Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Jupiter Ascending

jupiter ascending

1starrating

Regi: Andy Wachowski, Lana Wachowski

Arbetarklasstjejen Jupiter, som dagligen städar rika människors toaletter, flyger iväg på ett obegripligt rymdäventyr som innefattar tre intergalaktiska arvingar till planeten Jorden, som egentligen bara är en koloni som tillverkar evigt liv åt galaxens rika varelser. Via obegripliga omständigheter är egentligen Jupiter den sanna arvingen och nu vill de övriga tre manipulera henne så att hon avsäger sig rätten (som hon inte vet att hon har). Fått huvudvärk än?

Jupiter Ascending är alla kalkonfilmers Taj Mahal – en oerhörd upplevelse, där 175 miljoner dollar flyger rätt i sjön mitt framför ögonen på åskådaren. Under myllret av grandiosa specialeffekter är filmen så strålande inkompetent att jag får svindel av tanken att försöka förklara allt som är fel med den.

Kaos och disorientering är filmens huvudsakliga visuella språk. Omedelbart kastar den oss in i tre olika intriger som den helt taktlöst klipper mellan som om tanken är att vi inte ska förstå någonting. Ja, det är svårt att förklara känslan bara av att se filmen försöka börja. Hur intrigen bryter sig in i filmen som en inbrottstjuv på jakt efter att sno all sans och vett och göra om vardagsrummet till en dammig ruin av destruktion. Vi är förlorade i filmens avgrund av obegriplighet snabbare än vi hinner säga WTF.

I en av de första scenerna står vi i en färgsprakande CGI-värld någonstans i rymden där uppklädda rymdrojalister för töntiga repliker med varandra. Genom en knapp bakom örat warpar sig en ung prins (typ) in och denna figur heter Balem (Eddie Redmayne) som vill ta tillbaka ”ärvedelen” Jorden från sin fagra bror Titus (Douglas Booth) medan långsmala figuren Kalique (Tuppence Middleton) står och ler och väser saker om galaxens kära, döda matriark – Vart är vi och vad handlar det här om? Fråga stjärnorna, som Cajsa Stina Åkerström sjöng.

Som om det inte vore något med det – eller eventuellt som om det har något med saken att göra – klipper vi bryskt och utan finess mellan dessa intergalaktiska konflikter och scener av rysk-amerikanska Chicago-tjejen Jupiter Jones (Mila Kunis) när hon städar hus varje dag, skrubbar toaletter och utbrister att astrologi är ”full of shit”.

In på ett par flygande pjäxor flyger Channing Tatum med blekt bockskägg, mascara och vargöron och ser bra dum ut. Han spelar Caine, tydligen en lykant-nåntingnånting, en DNA-korsning mellan varg och människa (det är inte viktigt att veta, men vi ska ändå veta det) – desto viktigare är Jupiter Jones i verkligheten en av kosmisk DNA (!)  bevisad rymddrottning (typ) som har ärvt hela planeten Jorden. Nu är hon dock jagad av Balems prisjägare som försöker döda henne just som hon håller på att få sina ägg utopererade – hon hade tänkt köpa ett teleskop för pengarna, för hennes pappa var en astronom som mördades innan hon föddes (vi får en tilltänkt ”sympati-skapande” intro-scen med det här som visar sig ha noll att göra med resten av filmen).

Jupiter får hoppa på Caines pjäxor och flyga iväg i en jakt mellan Chicagos skyskrapor som ser helt fantastisk ut: Den flygande jakten känns som tio minuter lång, men dessa tio minuter är strålande, mästerliga specialeffekter – fullständig jäkla galenskap där vi flyger upp, ner, hit och dit utan minsta tillstymmelse till fysisk realism.

Scenens problem är filmens: 1. Det går inte att ta på allvar alls. 2. Det är helt omöjligt att förstå vad som händer. 3. Det som går att förstå är totalt obegåvat.

I nästa scen verkar Jupiter helt oskakad av att just ha flygit omkring i luften och varit nära döden i tio minuter. Istället tittar hon på Caine och säger ”Oh my god, you’re bleeding!”

Wachowski-syskonen, som skrivit detta manus, verkar tycka att filmer ska innehålla sådan dialog. Det verkar vara den enda dialog de kan skriva. Varje replik är antingen en klyscha eller en långdragen serie exposition.

Expositionen levereras av skådespelarna som om de står i kvicksand och måste hinna förklara sig innan de inte kan prata längre. Man förstår inte hälften av vad någon säger, men Jupiter Jones förstår allting otroligt bra. Det är som om detta är ett TV-spel hon spelat många gånger förut och snart har hon förvandlats till en av dessa rymdjeppar och har full koll på varenda liten detalj i deras introverta rymdjeppe-intrig. Vi i publiken har däremot förlorat vår vanliga jordtjej, vår enda kontakt till verkligheten, och nu är vi fast med en obegriplig story, extremt fåniga karaktärer och ett äventyr där spänningen är grundligt förintad eftersom vi varken förstår eller kan engagera oss för något som händer.

Efter succén med den enligt mig gravt överskattade Matrix (1999) har Wachowski-syskonen haft svårt att övertyga någon om att de kan göra något bra. Deras tondövhet för manusskrivande och filmskapande är direkt fascinerande. Deras taktlösa regi och fullständigt döda visuella berättande är något att stirra på i misstro och förundran. Visst, deras förra film – den glupskt överambitiösa Cloud Atlas – försökte balansera flera olika intriger som låg på flera olika tidslinjer, men Jupiter Ascending har ingen ursäkt. Man vet inte vad som kommer komma härnäst. Vart var jag, till exempel?

”Oh my god, you’re bleeding!”

Så var det, ja. Jupiter lägger om Caines sår med en mensbinda – varför inte – och sen åker de ut på landet och knackar på dörren till en stuga där Sean Bean öppnar. Medan han och Tatum har en vänskaplig fistfight på en blommig äng börjar Jupiter telepatiskt kommunicera med bin; Beans karaktär heter Stinger, en gång i tiden hade han vingar på ryggen (Caine också, för en gång i tiden så var de bla bla bla innan de blev bla bla av bla bla och ända sedan dess bla bla bla – visst behöver vi ännu mer backstory i det här läget?) och nu förklarar han för Jupiter att bin har en kosmisk kontakt (eller hur det var) med kungligheter. Och att både han och Channing alltså är rymdänglar. Addera valfritt one does not simply…-meme

Alla börjar nu kalla Jupiter för ”hennes majestät”, för hon äger alltså Jorden. Detta för att vår kära planet nu ”påbörjar sin genetiska ålder”, vilket innebär att hon ersätter familjen Abrasax matriark, en dubbelgångare till Jupiter som hållit sig vid liv genom att bokstavligen bada i en genpool; evigt liv drivet av människor på en industriell nivå; eftersom det är en Wachowski-film, och idén om att människor fysiskt exploateras som batterier är den enda idé de känner till, får vi den än en gång som om vi inte förstod den första gången (redan i den första Matrix-filmen).

Familjen Abrasax säger du nu, vilka är det?

Nej, det gör du inte för du hänger inte heller med i något av vad jag pratar om. Stinger mumlar lite mer om bin och säger att de är mycket bättre än människor medan diverse elefanter, skräcködlor och människor med jätteöron gör allt för att vi ska bli påminda om Super Mario Bros (1993); det enda som saknas i denna knarkiga röra är repliker som ”Stop fiddling with the fungus!”

Eddie Remayne gör skurken, Balem, till en intergalaktisk Voldemort Jr som tyyysssst visssssskar varrrrrrje repliiiiiik NÄR HAN INTE SKIRIKER’hh I FALhahSETTaahaah!

Och just när vi trodde att det inte blir konstigare så börjar Jupiter och Caine ha någon slags romans. De har ingen kemi och medan Mila Kulis är rätt tänkt för rollen så är den högst bortkomne Channing Tatum mycket förvirrad och kan inte ge mer logik till en redan ologisk karaktär.

”Jag har lika mycket gemensamt med dig som jag har med en hund” förklarar han.

Så romantiskt.

”Jag älskar hundar!” svarar hon entusiastiskt. ”Vill du inte bita mig?”

Låter det här som årets romans så är Jupiter Ascending filmen för dig. Vill du se actionscener som alla går ut på att Parti A försöker ta sig till Parti B innan Parti C hinner förstöra Parti B så är det också ett rymdäventyr för dig. Allt är dock uselt klippt, vi får ingen känsla för avstånd eller tid så vi ser bara A och B i separata bilder som inte verkar ha koppling till varandra.

Förutom att vara värdelösa på att skildra rymdaction på ett rafflande sätt så hyser Wachowski-syskonen en extrem övertro på sin berättelses suveränitet och deras egna förmågor att berätta den. De inser inte att deras intrikata detaljer är ovidkommande i jämförelse med det enkla nöjet i att se en hjältinna vi kan identifiera oss med gå igenom ett äventyr i en värld som är främmande för oss.

Deras banala språk skulle passa en sådan film – nu har de istället ambitioner de inte kan leva upp till alls. Verktyg som ska förtydliga saker i enklare filmer (standard hur-du-gör-din-karaktär-sympatisk-strategier, när-du-förklarar-storyn-scener och så-här-pratar-folk-snyggt-på-film-dialoger) används här i en mer ambitiös gjutform med förödande resultat – Filmen är ett ogenomträngligt kluster av effekter och långtråkighet.

Inklämd i klustret är förresten också Wachowski-syskonens kitschifierade politiska ”symbolik” – eller, skurken vrålar att universums mening är ”making profit!” så det är inte direkt subtilt. Det är vad Slavoj Žižek har kallat klassisk vulgär Hollywood-marxism där den ”kapitalistiska” skurken är en hopplöst overklig och överdrivet ond antagonist medan hjältinnan Jupiter Jones i slutändan accpeterar alla klasskillnader som del av sin ”personlighet”. Det verkar som att hon, som alltså på något sätt äger hela Jorden, föredrar att sitta på knä framför toaletten varje dag.

Hon är åtminstone helt klart i rätt film. Jupiter Ascending delar hennes ambitioner.

FREDRIK FYHR

*

juppe

JUPITER ASCENDING

Originaltitel, land: Jupiter Ascending, USA.
Urpremiär: 27 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 6 februari 2015.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne, James D’Arcy, Sean Bean, Douglas Booth, Gugu Mbatha-Raw, Tuppence Middleton, Terry Gilliam (jo), Charlotte Beaumont, Maria Doyle Kennedy, Doona Bae, Christina Cole, Jo Osmond.
Regi: Andy Wachowski, Lana Wachowski.
Manus: Andy Wachowski, Lana Wachowski.
Producent: Grant Hill, Andy Wachowski, Lana Wachowski.
Foto: John Toll.
Klippning: Alexander Berner.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Hugh Bateup.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow Pictures.
Svensk distributör: Fox/Warner.

4 svar på ”Jupiter Ascending

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *