The Grand Budapest Hotel 2starrating

grand budapest hotel videosöndag dålig

2starrating

Regi: Wes Anderson

Hotellconcierge anklagas för att ha mördat en gammal tant han ärvt en tavla av. Han jagas, tillsammans med sin lobbypojke, av släktingar till tanten.

 

Kära vänner. Det är min beklagliga plikt att meddela att monseigneur Andersons senaste bildspel, The Grand Budapest Hotel, är hans svagaste ”verk” hittills. Det må vara så att det motsatta meddelats i större tribunaler och kulturkritiska plattformar, men det förändrar inte saken (då monseigneur Anderson sedan länge blivit smekt medhårs i la société de ”hipsters”).

Monseigneur Andersons palett är, och förblir, av samma frejdiga kulör som i tidigare bildspel men för den åskådare som erfordrar annat än café au lait och krokant som kulturell kost lämnar The Grand Budapest Hotel intet; vi bjuds knappt på en hygglig mandelkubb till intrig.

Denna berättelse är urholkad in i minsta vrå och hörn. Intresselös är ordet. En trött efterapning av ”klassiker” som En ding, ding, ding, ding värld och Cannonball Run, dock inramad i monseigneur Andersons dockhus där även nazister är harmlösa. Främst är bildspelet befriat från spänning och underhållning, då monseigneur Andersons självmedvetenhet står i vägen för alla andra än honom själv och hans adoratörer. Yngre bekanta till mig påpekar att ordet jag letar efter är ”lackluster”. Den pockande förnimmelsen av att se ett skådespel framställt av någon ointresserad av skådespelet ifråga.

Kuliss och dekor, kinematografi och ljussättning; utmärkt, förstås. Men låt det förbli sanning, kära vänner, att kuliss och dekor icke – deras behag för ögat till trots – är den yttersta nödvändigheten för ett bildspel. Icke heller är ljussättning och kinematografi mycket att ha såvida det icke finnes något värdefullt att ljussätta och kinematografera.

Om The Grand Budapest Hotel är ett drama eller en komedi, därom lär de lärda (eller vågar jag säga olärda?) tvista mellan sublimt klingande serviser. Den allmänna uppsluppenheten hos de förvirrade skådespelarna tycks föreslå det förra, men monseigneur Andersons manuskript erhåller de fåniga karaktärerna en och annan replik som föreslår autentiska känsloliv och sentimentala böjelser för något liknandes kärlek, ensamhet, lycka, de stora känslorna. Effekten är svag, svag intill det patetiskas rand.

Den gode Ralph Fiennes, gestaltandes hotellägaren Gustave H, är i synnerhet bortkommen i huvudrollen. Föga troligt är det att herr Fiennes själv förstått vad han hållit på med under monseigneurs Andersons regi. Att agera marionett är inte lätt, som Pinocchio sade. Denne prisbelönte aktör får finna sig i att försöka göra denna tramsiga schablon så ärofyllt som möjligt – trots att Gustave H:s olika sinnesstämningar (han äro en vältalig man i ena stunden, för att i nästa uttrycka vulgariteter á la Maladie de Gilles de la Tourette) aldrig någonsin skapar en enhetlig eller ”fascinerande” (ha!) karaktär. Det är tvärtom enkom undermåligt manusskriveri.

Så vem kan, när allt kommer omkring, klandra herr Fiennes. Likväl gäller detsamma för den myriad av bekanta stjärnor och berömdheter från Kaliforniens stora Drömfabrik som figurerar i mindre roller, så kallade cameós. Herr Bill Murray klär stiligt i skägg, må jag säga. Fröken Saoirse Ronan är en förträfflig begåvning, likaså den tidigare oprövade begåvningen Tony Revolori från Indialand, i rollen som fager liten lobbypojke.

Men – I say! – vad kommer ur dessa aktörers munnar om inte floskler och manierade fraser vars syntes enkom tyckes bliva dess mening? Att liksom monseigneur Anderson imitera ett språk från fornstora dagar, låt säga 1900-talets första årtionden, är icke någon större konst för en nämnvärt begåvad författare. För att åberopa vår tids skalder: Bitch please. En konstnär eftersträvandes monseigneur Andersons rang måste bjuda på mer än sådana ytligheter. Men det gör han icke.

Monseigneur Anderson har i intervjuer o. dylikt påstått att detta voro hans ”stil”, den med vilken han blivit ”bekväm”. Tror jag det! Ingen säger ju ifrån. Det är en oroande tendens att monseigneur Andersons filmer stigit i teknisk kvalitet och sjunkit i narrativ ambition. Snart nog lär monseigneur Anderson efterlikna Andy Warhol, och enkom filma väl dekorerade rum? Vore det större skillnad mot ett bildspel á la The Grand Budapest Hotel?

Problemet ligger icke i att monseigneur Anderson icke är begåvad på det han gör – Tvärtom är han det. Problemet är och förblir att ingen konstnär kan stanna på en plats, och monseigneur Anderson har stannat. Vi hava nu sett flertalet bildspel från monseigneur Anderson som icke, liksom ett gott verk av en auteur, strävar efter ett långt mål utan, liksom en mentalpatient som tror han är Napoleon själv, går i sina egna cirklar, spelar samma scener om igen.

För övrigt vågar jag undra om monseigneur Anderson noterade brottet i kontinuitet i scenen där Ronan ligger i sin säng medelst nattlinne, och nattlinnets nätta axelband ligger över hennes arm i ena klippet för att i andra finnas på axeln. Är detta gjort med flit? Om inte, hur har monseigneur Anderson undgått att förta sitt eget liv i en egenköpt sidensnara? Kan verkligen den gode pedanten utstå en sådan uppenbar miss, må det än vara en sekund?

För många av oss andra i publiken torde det snarast ses som ett moment av luft i monseigneur Andersons vakuumkammare. Om inte förr så står det nu klart att han är de facto mer förmögen att skapa söta bildspel än goda. Tragedin ligger i att monseigneur nog önskar skapa goda, men icke kan. Det finns en naivitet som resulterar i praktisk feghet. Liksom ett barn som icke vågar gå ut i vuxenvärlden står monseigneur Anderson oförmögen att göra en film för vuxna.

The Grand Budapest Hotel är något av en verklig berättelse, men icke helt. Den utspelar sig i en verklig kontinent men icke ett verkligt land. Den innehåller något liknandes nazister men det är alltjämt icke nazister. Det är något av en berättelse, men icke helt. Det är något av ett verkligt bildspel, men icke. Något liknandes stil över substans, men icke nog så. Monseigneur Anderson har sammaställt ännu ett förträffligt bakverk.

 

Monseigneur CARL FREDERIQUE von FYHR della CARAMELLA Y BÓN BÓN

 

*

grand budapest hotel videosöndag dålig 1

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Originaltitel, land: The Grand Budapest Hotel, USA/Tyskland.
Urpremiär: 6 februari 2014 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär:
21 mars 2014.
Speltid:
100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet:
15 (pga ett par blodiga effekter).
Teknisk process och bildformat:
35 mm; D-Cinema. 1.37:1. / 1.85:1. / 2.35:1
Huvudsakliga skådespelare:
Ralph Fiennes, Tony Revolori samt i alfabetisk ordning F. Murray Abraham, Mathieu Amalric, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Bill Murray, Edward Norton, Saoirse Ronan, Jason Schwartzman, Léa Seydoux, Tilda Swinton, Tom Wilkinson, Owen Wilson.
Regi:
Wes Anderson.
Manus:
Wes Anderson.
Producent: Wes Anderson, Jeremy Dawson, Steven M. Rales, Scott Rudin.
Foto: Robert D. Yeoman.
Musik:
Alexandre Desplat.
Klippning:
Barney Pilling.
Scenografi:
Adam Stockhausen.
Kostym:
Milena Canonero.
Produktionsbolag: Scott Rudin Productions, Indian Paintbrush, Studio Babelsberg, American Empirical Pictures.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Fox Searchlight).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *