Frank 25starrating

frank

25starrating

Regi: Lenny Abrahamson

Obegåvad syntkille plockas upp, av en slump, av det flummiga rock-kollektivet The Soronprfbs, ledda av den mystiska frontfiguren Frank som döljer sitt ansikte dag som natt bakom ett stort papphuvud.

Om det finns en myt om klassiskt skolade musiker så är det kanske att disciplin, lumpen-liknande påtryckningar och blodiga händer är den enda vägen till storhet – åtminstone om man ska tro den av många hyllade Whiplash.

Popvärldens motsvarighet skulle kanske vara den motsatta idén: Tanken att om man gör ingenting, nyttjar diverse droger, slår på sina instrument som en huligan och vrålar nonsens så har man per automatik gjort nästa Dark Side of the Moon.

Jag fann mig själv tänka sådana tankar medan jag såg Frank – en märklig och inte ointressant film, som tyvärr vill lite för mycket och gör lite för lite. Det är en film som är ute på hal is. Å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan verkar det vara en väldigt quirky och obskyr indiefilm om den obegåvade musikern Jon (Domhnall Gleeson) som av en slump blir den nya syntaren i bandet The Soronprfbs (nej du ska inte kunna uttala det). Som, å andra sidan, inte är berömda. The Soronprfbs är ett art-rock-projekt, typ, bestående av ett gäng tämligen förvirrade individer som gör musik som enklast kan beskrivas som påtända jamsessioner av ett The Doors-coverband.

Sångaren, Frank, har ett stort papphuvud på huvudet som han aldrig tar av sig.

Jon ba, okej, cool. Driven av hungern att synas, att få vara kreativ och konstnärlig och äntligen få uppskattning, hänger han med Frank och gänget ut i den skogsbeklädda, irländska landsbygden där de har något slags psykbrytande jam-camp i elva månader innan de ens börjar på ett album, som förstås måste bli perfekt, minutiöst, transcendent, genialiskt. De flesta i bandet ser ner på Jon, eftersom de inser att han inte har ett milligram av begåvning, men säger Frank nu att Jon är okej så får de ta det.

Å ena sidan är det här ganska kul, och insiktsfullt. En dedikation i eftertexterna föreslår att Frank kommer från en särskild del av indie-regissören Lenny Abrahamson hjärta. Han vet ett och annat om passion och musik. Bandets egentligen onämnbara titel är en bra ledtråd. Frank är ett ”geni” för att han improviserar texter som, på något sätt, blir hyggligt snygga alster i slutändan. Vad sägs om: Lone standing tuft – defy the foot…!

Poängen är kanske mest känslan i det – att det är oförfalskat och bygger på rå energi. Och att kollektivt hänge sig åt musik i denna renaste form har något rituellt och okränkbart över sig. Myten om en outsider, men ärligt menad.

Å andra sidan är Jon en liten opportunistisk skit som egentligen är en obegåvad musiker och som snart styr hela skutan åt ett helt annat, kommersiellt håll. Det finns något irriterande med att han är vår berättare och Abrahamson visar aldrig tydligt om han är medveten om det eller inte. Den underliggande intrigen har ett par mekaniska inslag, då den kräver att Jon uppdaterar sin tillvaro via Twitter och YouTube, vilket inte alls tycks matcha den autentiska känslan av musiklivet ute i skogen. Men det hela har en poäng – det blir nyckeln till att bandet får en spelning på South By Southwest.

Så, okej. Å ena sidan, å andra sidan.

Det sker tvära kast när isolationen i de irländska skogarna hux flux byts ut mot Kalifornien, där den beryktade indiefestivalen hålls. Frank, med sitt gigantiska papphuvud, sticker inte ut mer än någon annan i den karnevaliska miljön. Jon, däremot, har börjat se stjärnor i ögonen vid det här laget och det är uppenbart att han använder bandet som en ursäkt för att själv tigga uppmärksamhet och få bli en kändis.

Det intressanta är att bandet låter honom göra det. Under intrigen finns vävar av motsättningar i karaktärerna som ibland är spännande att fundera på. I bandet ingår den maniskt rättrådiga Clara (Maggie Gyllenhaal) och den underdåniga f.d. mentalpatienten Don (Scoot McNairy) och det visar sig att de båda har låtskrivartalanger som är mer renodlade än Franks, vars talang består i att nämna diverse ord och skapa hypnotiska ramsor som bandet sedan tonsätter. Genom detta sätt framstår han förstås som det större geniet.

Men alla karaktärer har en korrupt tendens att följa den som säljer det bästa snacket och det gör att Frank till någon mån är en intressant skildring av genimyter och kreativa människors stolthet – vår vilja att älskas av andra, men också vår vilja att bli lämnade ifred.

Frank spelas av en känd skådespelare – du vet kanske vem det är, och i annat fall så kommer du veta så fort du googlar denna film, men jag väljer att för sakens skull kalla honom Mister Mystery Guest. Han är väldigt bra i rollen – men det är sedvanligt, inget banbrytande; vi har att göra med en bra skådespelare, punkt slut. Under filmens gång får vi ledtrådar till vem Frank är bakom den där Kafka-liknande bollskallen – och naturligtvis fångar filmen en primitiv lust i publiken att veta vem det är.

Å andra sidan måste det ske mot slutet och när poletten trillar ner är inte poängen så mycket större för det. Frank är en obskyr, undflyende karaktär – och när sanningen om honom uppdagas så finns inte tid kvar att fördjupa oss i hans karaktär – vilket liksom förtar hela poängen med filmen.

Kan tyckas. Å ena sidan. Å andra sidan.

Vid det laget den närmar sig slutet har Frank passerat flera olika stadier. Det är en feel-good, en roadmovie, en rockbandsrulle som Almost Famous, en film om metal ohälsa i Gökboet-tradition. Det enda enhetliga med filmen är sättet den inte hinner fokusera på något enhetligt. Jag vet inte ens varför filmen heter Frank när den lika mycket handlar om Jon. Den balanserar sina karaktärer lika intensivt som den balanserar sina olika temprament och intrigdelar – vi befinner oss i mitten av allt, oklara över vilket håll vi ska titta.

Kanske det är tal om en film som gör misstaget att försöka vara lika konstig som figurerna den handlar om. Hade den varit mer koncis och koncentrerad hade den kunnat skildra figurerna i The Soronprfbs och de ömkliga kontrasterna som plågar dem. Å ena sidan är de begåvade. Å andra sidan utanför. Å ena sidan vill de bli beundrade. Å andra sidan måste de få leva i fred.

Istället för en sådan film blir Frank en mer godtyckligt småmysig film som döljer alla sina brister med soft musik och ”sköna indie-vibbar” som föreslår en sådan där quirky film du borde gilla om du är lite cool, så att du kan säga ”Ey, haru sett Frank eller?” till vänner och bekanta. Det finns en mycket bättre film än så inuti den, men tyvärr är den svår att hitta i myllret av olika saker som pågår samtidigt – det är precis som ett ängsligt rockband som ramlar ur takt fastän de vill så mycket.

FREDRIK FYHR

*

k

FRANK

Originaltitel, land: Frank, Storbritannien/Irland/USA.
Urpremiär: 17 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 24 juni 2014 (Peace & Love), 1 augusti 2014.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, François Civil, Carla Azar, Moira Brooker, Paul Butterworth, Frans Michel Bedasse.
Regi: Lenny Abrahamson.
Manus: Jon Ronson, Peter Straughan.
Producent: David Barron, Ed Guiney, Stevie Lee, Andrew Lowe.
Foto: James Mather.
Klippning: Nathan Nugent.
Musik: Stephen Rennicks.
Scenografi: Richard Bullock.
Kostym: Suzie Harman.
Produktionsbolag: Runaway Fridge Productions, Element Pictures, Film4. Indieproduction.
Svensk distributör: Njutafilms.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *