FB: Conchita – Självklart rätt låt vann!

Denmark Eurovision Song Contest

 

På grund av personlig utmattning, och ett webflöde som genast exploderade, har jag inte kommit mig för att skriva om lördagens final av Eurovision Song Contest förrän nu. Efter att nu ha gått igenom bidragen så noga så vore det ju dumt att inte komma med en slutplädering av något slag.

Innan jag skriver en rad om Conchita Wurst vill jag berömma hela tillställningen. 2014 års ESC var en formidabel kväll att minnas. Danskarnas scen var sublim. Trycket från B&W Hallerne transcenderade TV-rutan. Bidragen höll sammantaget god kvalitet. Majoriteten var ballader eller lugnare låtar. Majoriteten artister var kvinnliga. Cirkuskonster hölls till ett relativt minimum och det var inte hugget i sten vem som skulle vinna. Showen förde vidare några av de innovationer som vi kunde stoltsera med i Malmö i fjol – som att låta scenen vara nära publiken och göra showen mer av ett live-event – och lät bli andra – som att bara ha en programledare; här var vi tillbaka till det då och då förekommande antalet tre, med klassiskt starka brytningar och bleka försök till ”humor”.

Men överhuvudtaget fanns ändå något extra snitsigt och elegant över årets uppsättning. Under ytan kokade motsättningarna då och då över. Jag mindes Terry Wogan, BBC:s ESC-kommentator åren 1971-2008, som hoppade av ämbetet när han tyckte tävlingen nu bara handlade om att sticka ut på scen och att rösta (på ett eller annat sätt) politiskt.

Och den där gamla klassiska visan var ännu svårare att komma ifrån i år. Jag menar. När publiken buade åt Ryssland – inte åt Tolamchevy-tvillingarna – och tolvorna sedermera började hagla in till Conchita Wurst – inte Österrike – så går det inte att påstå att ESC ”bara” handlar om musik.

 

Men vem har någonsin påstått det?

 

EBU, förstås, pliktskyldigt. Men det har aldrig gällt i praktiken. Naturligtvis kan man fråga sig om Conchita Wurst hade vunnit vore hon född kvinna utan skägg, med samma låt? En retro-powerballad á la 60-tal och Bondfilmsdramatik?

Naturligtvis är svaret nej. Den som betvivlar detta kan bara betänka Valentina Monetta från San Marino vars låt Maybe var inte riktigt lika stark som Rise Like a Phoenix, men gjord i exakt samma stuk och framförd lika rakt upp och ner för att vara en rimlig utmanare. Hon slutade på plats 24 av 26. Under Azerbajdzjan förresten, på 21:a plats, som också hade en helt vanlig tjej som sjöng en helt vanlig ballad.

 

Och det är precis så Eurovision alltid fungerat.

Låt oss ta en funderare. Hade Lordi vunnit med Hard Rock Hallelujah om de inte var utklädda till monster? Hade Ruslanas Wild Dancing ens funkat utan Xena-scenografin? Hade Loreen vunnit utan sin speciella koreografi? Hade Alexander Rybak vunnit om han inte var så söt och inte spelade så frejdigt på den där fiolen? Hade tanterna från Ryssland kommit tvåa förrförra året om de inte vore ett par gamla tanter från Ryssland?

Hade ens ABBA vunnit i Brighton 1974 med Waterloo om de inte var så unga och fräscha, hade de där kläderna på sig, om inte konduktören var utklädd till Napoleon?

 

Men naturligtvis inte.

Eurovision handlar om en låt i kombination med framträdande under tre direktsända minuter; allt som sker före och efter är oväsentligt. I år var det till exempel tal om att Storbritannien var en utmanare med Mollys Children of the Universe – och många gillade Frankrikes Moustache på förhand – men bara några sekunder in i respektive bidrag förstod man att de inte skulle komma någonstans (Frankrike kom sist, med ynka 2 poäng). Det stod för still.

 

Conchita Wurst stod också still, men det gjorde å andra sidan hela saken biff: Här står Conchita Wurst rakt upp och ner och manifesterar sig själv, likt Jesus i guld eller en Oscarstatyett, och signalerar tydligt att hon inte behöver göra mer. Hon levererade sin fantastiska utstrålning, sin starka röst och sin tillräckligt pampiga låt och det gick hem. Liksom Marija Šerifović gick hem 2007 och Dana International gick hem 1998. Det är inget som är helt givet – för gott om HBT-akter har gått under i tävlingen – men Eurovision och könsutmaningar går gärna hand i hand.

Man har skrivit mycket om Conchita Wurst och jag känner inte för att tävla i grenar jag inte har så bra koll på. Jag är varken genusvetare eller politisk analytiker. Min humanistiska ådra är tämligen naiv och gammaldags och jag känner väl inte mer än så att om en man nu vill vara kvinna ibland och stå på scen och vara med i Eurovision så är det väl dennes fullständiga rätt att göra det. Och när det manifesteras så stolt och snyggt i ett sådant framträdande så är det förstås en värdig vinnare.

Sanna Nielsens fick brons med Undo. En klassisk ESC-ballad. Kanske lite för klassisk för att komma ännu högre än den gjorde. Det föreslår den glädjande positiva överraskningen på andra plats: Nederländernas The Common Linnets och The Calm After the Storm. (Min personliga tolva, när alla ”soffröster” räknats under kvällen). Det är svårt att anklaga Eurovision för att inte vara en fungerande musiktävling när de tre bästa låtarna och de tre bästa framträdandena – på ett ungefär – också fick guld, silver och brons.

Man buade åt Ryssland, vilket fick många att tycka synd om Tolmachevy-systrarna, som skolats till TV-berömdhet ända sedan de som knattar vann den perversa tillställningen Junior Eurovision år 2006. Jag förstår ambivalensen men man får komma ihåg att publiken inte buade åt dem. Vi fyller i luckor själva när vi utgår ifrån att de blir sårade och tar det personligt. De kanske förstår precis. De kanske bara vinkar och ler som de alltid gör. De kanske är proffs vid det här laget. Och allt, inklusive burop, är förberett i Eurovision. De kom inte dit med tron om att få prinsesskronor och dansa med varsin prins. De framförde en låt om att gå ”closer to the crime/maybe one day you’ll be mine” samt att världen ska visa lite kärlek. Jag vägrar tro att de var oskyldiga eller oförberedda. De var collateral damage. Jag tror de visste att de skulle bli det på förhand.

 

Eurovision – liksom alla andra galor och evenemang av samma slag – är en live-barometer som visar vart landet – i de här fallet länderna – ligger. Vi lever i en alltmer het politisk värld och årets ESC speglade detta på ett dynamiskt, självklart sätt. Conchita var ingen självklar vinnare. Kanske Europa var för kallt för att ge henne det hon förtjänade. Men att så många länder gav henne tolvor och att hon inte blev utan på grund av bigotteri och fördomsfullhet var en glädjande nyhet: Europa har ett hjärta och ett samvete. Det är kanske inte så illa som vi tror.

Det handlar förstås inte bara om låtar. Det är som på Oscarsgalan till exempel. De ”bästa” filmerna får inte Oscars. De mest politiskt korrekta – på ett eller annat sätt – får dem. Så är det med ESC också. En stark låt, ett starkt framträdande som på något sätt – om än så politiskt – framstår som mer angeläget och känslomässigt engagerande. Där har du en ESC-vinnare. Conchita var självklar.

ESC handlar om att ge uttryck för känslor och idéer – liksom all konst, även den mest kitschiga och kommersiella som denna – och naturligtvis är det en pipeline för politiken. Det ena kan inte existera utan det andra. Den som vill ha en ren och rättvis tävling får titta på OS – och hoppas på att ingen är dopad.

Vi får de tävlingar vi förtjänar. Vi får de tävlingar som är våra. Vi möter det som angår oss när vi ser på något som Eurovision Song Contest. I vår globaliserade, uppkopplade samtid finns det längre inte några stenar att gömma huvudet under.

 

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *