The November Man 2starrating

november man

2starrating

Regi: Roger Donaldson

Yngre spion jagar äldre spion medan krigsförbrytargeneral håller på att ta makten över Ryssland.

The November Man är en tråkig film, dåligt gjord, utan känsla för spänning och ungefär lika kul som månaden den är döpt efter. Den som noterar Pierce Brosnan i huvudrollen och förväntar sig James Bond kommer bli besviken. Den som förväntar sig Jason Bourne kommer också bli besviken. De som gillar Tom Clancy, John LeCarré, Harry Palmer… ja, alla kommer bli besvikna. The November Man är strikt för de som går igång på surmulna ansikten och monotont prat.

Storyn involverar Deveraux (Brosnan), en före detta CIA-agent som jagas av en tidigare protegé (Luke Bracey) efter att han engagerat sig för ett uppdrag som involverar hans hastigt ihjälskjutna ex i Moskva – exet var också spion, nämligen, och hon hade smusslat ihop hemliga uppgifter om en sådan där korrupt rysk general (Lazar Ristovski) som satsar på att bli nästa president. I Moskva finns även en reporter (Patrick Kennedy), vars medverkan i filmen verkligen är helt meningslös, som lierar sig med Alice (Olga Kurylenko), en förståndarinna för hem för kvinnor som farit illa i krigen i Tjetjenien. Alice vill döda den onda generalen Federov för att (såklart) hämnas på sin mördade familj men när det kommer till kritan kan hon inte mörda någon för hon är ju bara en vän kvinna. En annnan kvinnlig karaktär finns också i Moskva. Hon är faktiskt en professionell yrkesmördare – men hon blir utsopad ur filmen genom att få en spade i ansiktet.

The November Man bygger på den sjunde delen i en serie spionromaner av någon vid namn Bill Granger, och de handlar alltså om huvudpersonen Deveraux som ska vara en sådan där kall och hård spillra av en människa, en mördarmaskin och ”alkoholist”; det vill säga, han dricker ibland en massa whiskey för det ser coolt ut, men han är aldrig för bakfull eller vinglig på benen för att klura ut avancerade problemlösningar, springa undan skurkar, överleva biljakter eller rädda världen.

Pierce Brosnan, med sin brittiska timbre, ser dessutom lite för stilig och fläckfri ut för att matcha en mer genuint irländsk Liam Neeson – Och ”Liam Neeson-rullen” är definitivt subgenren som The November Man pitchats in under. Den hämnande hårdingen är en av flera klyschor som filmen slänger in när den inte orkar komma på egna idéer. Det blir mer och mer tydligt ju längre filmen pågår och i synnerhet mot slutet, när en svag och menlös plantering från inledningen plockas upp, bara för att skurkarna ska göra vad skurkar är bra på: Kidnappa familjemedlemmar till hjälten. Detta ska då, antar jag, dra igång en hemskt spännande final men vem som helst som hållit ögonen öppna (kan inte klandra de som somnat, dock) kan lista ut exakt hur allt kommer att gå; med undantag för exakt vem som kommer klämma in filmtiteln, och exakt hur, i någon replik, bara för att ”The November Man” låter coolt. Men vi vet alla att det kommer.

En sådan här film behöver vara mer än bara talande huvuden och Pierces andningar genom näsan. Karaktärerna är alla bedövande anonyma och allt de gör är att babbla exposition och klyschor utan temprament eller attityd – i synnerhet likställdheten i allt som händer gör att The November Man står still mellan två spiongenrer: Den vet inte om den vill vara en Tinker Tailor Soldier Spy (det är den verkligen inte) eller en mer rafflande sak av Bourne-snitt (vilket den är för tråkig för att vara). Regin från Roger Donaldson – som tidigare regisserat Brosnan i Dante’s Peak (1997) – föreslår inte en enda emotionell impuls utan ligger stilla som vatten i ett glas.

Vill man hitta någon personlighet i filmen kan man orientera sig genom den så här: Ju mer männen sitter ner i filmen, desto mer skurkaktiga är dem; det gäller för generalen och en svettig CIA-chef (Bill Smitrovich) som vi förstås inte kan lita på (vem kan lita på CIA-chefer?). Ju mer kvinnorna pratar med ledsna röster om deras emotionella problem desto mer ska vi bry oss om dem – och desto bättre är det att de får tumla runt i sänghalmen med Pierce – Det här är en sådan där film där man ser Pierce och Olga Kurylenko i en sexscen och det är lönlöst att försöka glömma Kurylenkos medverkan i Quantum of Solace (2008) och det prekära faktumet att hon nu nuppat med två Bonds.

Så filmen har inga karaktärer, ingen spänning och – vad – ingen action heller? Ah. Jag spar det värsta till sist: Om det finns något som är mer irriterande än något annat i The November Man är det den visuellt horribla utformingen på precis allt som sker. Inte är det en slump, eftersom filmen är plåtad av Romain Lacourbas, samma filur som fotade den visuellt obegripliga Taken 2 – Kameran rör sig konstant och oavbrutet i irriterande svepningar, svajiga handhållna fylleperspektiv, och vi får ofta inzoomningar i tagningar som redan är filmade i en inzoomning. Det är som att hela filmen är fotad av en drönare.

Tematiskt försöker filmen skylta med ”djupa” frågor om huruvida kalla mördare ändå inte har något hjärta kvar där under den hårda ytan – ni vet, exakt samma sak som GoldenEye (1995) ”handlade” om – samt en glorifierad politisk mask lagd på gamla hederliga ryss-skurkar. Att all typ av politiska insikter bara är spel blir tydligt i slutet, då filmen på allvar föreslår att läckt information som föreslår att en rysk presidentkandidat ”varit involverad i en konspiration som startade det första kriget i Tjetjenien” faktiskt skulle starta en ”storm” som leder till att denne kandidat avbryter sin kampanj på grund av omvärldens press… det är ett politiskt perspektiv från ett amerikanskt La La-land.

Så, The November Man faller på alla punkter. På det stora hela ger den så lite till bordet att man blir sugen på att äta trä medan man ser den. Trä är nämligen det enda som det är gott om i denna knarriga och stillastående film.

FREDRIK FYHR

 

*

tnm

THE NOVEMBER MAN

Originaltitel, land: The November Man, USA.
Urpremiär: 27 augusti 2014 (Kanada).
Svensk premiär: 5 december 2014.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K, Hawk Scope/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Luke Bracey, Olga Kurylenko, Bill Smitrovich, Amila Terzimehic, Lazar Ristovski, Mediha Musilovic, Eliza Taylor, Catherina Scorsone, Akie Kotabe, Will Patton, Patrick Kennedy, Dragan Marinkovic, Ben Willens.
Regi: Roger Donaldson.
Manus: Michael Finch, Karl Gajdusek efter romanen There Are No Spies av Bill Granger.
Producent: Sriram Das, Beau St. Clair.
Foto: Romain Lacourbas.
Klippning: John Gilbert.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Kevin Kavanaugh.
Kostym: Bojana Nikitovic.
Produktionsbolag: Relativity Media, Irish DreamTime, SPD, Das Films, Envision Entertainment, ass. Solution Entertainment Group, PalmStar Entertainment, Merced Media Partners.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *