The Rover 3starrating

therover

3starrating

Regi: David Michôd.

I en postapokalyptisk framtidsvärld utan lagar och regler stjäl tre män en bil från Eric (Guy Pearce), som på grund av sin bakgrund blivit emotionellt likgiltig; Eric ger sig av tillsammans med brodern till en av de tre männen för att hitta/döda dem.

Det är en klassisk miljö: Australien, i den postapokalyptiska framtiden där samhället inte längre finns och det är var man för sig själv längs de ödsliga vägarna. The Rover börjar som en indirekt Western-film i den miljön, som en spin-off till Mad Max med Guy Pearce på jakt efter sin stulna bil.

Men resan blir en annan. Istället för action – kontemplation. Istället för underhållningsvåld – realistisk brutalitet. Istället för fart och fläkt – tystnad och likgiltighet. Livet i ett ödeland är inte någon sci fi-pojkdröm. Det är ett landskap utan moralisk kompass, där existensen blivit meningslös på allvar.

Pearce spelar en man som heter Eric, som i detta landskap dricker någon slags alkohol i någon slags provisorisk bar när tre män – Archie (David Field), Caleb (Tawanda Manyamo) och Henry (Scoot McNairy) – stjäl hans bil. Om man ens kan tala om att stjäla i det här landskapet – det tar den, är väl en bättre benämning.

Vi vet inte varför de tar bilen, och inte heller varför de lämnat två män efter sig; den ena en klent begåvad yngling vid namn Rey (Robert Pattinson). Eric vet inte heller, men han bryr sig inte. Han kör efter dem för att ta den tillbaka och, förmodligen, döda dem. När det visar sig att de är beväpnade låter han dem för ögonblicket gå, för att hitta vapen och efterhand slå ihop sig med Rey, som han inte bryr sig ett skvatt om men som han behöver för att hitta Henry och hans gäng.

Det som följer är en odyssé genom oromantiska platser där monotonin härskar och där människoliv är gratis. Alla är beväpnade. En man tror fortfarande att han har en butik och tvingar Eric att ”köpa” något. Ett par dvärgar spelar kort i en bodell där småpojkar säljs av en bordellmamma med silkeslen röst. En kvinna har samlat på sig alla hundar som människor lämnat efter sig när de gått för att finna pengar och ”aldrig kommit tillbaka”. Hon har tvingats låsa in dem eftersom människor tagit dem för mat. Ytterligare saker händer som jag helst inte skriver i ord.

Filmen bygger upp en värld som är kusligt övertygande och det slog mig att filmen kommer som en skuggsida till Christopher Nolans Interstellar som skildrar en någorlunda harmonisk infrastruktur där människor fortfarande tycks leva i någon slags organiserat samhälle trots att de drabbats av en stor katastrof som vänt allt upp och ner.

The Rover är en annan sida av det myntet. I en värld där vi inte längre har sociala strukturer, där vi inte längre har masker att tappa i offentliga sammanhang, där vi inte längre har objekt (pengar) eller drömmar (formulerade av media) att eftersträva så har vi… ingenting. Människor är fortfarande giriga efter pengar, men det är mest en tic. Rey, den ointelligenta unga mannen som Eric får dras med, säger att han tror på gud varpå Eric knäcker honom grymt.

Filmen är bitter, besk, obehaglig, men den är också mödan värd. Å ena sidan bildar Eric och Rey ett Niezschtianskt Don Quixote och Sancho Panzo-par där den ena är den samvetslöse starke och den andra den underkuvat svage. Å ena sidan är Rey karaktären som utstrålar den enda mänsklighet som verkar finnas kvar i The Rover – vi lär oss mer om båda karaktärerna under resans gång och även om inte Erics bakgrund gör honom till mer av en sympatisk karaktär så ser vi åtminstone varför han är som han är.

Deras slutdestination kan egentligen bara leda till en sak. Eric är målmedveten, men resan han gjort med Rey har vidgat hans hjärta och bildat en spricka i dess sten. Även när han stirrar sin egen mänsklighet i ögonen så kan han inte se den.

Guy Pearce gör rollen med ett minspel som är iskallt och dött; Robert Pattinson är minnesvärd som Rey, ett balanserat porträtt som aldrig går till överdrifter. Den ödesmättade musiken av Atony Partos för tankarna till There Will Be Blood och No Country for Old Men (2007) och det gör för övrigt hela filmen. Det är en vackert fotad och skickligt gjord berättelse, regisserad av David Michôd (Animal Kingdom) efter ett manus av honom själv och skådisen Joel Edgerton. Filmen rör sig i ett skugglandskap av mänskligheten där bara våra sämsta sidor finns kvar. Ett landskap ingen av oss skulle vilja vara i. En värld utan hopp.

FREDRIK FYHR

 

*

therover1

THE ROVER

Originaltitel, land: The Rover, Australien/USA.
Urpremiär: 18 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 17 november 2014 (DVD).
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Guy Pearce, Robert Pattinson, Scoot McNairy, Tawanda Manyimo, David Field, Susan Prior, Gerald Coulthard, Christina Ling, Joseph Wilton, Richard Green, Ben Armer, Gillian Jones, Jamie Fallon, Jack Mayo, Jan Palo.
Regi: David Michôd.
Manus: Joel Edgerton, David Michôd.
Producent: David Linde, David Michôd, Liz Watts.
Foto: Natasha Braier.
Klippning: Peter Sciberras.
Musik: Antony Partos.
Scenografi: Josephine Ford.
Kostym: Cappi Ireland.
Produktionsbolag: Porchlight Films, Lava Bear Films, Screen Australia, ass. Blue-Tongue Films.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *