Frost 25starrating

frozen frost videosöndag 1

25starrating

Regi: Chris Buck, Jennifer Lee

Ana och Elsa är två prinsessystrar som växer upp i ett stort slott, isolerade från omvärlden av sina föräldrar. Elsa är född med den magiska kraften att förvandla saker till is – men i rädsla för att hon inte ska kunna kontrollera sina krafter spenderar hon hela sin uppväxt inlåst, isolerad till och med från Ana. Föräldrarna dör och många år senare ska Elsa bli krönt till drottning. Men hennes krafter uppdagas, hon anklagas för häxkonster och flyr upp i vildmarken för att leva i exil. Men hon har lämnat hela landet täckt av is och snö och Ana måste följa efter henne för att ställa allt till rätta igen.

 

Det bästa med Disney- och Pixarstudions förra film, Modig, var att den gav plats för en kvinnlig huvudkaraktär som hade båda fötterna på jorden och bröt med den åttio år långa traditionen av passiva Disney-prinsessor. Det sämsta med den var att den, förutom i det avseendet, inte direkt var originell och emellanåt rentav syntetisk.

Detsamma tycks gälla för Frost, som ger oss två viljestarka prinsessor till priset av en. Och, visst, även om de inte driver intrigen framåt på samma självklara sätt som rödhåriga järntjejen Merida i Modig så är de tacksamt befriade från påtvingade prinsessroller, de slipper (nästan) dra metavitsar om sitt kön och de är först och främst skrivna som karaktärer…. men vad för karaktärer?

Storyn är av det slag som underhåller medan det pågår. Filmen innehåller mängder av detaljer att fästa ögonen på i en sekund eller två innan något annat tar vid – Intrigen berättas så snabbt och episodiskt att det är svårt att få någon ordentlig känsla för det som händer i den. Medan jag såg den hade jag kul – och föräldrar kommer inte ångra sig om de tar med ungarna till biografen – men så fort den tog slut försvann den som ett billig vits och jag blev kvar med den diffusa känslan av att ha blivit lurad på något.

Frost är gjord med första klassens digitala 3D-teknik; kameravinklarna svävar, snö och is virvlar och snurrar i den, snömonster uppstår ur tomma intet och tvingar karaktärerna ner för en slippery slope på hundratals meter som skulle få de mest härdade störtloppsåkarna att bita sig i underläppen…

Men karaktärerna, ja det är väl där skon klämmer lite grann. Vad har de för personligheter? På vilket sätt är de egentligen intressanta eller nyskapande? Merida, från Modig, känns som den självklara jämförelsen – Hon var i allra enklaste ordalag en Disney-Ronja Rövardotter.

Frost känns på papperet som en mer mångfasetterad Disney-film. Prinsessorna Ana och Elsa känns inledningsvis som betydligt mer fördjupade karaktärer än Merida – De växer upp isolerade i samma slott, men åtskilda från varandra och där Elsa lär sig skam, skuld, dygd, tvånget att hålla inne med sina känslor, lär sig Ana att vara glad, spontan, sig själv, ja mänsklig.

Fakta-ingressen i början av den här recensionen är kanske den längsta jag någonsin skrivit för en film och då har jag inte nämnt de manliga karaktärerna, de roliga sidokaraktärerna, de magiska stentrollen eller det stora snömonstret. Redan det alldeles för hastiga inledande montaget, som ger oss prinsessornas uppväxt, hade räckt för att lägga till grund för en helt egen film. Det känns som att intrigen – inspirerad av H.C Andersen-berättelsens Snödrottningen – har möjligheten att bli Disney-filmernas Doktor Zjivago. Jag kan tänka mig att Frost hade fungerat fantastiskt som en storslagen, megapampig tretimmarsfilm, den animerade storfilmen, något som faktiskt går i Walt Disneys fotspår och infriar hans löfte om att den animerade mainstream-filmen kan ta ytterligare steg mot oändligheten och vidare…

Men vem försöker jag lura, Frost kan naturligtvis inte vara den filmen. Den måste kunna marknadsföras, biljetterna måste säljas, speltiden måste vara rimlig; och följaktligen måste en väldigt ambitiös historia berättas otroligt fort, så fort att allt intressant med den försvinner till förmån för mestadels tjatiga sångnummer genomskinligt designade för Broadway-uppsättningar och i grund och botten förutsägbar dramatik.

Efter att Elsa försvunnit upp till bergen och byggt sig ett stort ispalats, för att bo där i exil, börjar kampen om att få ner henne därifrån igen och här börjar Frost bli en krånglig film. Intrigen innefattar två män, blonda helylle-killen Kristoff (Jonathan Groff) och mörkhåriga prinsen Hans (Santino Fontana). Det är Kristoff och Hans som driver hela intrigen framåt. Ana och Elsa följer med; de är före dem, de är efter dem, de är i deras släptåg (läs: rensläde) eller inlåsta i deras fängelsehålor men det är Kristoff och Hans som arbetar hårdast för att saker ska hända i filmen.

Och saker händer, och det går fort. Det är det andra. Eftersom det till slut bara blir en fråga om att storyn ska gå från A till B vidare till C tillåts inte karaktärerna mer personlighet än ett minimum. Ana är sprallig, glad Meg Ryan-karikatyr (med originalröst av Kristen Bell, go figure) och Elsa (Idina Menzel) är vemodig och ledsen inlåst-prinsessa-som-har-problem-med-sin-vilja-till-frihet som Belle, som Ariel, som Jasmine, som allihop. Visst, hon har en bättre insikt om sin situation men… gör hon något åt sin situation? Är det inte fortfarande en fråga om att stå objekt medan den goda prinsen slåss mot den onda prinsen? Och, vad har vi mer om inte en rolig ren, en trumpen häst och en sjungande snögubbe att hålla oss sällskap. Låter inte allt detta väldigt bekant?

Det är förstås inget fel med det – Modig kryllade också av överbekanta inslag från alla tidigare Disney-filmer – men Frost antyder att den vill vara en mer progressiv Disney-film när den i själva verket inte alls är det. De här ambitionerna krockar i en passiv-aggressiv lösning där tjejer får vara precis som de vill så länge de inte blir för speciella (typ emo-enstöringar, hemska tanke!), så länge de skaffar sig en karl och om inte annat har en i närheten när de behöver bli räddade… för det behöver de ju alltid bli, ser ni.

 

Frost är en uppvisning av en slags marknadsförd progressivitet som i grunden är lika verkningslös och reaktionär som vilken annan storproducerad animerad film som helst (utom Modig… eller Mulan för den delen). Intrigen är full av möjligheter att göra något intressant med Ana och Elsa men praktiskt taget varenda chans filmen får att göra något intressant med dem droppas till förmån för a) kärlekssvammel b) sångnummer c) skämt från roliga sidokaraktärer d) actionscener med mycket effekter. Det är som att de inte får prata eller utveckla sig själva för mycket för då kanske vi inte skulle få ett lyckligt, okomplicerat slut.

Nu är det förstås fritt fram att anklaga mig för att överanalysera vad som egentligen ”bara” är en harmlös familjefilm – som miljoner människor kommer att se – eller att jag har för höga förväntningar på en sådan film. Men det är bara för att filmen ger en anledning att ha det. Modig var ett steg i rätt riktning och Frost vill tydligt fortsätta på den stigen men den möter problem djupt inuti sin kärna.

Som ett stycke animerad familjeunderhållning är det förstås inget fel på den. Allt går så fort i den att det nästan är omöjligt att ifrågasätta den medan den pågår. Och i enskilda stunder tyckte jag om det jag såg. Jag satt likgiltig inför de flesta av sångnumren – de är av det Broadway-patenterade ”sjung-utan-sång”-stuket – men Elsas stora sångnummer ”Let It Go”, en blaffa som skulle vinna Eurovision, är det stora undantaget – det är även där, när hon i exil finner sig själv och i eufori skapar sitt stora ispalats, filmen cementerar sitt misslyckande. Detta är Elsas stora stund, hon har hittat hem – varför tillåts hon inte stanna kvar där i resten av filmen?

Jag ska inte sticka under stol med att jag även gillade Olaf, den där sjungande snögubben (med röst av Broadway-veteranen Josh Gad) som är så hjärtskärande ödmjuk och utilitaristisk att han har ett eget sångnummer om hur han önskar att han fick se sommaren, aningslös om att snögubbar ju smälter i solen.

Men det är ingen slump att Olaf stjäl varje scen han är med i. De mänskliga karaktärerna saknar den personlighet filmen behöver ge dem för att historien ska ha någon poäng. Tydligast blir det i stunderna när den avslöjar vilken bra film den hade kunnat vara – som en twist i slutet till exempel, som jag misstänker kommer att komma som en hälsosam chock för alla tjejer i låg- och mellanstadieålder. Det rör sig om en sylvasst smart ”trodde du ja”-vändning, som just där och då ger en intrycket att Frost är en helt fantastisk film.

Synd att resten av filmen inte kan bära den scenen, eller Elsas stora sångnummer, eller de fåtalet andra nyckelscener som svävar som öar i det hav av generisk mediokritet som är filmens helhet. Detta var ett problem även i Modig – Kan vi inte få se något helt och hållet nytt? Måste vi släpa med alla de här gamla klyschorna? Vi ser ju på samma film om och om igen, bara med några tidsenligt förändrade politiska markörer som ibland funkar, ibland inte. Jag har inte sett den nya Lego-filmen, men den har nästan bara fått positiva recensioner och alla verkar känna en utandning av dess (tydligen) anarkistiska och kaotiska lättsamhet.

Kanske vi behöver spränga hela den animerade filmen i luften för att kunna bygga ihop den igen. Frost känns som ett sånt där kappla-torn som man byggt på i 80 år nu som nu har alldeles för många bitar – de längst ner går inte ihop med de högst upp och allt kanske snart behöver rasa ihop.

 

FREDRIK FYHR

*

 

frozen 1 videosöndag 2

FROST

Originaltitel, land: Frozen, USA.
Urpremiär:
10 november 2013 (New York International Children’s Film Festival).
Svensk premiär: 31 januari 2014.
Speltid:
102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet:
7. Barnvänlig.
Teknisk process och bildformat:
Digital 3D, 2K, 35 mm-print D-Cinema, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster):
Kristen Bell, Idina Menzel, Jonathan Groff, Josh Gad, Santino Fontana, Alan Tudyk, Ciarán Hinds, Chris Williams, Stephen J. Anderson, Maia Wilson, Edie McClurg, Robert Pine, Maurice LaMarche, Livvy Stubenrauch, Eva Bella.
Svenska röster:
Mimmi Sandén, Annika Herlitz, Sebastian Karlsson, Nassim Al Fakir, Erik Segerstedt, Claes Månsson, Torsten Wahlund, Lennart Jähkel, Johan Wahlström, Gladys del Pilar, Felix Engström, Nadja Weiss, Anna-Lotta Larsson, Karl Rydberg, Niji Dyall Price, Zoë Ackerman, Malva Goldmann, Sten Ljunggren, Leon Pålsson Sälling.
Regi:
Chris Buck, Jennifer Lee.
Manus:
Jennifer Lee, inspirerad av H.C. Andersens Snödrottningen.
Producent:
Peter Del Vecho.
Musik: Christophe Beck.
Klippning:
Jeff Draheim.
Scenografi:
David Womersley.
Produktionsbolag:
Walt Disney Animation Studios, Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *