Zootropolis

zoo2

Efter Frost och Insidan ut börjar det kännas som att Disney kan göra det omöjliga – bli en pedagogisk källa för barn, och en kanal för progressivt tänkande för vuxna. Här har vi en studio som länge blivit kritiserad för alla osunda värderingar den proppat i generation efter generation, och det verkar som att man beslutat sig för att betala tillbaka. Det är förstås inte läge att bli alltför naiv – ta bara en sådan sak som att Disney idag är så stort att det nästan äger halva världen; Insidan ut var en Pixar-film, bara en gren av det stora trädet. Zootropolis är en del av ”klassiker-serien”, den som alltså ska koppla till Snövit och de sju dvärgarna för snart 80 år sedan, men jag vet inte om den bär någon markant skillnad från filmerna som görs utanför den serien.

Men, hursomhelst, ändå. Jag är entusiastisk. Zootopolis är en fartfylld och rolig film om jämlikhet och tolerans – inte bara mellan man och kvinna utan mellan klass, etnicitet och kön. Där ser man! Den introducerar oss för Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) en glad och ambitiös kanin som lämnar sin morotsfarmarhåla ute på landsbygden för att ta sig till storstaden – Zootropolis! – för att bli, ja, världens första poliskanin!

En av de många geniala sakerna med filmen är att vi förstår varför det här är en grej utan att vi behöver få det förklarat för oss. Vi förstår på en gång att, jo, i Zootropolis är nog polisyrket mest dominerat av bockar, svin och bufflar. Judys föräldrar är hariga kaniner, livrädda för allt utanför deras lilla trygga lantsortssamhälle, men de släpper iväg henne som alla föräldrar måste göra, och de vet liksom alla vuxna i publiken att Judy måste lära sig att följa sina drömmar den hårda vägen.

Det är inte lätt att vara ensam. Judy kämpar hårt för att uppnå sitt drömyrke och vi förstår hennes främlingskap eftersom vi också är främlingar i Zootroplis. Staden är en vidunderligt vacker sak – en godisfärgad hybrid mellan Tokyo och New York och betydligt mer subtil än ”San Fransokyo” (som staden hette i Big Hero 6) – och den avslöjar nya hemligheter bakom varje hörn; vi förstår hur staden fungerar och är uppbyggd, som i alla bra fantasyfilmer, genom att varje scen känns som en upptäcktsfärd.

Även om Judy förnedras som lapplisa i början av sin karriär så dröjer det inte länge förrän hon nosar upp fuffens av högre art. Med en ogin deadline från en arg buffelchef (Idris Elba) och en provisorisk partner i den käcka fifflarräven Nick Wilde (Jason Bateman) är Zootropolis Hollywood-årets ena stora flört med 80-talet; den andra är The Nice Guys, och liksom den är Zootropolis tekniskt sett en actionkomedi i buddycop-stuket, där ett case måste crackas genom ledtrådar och udda figurer, vittnen och villospår och såklart en stor statlig konspiration. Jag anar också ekon från gamla goda ”Räddningspatrullen” från Disneydags-eran – det präglas av samma genuina genreglädje och det är nästan aldrig självmedvetet eller osympatiskt ironiskt. Det är också, på det stora hela, en stabil och skicklig deckarstory vars byggstenar förblir skickligt dolda och aldrig avslöjas som just sådana (som i så många andra kluddriga Hollywood-filmer i år).

zoo3

zoo4

Att Zootropolis känns så tydlig – att den fint genomtänkta världen inte krockar med den lagom enkla intrigen – kanske beror på att tematiken är invävd i allt filmen säger och gör. Judy kommer till Zootroplis storögd och optimistisk, övertygad om att ”alla kan bli vad som helst”. Det finns en hel ideologisk värld i det påståendet, och Judys första besök med livets gråzoner kommer mycket tidigt – räven Nick har en cynisk attityd till saker och ting, men han är inte en ond person; han svindlar folk på pengar, men gör aldrig något tekniskt sett olagligt; han måste helt klart bli en bättre person, men i sättet han överlever på finns frågor för Judy att bita i. Vem blir kriminell och varför? Kan vem som helst bli vad som helst bara genom ren vilja? Kan vem som helst verkligen bli vad som helst? Och om de kan det, hur ser gränsdragningarna ut? Hur ska det organiseras? Judy vill bli polis, ett yrke som handlar om att upprätthålla lagen, men hur relativ och hur definitiv är egentligen den lagen?

Man kan bli snurrig om man tänker för mycket på alla frågor och implikationer som finns i Zootropolis, och det är förstås ett tecken på en mycket bra film. På samma sätt som Insidan ut vågade skapa en kontext där åskådaren, barn som vuxen, tvingas närma sig negativa känslor och acceptera smärta, så vågar Zootropolis skapa en kontext där vi tvingas närma oss konflikter och acceptera osämja – kanske alla kan vara så mycket de kan vara. Alla kan då helt klart inte komma överens med alla. Bara att leva livet, dela det med miljoner medmänniskor, är en krånglig sak. Att försöka bli den man vill vara, och samtidigt leva i samvaro eller konflikt med en massa andra som försöker vara de de vill vara, det blir en jäkla massa identiteter som försöker synas och höras och samvara på en och samma plats.

Men det är förstås ett sådant samhälle som tillhör framtiden – kalla det multikulturalism, globalisering eller megakapitalism om du vill; Disney är föga förvånande bolaget som har visionen klar för sig. När vi väl inser att vi inte kan klassificera andra människor med stereotyper, bara för att vi inte orkar engagera oss för just den där specifika andra personen, och när vi väl inser att det inte finns någon politik utan identitetspolitik, eftersom ett samhälle består av människor och inte bara lagarna de står under, så måste vi också inse att det bara finns en väg framåt, och den må vara smärtsam och turbulent och kräva en helt ny bild, eftersom världen är helt ny – den har krympt, ofantligt fort och fullständigt oåterkallerligt, och om vi inte börjar arbeta för en enad mänsklighet så kommer vi inte ha någon kvar. Den delade världen – zoo:t där varje djur hade sin egen bur – är död. Allt är nu Zootropolis, öppnade burar och samvaro mellan rovdjur och byte.

Du kanske inte tror att allt det här finns att finna i en film från Disney, men det är precis vad det gör. Du kanske inte håller med om de här sakerna, men jag är övertygad om att Zootropolis kommer att framstå som profetisk i framtiden, när de äldsta generationerna idag inte finns kvar och bara nya och åter nya finns och jag själv i bästa fall är gammal och grå. På så sätt, bara att filmen kan ge mig en sådan bild, är den ofantligt hoppfull och optimistisk och en av de mest värdiga filmer jag sett som också varit färggranna, lattjo, underhållande retro-actionäventyr för barn, ungdomar och förhoppningsvis de flesta vuxna också.

FREDRIK FYHR


zoo poster 1

ZOOTROPOLIS

Originaltitel;land: Zootopia; USA.
Urpremiär: 11 februari 2016 (Danmark).
Svensk premiär: 24 februari 2016.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital 3D; DI 2K/35mm, D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare (röster): Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba, Jenny Slate, Nate Torrence, Bonnie Hunt, Don Lake, Tommy Chong, J.K. Simmons, Octavia Spencer, Alan Tudyk, Shakira, Raymond S. Persi, Della Saba, Maurice LaMarche, Phil Johnston, Fuschia!, John DiMaggio, Katie Lowes, Gita Reddy Jesse Corti, Tommy ’Tiny’ Lister, Josh Dallas, Leah Latham, Rich Moore, Kath Soucie, Peter Mansbridge, Byron Howard, Jared Bush, Mark Rhino Smith, Josie Trinidad, John Lavelle, Kristen Bell.
Svenska röster: Hilda Henze, Jakob Stadell, Felix Engström, Vanna Rosenberg, Martin Redhe Nord, Åsa Bergh, Fredrik Birging, Wille Crafoord, Johan Jern, Cecilia Frode, Figge Norling, Ana Gil de Melo Nascimento, Erik Haag, Alba Wadman, Fredrik Hiller, Lennart Jähkel, Sharon Dyall, Rudolf Suttner, Agelika Prick, Sussie Eriksson, Mattias Knave, David Inghamn, Ole Ornered, Mikaela Tidermark, Einar Sundqivst, Adam Fietz, Patrik Grönlund, Bengt Skogholt, Göran Gillinger, Jennie Jahns
Regi: Byron Howard, Rich Moore, Jared Bush.
Manus: Jared Bush, Phil Johnston, Dan Fogelman (okrediterad).
Producent: Clark Spencer.
Klippning: Jeremy Milton, Fabienne Rawley.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: David Goetz, Dan Cooper.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Walt Disney Animation Studios.
Svensk distributör: Disney.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – välgjord och fartfylld actionkomedi för alla åldrar, som lyckas väva in avancerad, progressiv tematik på enkla och subtila sätt; lyckade karaktärer, bra dialoger och roliga uppslag, fantastiskt världbygge; mycket lyckat.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *