Minioner 2starrating

minioner videosöndag

2starrating

Regi: Kyle Balda, Pierre Coffin

Minionerna Kevin, Bob och Stuart är på jakt efter en ond arbetsgivare och hamnar i luven på Scarlet Overkill och hennes plan att ta över det engelska kungahuset.

Vi lever i en anglofierad värld. Jag var osäker på om minioner var ett svenskt ord – med samma betydelse som engelskans minions, det vill säga underhuggare. Svaret är nej. Det är ren svengelska. När Minions går på bio dubbad till svenska uttalas det därför ”miniåner”, ungefär som om de vore små gula fantasifigurer – typ ”blippetiblopper” eller ”millimojer” – vilket de å andra sidan är.

Om du är fullvuxen och inte har barn så kanske du svävar i ovisshet om minionerna – kanske har du bara har ett vagt minne av att ha passerat en affisch i en busskur och sett dem i förbifarten; de är gula och enformade, lite grann som kapslarna i en Kinder-överraskning, har stora ögon och munnar och pratar (det syns liksom redan på bilden) på ett låtsasspråk som ibland innefattar ord som ”Banana!”, ”La Cucaracha” och ”Butt!”

Liksom det engelska ordet minions föreslår så är de underhuggare till stora skurkar – de är en flock på hundratals och de blev extremt populära bland småttingarna när de var scenstjälande biroller i Universals animerade Dumma mej (2010) och Dumma mej 2 (2013) som handlade om en superskurk (med röst av Steve Carell) som blev god när han tog hand om tre föräldralösa flickor – via trams, flams, överdrivna effekter och en del vuxenhumor designad att gå över huvudet på barnen.

Han hade aldrig kommit någonstans hade det inte varit för hans älskade minioner som nu fått en egen film (dvs en spin-off) där vi får det förklarat för oss att de små gulingarna är odödliga varelser som assisterat ondingar sedan Tyrannosaurus Rex’ tid. Vi får en slags resumé över deras historia – och sättet de alltid lyckas ha ihjäl sina herrar, såväl Dracula som Napoleon och andra herrar som försökt använda minioner till att ta över världen – och det är en rolig prolog som fungerar som aptitretare till en middag som aldrig kommer.

När man tänker efter: Vore inte det en jätterolig film? En episodisk film där vi får följa minionerna genom århundradena och se dem gång på gång försöka hjälpa skurkarna göra elakheter men gång på gång drabbas av motgångar (eftersom ondska ju bara föder ondska) och alltihop inramat i en pedagogisk liten historieskildring?

Men nej. Minionerna slösar bort den här idén på ett inledande skämt. Det som följer sedan är inte ens en intrig, så mycket som det är en serie tramsigheter som får Teletubbies att framstå som ganska subtila. Det är en dyster tendens jag noterat i moderna animerade familjefilmer – även populära saker som Frost och Big Hero 6 – som syntes också i Dumma mej-filmerna och som går igen även här: De klarar inte av att berätta en historia eller väva en intrig byggd på riktiga karaktärer. De är kort sagt knappt ens riktiga filmer. De gör sig av med sin dramadel i början av filmen, på ett knepigt sätt, för att så fort som möjligt ge oss tvådimensionella karaktärer som gör roliga saker och hamnar i actionscener. (Ta, till exempel, den hopplösa inledningen av Frost som på en kvart rusar igenom vad som borde vara hela filmen, för att få en prolog som ska kompensera för resten av filmen som bara är ett spektakel).

Nu kan man ju förstås tänka sig att en film om små gula bollar som springer runt och säger ”Super Mega Ukulele!” till varandra inte behöver ha världens tajtaste story. Och tanken är nog också att filmen ska vara en utspårad kavalkad av tokigheter. Desto mer allvarligt är den trista monotonin i filmen – jag hade svårt att se charmen med minionerna redan i Dumma mej-filmerna men jag accepterar att jag inte är fem år; det tråkiga är att Minioner inte ens är en särskilt rolig film, och trots att den har ett jäkla tempo så är den monoton och tråkig.

Jag betänker filmens potential – som är hög – och sörjer det urvattnade resultatet. Huvudpersonerna är minionerna Kevin, Stuart och Bob men be mig inte säga vem som är vem för de är praktiskt taget identiska. Eftersom det är en prequel till Dumma mej utspelar den sig så långt tillbaka i tiden som 1968, och dessutom i New York och London – men det har ingen som helst betydelse. Filmens skurk heter Scarlet Overkill (Sandra Bullock) och ska vara världens bästa, och första kvinnliga, superskurk – men hon gör inte mycket annat än att gnälla och stampa med foten i marken. Fastän hon är ett kriminellt geni (tydligen) är hon tillsammans med en korkad himbo vid namn Herb, som inte har någon anledning att vara i filmen annat än att se till att Scarlet inte är singel (hemska tanke). Trion minioner träffar Scarlet på en underjordisk konferens för superskurkar – en mysig idé som inte har något att göra med handlingen, och vi får aldrig se några fler roliga skurkar fastän vi har ett gyllene tillfälle.

Scarlets vilja är att – liksom en gång Råttigan själv – ta över det engelska kungahuset och avkröna drottning Elizabeth (som dricker öl och försvarar sig med bodyslams i några få roande detaljer). Hon har ingen plan för hur det här ska gå till och vi får aldrig se henne försöka (hon skickar däremot minionerna på uppdraget att hämta kronan till henne, vad det nu har för betydelse). Det finns ingen intrig där skurkens onda plan kan passa in – det finns ingen intrig överhuvudtaget. Karaktärerna ramlar bara över varandra i en kapplöpning om vem som kan skrika högst. Genom anledningar jag inte orkar nämna blir minionen Bob kung över England. Det har inget särskilt med något alls att göra och eftersom det är helt meningslöst blir det aldrig speciellt kul.

Rutinmässiga spänningsscenarion – där minionerna klär ut sig för att komma in på platser – avlöser rutinmässiga actionscener – där minionerna blir jagade av diverse figurer på diverse olika platser – och filmen svävar vidare som en varmluftsballong full av gammalt spektakel innan den slutar i en final som är på gränsen till att likna en Michael Bay-produktion där byggnader krossas och explosioner far över himlen. Det är lat och tom underhållning, en blaséartad produkt för en publik man tar för givet.

Den svenska dubben förtar även talangerna av Sandra Bullock, Michael Keaton, Allison Janney, Steve Coogan och Geoffrey Rush och när det blivit nödvändigt så har minionerna tvingats prata minion-svenska (typ ”ta-la, sella wella-skurkkonvent!”) vilket är ganska rörigt att lyssna på.

Allt det här är förmodligen tröstlös information för den förälder som står inför den obligatoriska uppgiften att ta med sitt minion-tokiga barn till biografen. Men jag såg filmen på en pressvisning där någon tagit med sig två barn. Jag hörde dem bara skratta en gång under dessa 90 långa minuter. Det är kanske desto mer oroväckande.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *