar i hjulet för mirakel och saker som sann kärlek. Han har ihjäl folk till höger och vänster, pratar som Karl-Alfred, förvandlas nästan till ett fult CGI-monster ibland och bär ett fjompigt plommonstopp medan han för fulla muggar spyr ut sig hotfulla repliker som: ”He’s got the horse!!!”

Ah, ja, hästen också. Den vita. Som blir Peters vän. Och som kan flyga. Och som egentligen är en ängel, fast egentligen en hund och inte en häst. Allt detta får Peter förklarat för sig av en gammal indian.

Okej, så vart var vi nu? New York, ja. Året är 2014. Sa jag 1916? Förlåt, halvvägs in är året 2014. Peter lever fortfarande, inte en dag äldre, går runt med en tacksam minnesförlust och är besatt av en rödhårig kvinna han inte vet vem det är… Hur kan det komma sig? Kan det månne vara den äkta kärlekens kraft som spökar?

Ett mer pragmatiskt svar är att det rör sig om en taffligt berättad fantasy-film som bryter mot genrens äldsta regel: Den förklarar inte sin värld. Vi vet inte hur ”reglerna” fungerar (även om ”reglerna” ibland omnämns, utan att vi får veta vad de är). Allt som händer blir därför mer eller mindre absurt eftersom det kommer som en total överraskning. Jaha, nu kan hästen flyga. Whatever you say, movie!

Absurditeten gäller manuset, skrivet av den vanligen relativt stabila A Beautiful Mind-författaren Akiva Goldsman. Men lika ofta gäller det hans, mindre erfarna, regi och skådespelare som han helt misslyckas med att ge ordentliga direktiv. Beverlys pappa, spelad av William Hurt, verkar ofrivilligt senil och har till synes helt meningslösa (ofrivilligt dumkomiska) dialoger med Peter om hur man uttalar namn på vinsorter och Crowe hammar upp sin roll som om han är i en helt annan, mer lattjo och ironisk film á la Terry Gilliam. De största skratten kommer från Lucifer, hans arbetsgivare, som spelas av Will Smith i en cameo som ska vara seriös men som fick alla i biosalongen att fnittra. Han har inte lärt sig av After Earth, och vi får hoppas att detta feltänkta allvar inte är en trend i Big Wills karriär.

Så, okej, vart var vi nu igen? Meningen med livet, att alla har en plats i universum? Att allt har en mening och att varje liv en särskild uppgift, ty så står det skrivet i stjärnorna?

Men vad betyder det ens? Och varför är det viktigt? Man har kallat Winter’s Tale för en sämre Cloud Atlas och även om jag inte gillade den filmen heller så hade den åtminstone den lite bättre smaken att täcka sina tomma floskler med poserande, filosofiska villospår. Här är det bara banalast tänkbara ”budskap”, som att orden ”mirakel” och ”öde” är starka nog för att ge filmen mening utan att betyda något i sig själva.

Faktum är att det är lite ironiskt hur tillkrånglad och misslyckad Winter’s Tale är – den här kopplingen mellan 1916 och 2014 fungerar inte alls – och istället för att vara feel good-fluffig blir den tragiskt kontraproduktiv. Den totala osannolikheten att ”allt” skulle ha en ”mening” blir istället mer tydlig i filmen, ju mer omständligt den anstränger sig för att bevisa motsatsen.

För den största tragedin vore att bara svälja detta paket med schmaltz upp och ner. Om något bevisar Winter’s Tale att lite cynism är en hälsosam, mänsklig egenskap och att mirakel inte finns, och om de finns så ser de åtminstone inte ut på det här sättet. Jag erbjuder en kognitiv förklaring: Tänk barncancer. Lägg till Colin Farrell på en vit, flygande häst. Ta bort hästen och du inser att du inte har någon nytta av att se den här filmen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

winter's tale videosöndag 2

WINTER’S TALE

Originaltitel, land: Winter’s Tale, USA.
Urpremiär: 13 februari 2014.
Svensk premiär:
21 februari 2014.
Speltid:
118 min (1.58).
Åldersgräns och lämplighet:
11, lite våld som inte är lämpligt för yngre, känsligare barn.
Teknisk process och bildformat:
35 mm D-Cinema, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Colin Farrell, Jessica Brown Findlay, Russell Crowe, William Hurt, Jennifer Connelly, Eva Marie Saint, Rob Campbell, Ripley Sobo, Alan Doyle, Kevin Corrigan, Maurice Jones, Mckayla Twiggs, Graham Greene, Brenda Wehle, Tom Morrissey, Will Smith.
Regi:
Akiva Goldsman.
Manus:
Akiva Goldsman, baserat på romanen av Mark Helprin.
Producent:
Akiva Goldsman, Marc Platt, Michael Tadross.
Foto:
Caleb Deschanel.
Musik:
Rupert Gregson-Williams, Hans Zimmer.
Klippning:
Tm Squyres, Wayne Wahrman.
Scenografi:
Naomi Shohan.
Kostym:
Michael Kaplan.
Produktionsbolag:
Warner Bros, Village Roadshow Pictures, Weed Road Pictures.
Svensk distributör:
20th Century Fox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *