The Canyons 2starrating

videosöndag canyons

2starrating

Regi: Paul Schrader

Rikemansbarn i LA, med kontakter i Hollywood, tappar fattningen á la American Psycho när han får veta att hans flickvän har ihop det med en skådespelare han gett en roll i en film åt

The Canyons är en misslyckad film. Jag konstaterar det med sorg i hjärtegropen. Det är en kollaborering mellan två giganter inom både film och modern litteratur, nämligen Paul Schrader och Bret Easton Ellis.

The Canyons är i och för sig inte en misslyckad film på det sättet som har påståtts. Det vill säga att den rätt och slätt suger. Det har tyvärr mer att göra med den typen av åskådare/publik som existerar numera. Det är en film som mer återgår till de ideal som var på 70/80-talet och den blandar väldigt väl de aspekter som kännetecknar både Schrader och Ellis.

Schrader har aldrig varit den som stuckit under stol med att gå sin egen väg och ibland har det funkat mer eller mindre bra. Ellis däremot kör på i vanliga hjulspår och det känns emellanåt som en filmatisering av en av hans noveller. Det utspelar sig i ett Hollywood-klimat, Hollywoods baksida, vilket ger en del vibbar av exempelvis Mullholand Drive (David Lynch) men som samtidigt drar åt exempelvis Marek Kanievskas fantastiska filmatisering av Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero (boken släpptes 1985, filmen 1987). Schraders regi gör att det kör på i familjära fotspår för mig som är insatt i Schraders filmografi även om det känns som att filmen är inkomplett och saknar det där extra som brukar lyfta de flesta av hans filmer till vad som annars kan anses vara onåbara nivåer. För er som inte är bekanta med Paul Schrader (vilket ni borde vara ifall ni vistas på den här sidan) så är han mest känd för att ha skrivit manuset till Martin Scorseses film Taxi Driver.

Det är ett komplicerat relationsdrama på typiska Ellis-manér som utspelas framför en, sexuella intriger med inslag av förnedring, utstuderad känslokyla, vad folk gör för att ”komma någon vart” och så vidare. I rollerna ser vi Lindsay Lohan (som många är oerhört fixerad vid ifall man söker på ”The Canyons” på nätet och ja, hon visar brösten, flera gånger…), James Deen (som egentligen är porrskådis men som här gör ett stabilt porträtt av en typisk Ellis-karaktär) och Nolan Gerard Funk (som för mig är ett annat nytt ansikte, han verkar ha figurerat i några avsnitt av Glee och verkar tydligen medverka i senaste Riddick-rullen).

Men varför funkar det inte då? Det är svårt att sätta fingret på men det är i själva den grundläggande känslan eftersom den här typen av samarbete endast brukar vara något sådant som i regel aldrig händer. Jag skulle måhända vilja spekulera i att det har haft att göra med exempelvis produktionen och att det utspelar sig i det Hollywood som filmen faktiskt handlar om och där har vi väl gång på gång hört om att det vilt till (det är en smutsig affär).

Jag tror kanske att det kan ha att göra med att Lindsay Lohan är med och att den har lanserats som en typ av comeback-film för henne. Det är helt enkelt olika intressen som inte har gått ihop men det spelar ingen roll, det är filmen vi har framför oss vi måste fokusera på. Och jag tycker att den funkar på vissa plan, exempelvis att den förmedlar den typen av komplicerade känslokomplex som Ellis är en mästare på att framställa i sina böcker och som Schrader likväl är en mästare att framställa på film även om så här inte är fallet. För mig hade filmen kunnat få vara en halvtimme längre och odlat djupare fåror av story och gått in grundligare i karaktärernas inneboende ihåligheter och djupare fört fram hur alla karaktärerna är förstörda av det klimat de vistas i.

Men man kan definitivt inte säga att det här är en film som suger, om man gör det så saknar man den grundläggande insikt som har att göra med dessa båda skapare av litterära och cinematiska världar. Och likväl lämnar filmen mig irriterad över att det inte blev något annat av det här projektet än vad som blev. Den främst lysande stjärna är faktiskt för min egen del porrskådisen James Deen som jag tycker borde försöka få en del andra roller och utveckla sitt skådespeleri då han hade en hel del charmiga episoder under filmens gång och faktiskt visade att han åtminstone kunde försöka ta sig an att spela en Ellis-sociopat.

Slutplädering? Se den här filmen ifall ni är insatta i Paul Schrader och Bret Easton Ellis. Den bär helt tydligt kulturellt värde i detta avseende och är en film jag kommer se om och jämföra med Schraders övriga filmer eftersom den trots allt bär hans karaktäristiska drag även om de inte är lika fullödiga som de i mitt tycke borde ha varit med de förutsättningar som jag trots allt tyckte att den här filmen hade

JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

 

*

canyons videosöndag 2

THE CANYONS

Originaltitel, land: The Canyons, USA.
Urpremiär: 29 juli 2013
Svensk premiär:
15 maj 2014 (DVD). Finns att streama.
Speltid:
99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Lindsay Lohan, James Deen, Nolan Gerard Funk, Amanda Brooks, Tenille Houston, Gus Van Sant, Jarod Einsohn, Chris Zeischegg, Victor of Aquitaine, Jim Boeven, Philip Pavel.
Regi:
Paul Schrader.
Manus:
Bret Easton Ellis.
Producent:
Braxton Pope.
Foto:
John DeFazio.
Musik:
Brendan Canning.
Klippning:
Tim Silano.
Scenografi:
Stephanie J. Gordon
Kostym:
Keely Crum.
Produktionsbolag: Prettybird Pictures, Post Empire Films, Sodium Fox, Filmworks/FX, Canyons.
Svensk distributör:  Koch Media.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *