Om hästar och män 3starrating

om hästar och män videosöndag

3starrating

Regi: Benedikt Erlingsson

En tafatt man och en introvert kvinna försöker uppvakta varandra ute på den isländska landsbygden – ett kargt minisamhälle av skvaller, märkliga dödsfall, traktorer, hembränt och en jäkla massa hästar.

Vissa filmer vill så gärna vara speciella att de måste försöka – och en film som måste försöka försöker per definition alltid för mycket – men få filmer är som Om hästar och män, så pass egenartade att de bär upp sin egen särart och överraskar oss genom att bara vara sig själv.

Berättelsen, sådan som den är, utspelar sig på en karg isländsk bygd där hästen – som i en gammal Western-film – tycks vara det centrala fordonet (jämte traktorn). Det är en jäkla massa karg mark mellan varje hus men grannarna vet var de har varandra – de spionerar nämligen på varandra som om det rörde sig om Första världskriget, och speglingen från kikarna skapar små solkatter som gör att alla vet att alla ser på samma sak – dig – om det råkar vara du som ser dem.

Titeln avslöjar redan att det rör sig om en film som handlar om hästar och män – men också kvinnor. Det är en film om kärlek på landsbygden: Det finns en intakt DNA-sträng av konventionell buskis i filmen som skildrar bönderna via dumskallehumor, galghumor, främlingsfientlig humor (det är roligare än det låter) och tung, fysisk humor. Direkt farsartade inslag – som när en arg man i en traktor gillrar en fälla för sin nemesis, som slutar med att denna blir blind och traktormannen åker av vägen rakt ner i backen – är skildrade med Buster Keatons gamla deadpan, ungefär som när Roy Andersson gjorde reklamfilmer. Det blir ofta hysteriskt roligt, just för att det inte får någon tydlig emfas eller mening.

Om hästar och män är inte en antologifilm men den har en episodisk struktur där ett par scener (som, separerade från varandra, lika gärna hade kunnat vara kortfilmer) binds ihop för att ge en helhetsberättelse om kärlek och död bland grannfejder och undertryckta känslor på den där besynnerliga landsbygden. Huvudsakligen handlar filmen om en ängslig herre vid namn Kolbeinn (Ingvar Eggert Sigurdsson) som försöker uppvakta sin ”hemliga” kärlek Solveig (Charlotte Bøving). I den första scenen kommer han – stolt som en tupp – ridandes på sin vita märr, medan sjunger en lovsång om djurets härlighet. Tanken är att han ska visa upp sig för Solveig, som ju har en hingst – Men där Kolbeinn och Solveig är introverta, mustysta och helt omöjliga att uttrycka känslor för varandra, så är djuren desto mindre pryda: Hingsten sätter på märren med Kolbeinn på toppen.

Masken är tappad och det kommer ta tid för honom att våga visa sig för Solveig igen – båda två förbannar sina djur som om det är deras fel.

Därefter binder Om hästar och män ihop ett lite mer lösryckt och godtyckligt kollage, via små berättelser som är roliga och mysiga, om än inte solklara home-runs. De bästa skämten innefattar dödsfall och de följande begravningarna, som alltid är likadana. En man dör av att dricka ren sprit – som han fått genom att rida med sin häst rakt ut i sjön mot till ett ryskt, förbipasserande fartyg – och prästen konstaterar att han var en ”ambitiös man som inte lät något stå mellan honom och hans mål”.

Mer flyktiga inslag kommer från sidointrigen om den mexikanska luffaren (Juan Camillo Roman Estrada) som kommer på villovägar med sin häst och som måste ”göra en Han Solo” till slut – och så den svenska tjejen Jóhanna (Sigríður María Egilsdóttir) som måste visa sig vara männens jämlike genom att håva in förrymda vildhästar på ett sätt som bara en karlakarl skulle kunna. Dessa vinjetter är inte dåliga – och de binder ihop huvudintrigen på ett effektivt sätt – men de är lite mer slumpmässiga, och hade kunnat bestå av vad som helst.

Poängen har alltså att göra med hästar, om du inte redan gissat på det. Hästarna har alltid en central roll att spela i alla dessa små berättelser, och jag ser det som ett radikalt brott mot klyschan om hästen som det noblaste av filmdjur (se djur på film för fler exempel). Här finns varken någon mysig man som (övernaturligt?) kan ”prata med hästar” och inte heller är hästar mer än djur som vilket annat djur som helst. Ett redskap, en vara; en varelse av kött och blod; ett djur som lever i frihet å ena sidan, som boskap å andra.

Man skulle ju kunna tro att en isländsk film skulle ha ett särskilt romantiskt öga till hästar men istället (just därför, antar jag) är denna film komiskt respektlös inför det heliga djuret. Här ser vi det i största tänkbara primala saklighet – hingsten visar sitt glada, kåta grin medan bamsepåken dinglar – och filmen är aldrig så rolig som i början, när Kolbeinn studsar upp och ner på sin märr som ser så komisk ut att jag fnissar bara av att skriva dessa ord.

Det är i slutändan en lite för tunn och simpel film, och den känns bara med nöd och näppe som en långfilm och inte som en serie sammanflätade kortfilmer. Men den bär på en ren filmisk kvalité – den lockar med bilder, och inget annat. Dels är de storartade landskapen en strålande visuell canvas, dels har scenerna (från regissören och manusförfattaren Benedikt Erlingsson) en säregen kraft; han förklarar inga poänger med dem utan låter dem tala för sig själva och om någon nu inte tycker att filmen är rolig så får det väl vara så. Konsten är demokratisk i det att den ligger i betraktarens öga och Erlingsson försöker inte pracka på oss sin film. Den pågår i en slags lugn frizon där man får titta om man vill.

Den är alltså mycket sevärd för den som vill se något annorlunda, men som för den sakens skull inte gärna tittar på sju timmar långa ungerska filmer där inget händer (inte för att det är något fel på dem). Det är en gnäggande arthouse-komedi som skuttar förbi som en ful men glad ponny på 81 rappa minuter.

FREDRIK FYHR

*

omhm

OM HÄSTAR OCH MÄN

Originaltitel, land: Hross í oss, Island/Tyskland/Norge.
Urpremiär: 28 augusti 2013 (Island).
Svensk premiär: 6 februari 2015.
Speltid: 81 min. (1.21).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 444; DI/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Ingvar Eggert Sigurðsson, Charlotte Bøving, Johann Pall Oddson, Kristbjörg Kjeld, Steinn Ármann Magnússon, Halldóra Geirharðsdóttir, Helgi Bjrönsson, Vilborg Halldórsdóttir, Kash Erden Baater, Juris Zablockis, Ikor Lezhenko, Rafn Sigurðsson, Kjartan Ragnarsson, Sigríður María Egilsdóttir, Juan Camillo Roman Estrada, Ólafur Flosason, Erlingur Gíslason, Hallmar Sigurðsson, Kjartan Bjargmundsson, Maria Ellingsen, Svandis Dora Einarsdottir.
Regi: Benedikt Erlingsson.
Manus: Benedikt Erlingsson.
Producent: Friðrik Þór Friðriksson.
Foto: Bergsteinn Björgúlfsson.
Klippning: David Alexander Corno.
Musik: Davíð Þór Jónsson.
Scenografi: Sigurður Óli Pálmarsson.
Produktionsbolag: Leiknar Myndir, samprod. Filmhuset Gruppen.
Svensk distributör: Movieboosters.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *